Minnen från året som gått

Bäckagårds Mia - Min egen frösådda fingerpelargon.

Nyårsaftonen, årets sista dag 2017, var egentligen en helt vanlig söndag, som vilken annan söndag som helst. Ändå kändes det tydligt att det var just den dagen, som satte punkt för året som gått. Nyårsdagen är en bra dag om man vill göra en nystart i vardagen, med förändringar, små som stora, inom något eller några speciella områden på det privata planet. Det pratas mycket om nyårslöften vid årsskiftet, som ofta handlar om att sluta med någon last, som man burit på en längre tid, och att man ska leva ett sundare liv. Sluta röka och snusa, träna och motionera mera, eller banta hör till de klassiska löftena. Om man klarar av att hålla dem är det däremot inte många som pratar om.
Jag avla inget löfte, men bestämde  mig för att ta tag i min hälsa, även om den inte går att förändra helt och hållet på egen hand. Ett nytt besök på vårdcentralen har jag tänkt på hela hösten och nyligen bestämde jag mig för att efter nyår måste det bli av. Jag var där senast i maj, men sedan dess har olika läkare bara skrivit ut nya recept på mina mediciner, mot min ångest och oro, utan att ens prata med mig i telefon. De gör ingen uppföljning av min hälsa eller kollar upp om jag lyckats att trappa ner dosen på en av tabletterna, som jag egentligen skulle slutat med helt och hållet, redan under våren i fjol. Trots olika piller mår jag inte bra, så nu vill jag antingen höja dosen på den jag redan ordinerats, eller prova en annan medicin mot depression. Förhoppningsvis kan jag då trappa ut tabletten, som är lugnande och ångestdämpande. Jag tror att det läkemedlet bidrar till min väldiga trötthet, tillsammans med mina starka värktabletter och medicinen mot bröstcancern.
Om jag skulle avgett ett mer normalt nyårslöfte skulle det bli att minska på mitt godisätande. Nu är godis inget stort problem för mig, då jag inte äter några större mängder, men det blir ett par bitar per dag och då gärna någon handgjord chokladpralin av det lyxigare slaget, att avnjuta till kvällsteet. Det vore väl bättre för mina dåliga tänder att inte äta sötsaker alls, men då jag långt ifrån väger för mycket, är övervikt inget själ för att avstå från godis. Dessutom vill jag unna mig något gott, speciellt under mina dialysbehandlingar 4 ggr/vecka, och då ger godis och salta jordnötter mig en positiv feeling för stunden, så godislasten kommer jag att unna mig även under 2018.

 














Jag har aldrig tidigare funderat över året som gått och vad det förde med sig, oavsett om det hände något positivt eller negativt, men när jag nu försökte minnas vad som hänt, så var det en hel del. Även om jag tyckt att jag mått dåligt och orken har varit klen, så har det funnits en hel del roliga och positiva saker att minnas och som jag faktiskt orkat med, under året som gått.

Min pelargonodling har berikat 2017 på många sätt, även om den i andras ögon nog kan ses som ett beroende. Det kanske inte är så konstigt då jag hade ungefär 250 olika sorters pelargoner förra året. Jag har varit aktiv i Svenska pelargonsällskapet under de senaste åren, men i fjol orkade jag tyvärr inte åka med på alla föreningsaktiviteter, då hälsan svek och orken inte riktigt räckte till. När årets första träff var inplanerad låg jag för första gången i mitt liv inlagd på psyket, men jag var långt ifrån bortglömd, även om jag inte kunde vara med på träffen i Falkenberg. När jag var hemma på permission från sjukhuset, några dagar senare, överraskades jag av ett paket med pelargonsticklingar, som någon i sällskapet hade skickat med posten. Det värmde verkligen. Medlemmarna i Pelargonsällskapet Halland är ett härligt gäng och jag är otroligt glad över att de tar så mycket hänsyn till mig, vilket jag sällan är van vid. När olika aktiviteter ska planeras in behöver jag inte påpeka att jag har dialysbehandling, bland annat varje söndag. Det verkar vara en självklarhet för de andra medlemmarna att träffarna, i möjligaste mån, läggs på lördagarna då jag är ledig från dialysen. På våra små resor samåker vi och då jag har problem att gå längre sträckor ser man till att jag blir hämtad och avsläppt, så att jag slipper gå längre än nödvändigt. Då det varit lite längre resor, som jag inte kunnat följa med på, har ofta någon medlem erbjudit sig att köpa pelargoner till mig, efter mina beställningar. Det känns verkligen omtänksamt.

Träff med Pelargonsällskapet Halland,
då vi hälsade på hemma hos Håkan och hans familj i Flyinge.

Pelargonodlingen är lite av en terapi för mig och även om det är en hel del jobb när alla plantor ska planteras om, vattnas och rensas från vissna blad och blommor, mår jag så mycket bättre psykiskt när jag får pyssla med mina blommor. Den stora personliga odlingshändelsen förra året var att jag lyckades få fram en ny variant av fingerpelargon, genom egen frösådd. Att det blev just en fingerpelargon var extra roligt, då denna pelargongrupp består av ett fåtal olika sorter. Plantan fick såklart fingerpelargonens speciella form på bladen, som påminner om en hand. Pelargonens blommor blev överraskande nog vita, med små inslag av mörkt rosa, på de två översta kronblad. Det finns ingen fingerpelargon med helt vita blommor sedan tidigare, så jag blev självklart glad att min frösådda planta, som har okänd mamma och pappa, fick blommor som i alla fall till största delen är vita. Jag har gett pelargonen namnet Bäckagårds Mia, efter stadsdelen Bäckagård i Halmstad där jag bor och mitt smeknamn Mia. Första generationens sticklingar, som jag tog från Bäckagårds Mia, fick samma utseende och färg på blad och blommor, som moderplantan. Förhoppningsvis får även sticklingarna, som jag tagit från moderplantans första avkommor, samma egenskaper. Om så blir fallet är risken liten att sticklingarna framöver "sportar", vilket innebär att plantan t.ex. får en annan färg på enstaka eller flera blommor. Om Bäckagårds Mia verkar stabil och inte "sportar", kommer eventuellt min nya fingerpelargon ut till försäljning framöver. Det vore verkligen jätteroligt om fler vill ha Bäckagårds Mia i sin samling.

Året som gick var ur hälsosynpunkt ett jobbigt år. Med snart 30 år med dialysbehandling är det långt ifrån nytt för mig att behöva leva det inrutade liv, som det innebär att tillbringa 5 timmar på sjukhuset, 4 eftermiddagar varje vecka. Det måste jag göra för att få blodet renat från slaggprodukter och den vätska, som jag samlar på mig, då jag inte har någon egen urinproduktion. För tre år sedan fick jag dessutom diagnosen bröstcancer och medicinen jag behandlas med, efter att mitt ena bröst opererades bort, gör mig ännu mer trött än tidigare och värken i kroppen har ökat, utöver den smärta i fötter och ben, som jag haft sedan jag drabbades av allvarliga cirkulationsproblem i ben och fötter 2005, med akut kärloperation som följd. Dessutom har flera tår fått amputeras och korrigerats de senaste åren.
På nyårsafton 2016 började min s.k AV-fistel, i min vänstra underarm, att krångla eller rättare sagt var det svårt att få in de två tjocka dialysnålarna i det kraftiga blodkärlet, så att nålarna låg rätt och blodpumpen på dialysmaskinen kunde köras på rätt hastighet. Det gjorde mig väldigt orolig och jag mådde allt sämre psykiskt, ju längre problemet höll i sig. Det är inte lätt att göra en ny AV-fistel i mina armar, då mina kärl är dåliga, och det gör även att andra lösningar kan innebära problem. Dialys måste jag ha, annars dör jag inom några dagar eller någon vecka. Då jag är väl insatt i vad krångel med fisteln kan innebära, blev mina tankar allt jobbigare. Jag mådde allt mer psykiskt dåligt och ångesten jag kände blev allt värre. Jag sökte hjälp hos vårdcentralen, då min dialysläkare ansåg att mitt problem inte var dialysrelaterat. En tablett skrevs ut, som skulle hjälpa mot min ångest och även bidra till bättre nattsömn. Jag sov bättre på nätterna, men drömde mardrömmar och jag blev så trött att jag även behövde sova många timmar på dagarna. Medicinen sattes ut, men då mådde jag ännu sämre igen, så efter någon vecka sattes den åter in. En kväll, när jag kom hem från dialysen, drabbades jag av hemska känslor och tankar. Det kändes som om någon annan tagit över min tankeverksamhet. Det var otänkbart att fortsätta leva, så som jag mådde då. Det var en otäck känsla att jag plötsligt var så fast besluten att avsluta mitt liv. Det fanns inget annat, som just då betydde något, inte ens mina älskade katter. Jag funderade över om jag skulle stänga av värmefläkten på balkongen, så att alla pelargoner skulle dö av kylan. Då kunde mina anhöriga bara kasta alla mina växter. Som tur var lät jag blommorna fortsätta sitt liv på balkongen och den kvällen bad jag min pappa att köra mig till sjukhusets psykakut.

Det var väldigt annorlunda att bli inlagd på en psykavdelning, där jag blev fråntagen allt, som jag eller andra patienter kunde använda för att skada sig. Jag fick två, för mig nya antidepressiva mediciner. När jag fick tabletterna såg sköterskan till att jag svalde dem direkt och inte hade kvar dem i munnen. Den ångestdämpande medicinen gjorde att jag fort mådde bättre och efter några dagar fick jag åka på permission ett par timmar, sedan längre stunder och över natten. Efter två veckor skickades jag hem utan någon som helst planerad kontakt med psykavdelningen. Jag hänvisades istället till vårdcentralen. Jag önskade att få prova på KBT-behandling på sjukhuset, men ansågs inte tillräckligt dålig för att få den vården på sjukhuset. Jag träffade två olika AT-läkare på vårdcentralen, vid två besök och krävde då medicinförändring, då jag mådde sämre och inte lyckats trappa ner den ena medicinen, som planerat. Dosen på den antidepressiva tabletten höjdes, men jag fick fortsätta med samma dosering på den ångestdämpande tabletten, men med ordinationen att jag skulle försöka minska på tablettintaget. Sedan dess har jag inte hört något från vårdcentralen och det var någon gång i maj, om jag inte minns fel. Jag ringer dit varannan vecka och ber om förnyat recept, men pratar aldrig med någon läkare och ingen verkar bry sig om att jag inte lyckats trappa ut medicinen, så som var planen.

Efter ytterligare problem med min AV-fistel, för någon månad sedan, då kärlet blev försvagat och brast, med en ordentlig blödning och operation som följd, mår jag åter sämre psykiskt än på länge. Jag har bestämt mig för att åter kontakta vårdcentralen, för ett nytt läkarbesök, då läkaren på dialysen menar att min psykiska hälsa inte är dialysrelaterad och inte är dialysläkarens ansvar. Tyvärr lär jag få träffa ytterligare en ny läkare på vårdcentralen vid kommande besök och få berätta hela mitt liv- och sjukdomshistoria ännu en gång. Får jag ingen vettig kontakt där, kommer jag att söka hjälp på en privat vårdenhet för psykisk ohälsa, som är knuten till landstinget. Under hela mitt liv har jag tillbringat åtskillig tid i vårdsvängen för olika sjukdomar och över ett 30-tal operationer, men jag har aldrig upplevt att jag blivit hemskickad utan planerat återbesök, om jag inte mått bra och inte varit färdigbehandlad. När man mår dåligt psykiskt är det dessutom svårare att ta tag i sina problem och aktivt söka hjälp gång på gång. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få den hjälp jag behöver och att man hittar en medicinering, som gör att jag mår bättre så att livsglädjen genomsyrar vardagen, trots allt.

Varje dag tillbringar jag ett flertal timmar vid datorn. På jobbet sitter jag och ritar och designar mängder av olika reklamprodukter, allt från små pins till stora eventtält. Under mina dialysbehandlingar ägnar jag oftast en stund åt att blogga, på min lilla laptop och hemma har jag en stationär dator, som jag använder till bland annat bildredigering, Facebook, div. tävlingar, bloggen och att läsa tidningar. Det finns mängder med tävlingar att delta i på internet och även förra året hade jag turen att kamma hem en hel del fina vinster, bland annat 23 kg kattmat. Min hemdator har fungerat utmärkt i många år, även om den med åren varit väldigt slö när den skulle starta upp. Det var inget jag störde mig på, men förra året började det dyka upp en del problem och att ha en dator med Windows XP, som operativsystem, blev alltmer föråldrat. Plötsligt en dag vägrade den att starta, när jag tryckte på "startknappen", men dagen därpå fungerade den som vanligt igen. Jag hade funderat över att köpa en ny dator ett bra tag, eftersom den jag hade var så gammal, men när det är dags för mig att köpa teknikprylar blir det ofta en långdragen procedur, innan jag kommer till skott och bestämmer mig för vad jag ska köpa. Datorn fungerade ju trots allt, nästan som den skulle, men det skulle visa sig att problemet med uppstarten bara hade börjat och det var redan i början av förra året. Jag hade besök av en kompis från Göteborg, när datorproblemet pågått ett tag, och han hjälpte mig att titta ut en lämplig dator, som jag skulle beställa på nätet. Det kändes bra och tanken var att jag skulle göra slag i saken och beställa den dagen därpå. Vad som fick mig att tveka vet jag inte, men veckorna gick och som vanligt väntade och väntade jag. Den stationära datorn, som jag hade, började krångla allt mer, men jag mådde dåligt och kände att även om jag beställde en ny dator så skulle jag inte ha ork och tålamod med allt vad det innebär att fixa med det som ska installeras med olika program, uppkoppling, e-post m.m. En dag när jag var hemma från jobbet bestämde jag mig för att leta fram min externa hårddisk, för att i alla fall spara ner alla filer, som jag ville ha kvar. Det visade sig att hårddisken inte fungerade. Datorn hade jag haft igång dygnet runt ett bra tag, men plötsligt hade den stängt av sig själv och ville inte starta, hur många gånger jag än försökte trycka på "startknappen". Jaja, så går det när man väntar och väntar. Att jag mådde psykiskt dåligt gjorde definitivt inte det lättare att hantera min frustration. Första dagen, som jag var tillbaka på jobbet, pratade jag med en kollega och bad honom att ge mig råd om vilken dator jag skulle köpa. När jag kom hem senare den dagen beställde och betalade jag en ny dator, lite vassare än vad jag först hade tänkt mig. Inom ett par minuter var det gjort och ett par dagar senare fick jag hjälp av pappa att hämta ut datorn på ICA Supermarket. Sedan blev lådan stående oöppnad ett par veckor hemma i min lägenhet. Jag orkade helt enkelt inte att plocka upp och sätta igång den, med allt vad det skulle innebära, men en sen kväll öppnade jag lådan och med oanade krafter fick jag till slut datorn på plats i sovrummet och kände mig peppad att få alla sladdar från bland annat tangentbord, högtalare och skärm på plats. Då dök nästa problem upp. Skärmen hade ingen kontakt med datorn. Det löste sig lättare än vad jag trodde, med en ny kabel, med en annan kontakt. Äntligen var min nya dator igång och efter hand installerade jag olika program, fick igång mejlen, internetuppkopplingen och började känna mig riktigt nöjd. Dessvärre saknade jag mängder av foton, som jag hade i den gamla burken. En eftermiddag satte jag mig med den, i hopp om att jag skulle få igång den. Skam den som ger sig, tänkte jag, och försökte starta den gång, på gång, på gång och plötsligt blinkade en grön lampa till och jag hörde att datorn gick igång. Det gällde att passa på att spara ner alla filer, när den nu äntligen var igång. Jag fick börja med att återansluta skärm, tangentbord och mus och sedan plocka fram alla USB-minnen jag hade. Efter någon timma hade jag räddat alla foton. Det var bland annat många bilder på mina älskade katter Ängla och Tindra, som flera av dem finns här på min blogg, men långt ifrån alla och inte originalfotona.


















Någon dag senare hämtade min pappa den gamla, uttjänta datorn, och körde den till tippen. Den har verkligen varit en kär ägodel i många år och det är många timmar, som jag har suttit vid den. Nu börjar jag få ordning på den nya datorn, men det är lite annorlunda med Windows 10, som operativsystem, och ibland tar det en stund att hitta bland alla inställningar och appar. Jag har äntligen kunnat skaffa ett Bank-ID, som gett mig en hel del nya möjligheter, som att läsa delar ur min patientjournal och ha bättre koll på recepten på alla mina mediciner, för att bara nämna några fördelar. Elräkningen blir säkert några kronor billigare framöver, då jag stänger av datorn så fort jag inte använder den. Det tar ju bara någon sekund för den nya att starta upp.
När jag nu äntligen köpt en ny dator, tyckte jag gott att jag kunde unna mig en ny datormus, som är trådlös. När jag tittade på datormöss i butiken kollade jag även på ett nytt tangentbord och fick se ett med knappar vars bokstäver, siffror och tecken, lös i olika färger. Det var ett s.k. speltangentbord och hade en del extra tangenter, men det såg fräckt ut när regnbågens färger skiftade i olika kombinationer. Jag har ingen lampa, där jag har min dator i sovrummet och jag har retat mig allt mer på att jag knappt ser bokstäver och andra tecken, när jag sitter vid datorn i mörkret, på kvällarna. Ett lysande tangentbord skulle underlätta och så såg det ju fräckt ut. Det var lite väl dyrt, så jag valde att åka hem med endast en ny datormus, som var mer lagom i storlek, för  min lilla hand. I slutet på året tipsade min syster mig om en annons, på ett speltangentbord till ett bra pris, och jag hade tur att butiken hade ett enda kvar när jag kom dit. Det känns bra att äntligen ha investerat i en ny dator, mus och tangentbord. Det kostade en slant, men håller den i lika många år som den gamla, så är den väl värd varenda krona och den nya var 5000 kronor billigare än min allra första dator, som jag köpte på avbetalning genom ett jobberbjudande, på slutet av 90-talet. Tyvärr har jag inte orkat och haft så stor lust till att sitta vid datorn den senaste tiden, så det har knappt blivit några nya inlägg här på bloggen. Den heter ju "Lev livet gladare" och då vill jag inte skriva inlägg, som har för mycket negativa inslag, även om mitt liv kretsar mycket kring tråkigheter, som mina dialysbehandlingar,  cancermedicinering, värk och psykisk ohälsa, men jag vill försöka fokusera på de små glädjeämnena i min vardag, även om detta inlägg blev av det negativa hållet, men det är så mitt liv är emellanåt. Även om de positiva händelserna inte är så många, finns de där och det gäller att uppmärksamma dem.

Mina två katter, Ängla och Tindra, är verkligen mina största glädjeämnen i vardagen. Jag är så otroligt fäst vid dem och de gillar att mysa med mig och för varje år som går lär jag mig förstå dem bättre, vilket jag tror är ömsesidigt. 2017 fyllde Tindra 11 år och Ängla blev 10 år. Tiden tillsammans med mina älskade katter har verkligen gått fort. Hittills har de hållit sig förhållandevis friska, tack och lov, men någon vecka innan jul började Ängla halta på ena frambenet. Jag tyckte först att det blev bättre, men sedan blev hältan värre och jag fick uppsöka veterinären. Det är jobbigt att se sitt djur ha ont, utan att kunna tala om vad det är som är fel. Ängla tyckte inte alls om veterinärbesöket och skrek och ville inte bli undersökt, trots att jag sprayat med Feliway i transportburen, i hopp om att det skulle lugna henne. Veterinären fick i alla fall undersöka henne till slut och även ge henne vaccinationssprutan, men något fel på frambenet kunde hon inte hitta. Vi åkte hem med ordination på smärtstillande läkemedel i flytande form, som hon skulle få i en kur på 10 dagar, och den avslutades för några dagar sedan. Ängla har varit piggare och rört på sig mer sedan hon fick smärtstillande och det verkar vara bestående efter avslutad kur, så nu kan jag nog våga att sätta upp transportburen på vinden igen. Både jag och Ängla är glada över att den smärtstillande kuren är över, då hon verkligen inte gillade när det medicindags. Första dagarna gömde hon sig, så fort grannen kom in för att hjälpa mig att få i Ängla sin medicin. Det kändes inte alls kul att hålla fast sin älskling i ett järngrepp, medan hon skrek och försökte komma loss, medan min granne skulle spruta medicinen i Änglas mun. Tindra hörde på Ängla att något var fel och det märktes tydligt att hon blev stressad och orolig. Jag hoppas att hältan inte kommer tillbaka, nu när Ängla inte ska ha mer smärtstillande, annars blir det ett nytt veterinärbesök och röntgen av benet. Om det, mot förmodan, blir så får man ge min lilla tös lugnande eller söva henne, annars lär hon inte ligga stilla. Nu håller jag tummarna för att det inte krävs något återbesök. Tindra ska även hon få sin vaccination, men för övrigt är hon jättepigg och jag märker inte av att hon börjar bli till åren. Självklart hoppas jag få ytterligare flera år tillsammans med mina katter och att de håller sig friska, för de är verkligen starka lyckopiller för mig.

I min ålder är det svårt att skaffa nya, riktigt nära vänner. Min kompiskrets har alltid varit liten. När jag var barn lärde jag känna en flicka, som bodde på granngatan. Pernilla var ett år äldre än jag och vi blev snabbt bästa kompisar och umgicks nästan dagligen och sov ofta över hos varandra. Åren gick och i samband med att jag blev njursjuk, transplanterades första gången och låg mycket på sjukhus, började Pernilla på högstadiet och vi gled ifrån varandra. Jag blev njursjuk redan när jag var 10 år och började med dialys när jag var 12 år. Det bidrog till att jag inte orkade hänga med på alla aktiviteter i och utanför skolan, i samma utsträckning som mina klasskamrater. Jag la mycket av min lediga tid på skolarbetet och sedan spelade jag fiol, tog sånglektioner och sjöng i musikskolans två körer. Redan innan jag blev sjuk var jag ganska ensam och när jag började högstadiet hamnade jag alltmer utanför klassens gemenskap. Under hela skoltiden var jag en osäker, tyst tjej och att hålla fördrag eller läsa inför klassen, tyckte jag var oerhört nervöst. Att sjunga på elevkvällar och inför en större publik var något helt annat. Det var nervöst, men det var något jag älskade att göra.
Efter att jag genomgått min tredje njurtransplantation 1998, som är den enda av de tre som lyckades, så att jag kunde behålla njuren i 6½ år, började jag plugga webdesign på Lernia. Då var jag nästan 30 år och fortfarande en ganska tyst person bland människor, som inte stod mig nära. När jag började på Lernia funderade jag över möjligheterna till att förändra mitt beteende. Då hade jag chansen att lära känna nya människor, men jag behövde bli mer utåtriktad, vara den som började ett samtal och tog kontakt. Det var inte ett beteende som förändrades över en natt, men sakta blev jag en mer självsäker och jag drog mig inte för att hjälpa andra elever med olika uppgifter, utan att det känna någon som helst obehag. Jag tyckte snarare att det var roligt och inspirerande. Idag är jag en riktig pratkvarn och att börja prata med personer, som jag träffar för första gången, är oftast inget problem. Dessutom har jag insett att långt ifrån alla människor, som jag träffar i olika sammanhang, kan tycka om mig som person. Det finns ju personer som jag inte trivs att umgås med.

Trots att jag sedan jobbat i många år, gått olika kvällskurser och sjungit i kör, har jag inte funnit några vänner, som jag umgåtts med utanför aktiviteterna. Under ett par år umgicks jag en del med en kvinna, som även hon var patient på dialysen. Hon genomgick en lyckad transplantation, men drabbades senare av cancer och avled. Hon lämnade ett stort tomrum efter sig, både som vän och som stöd, då vi kunde prata om vår sjukdom och förstå varandra. Bristande ork, till följd av mina olika krämpor, är en stor bidragande orsak till att jag är för trött för bjuda hem folk och det är inte så ofta som jag orkar hitta på något tillsammans med andra efter jobb och dialys, som tar många timmar i anspråk. De senaste åren har jag blivit tröttare, dels på grund av att alla år med dialys satt sina spår, men även medicineringen för bröstcancern, som jag drabbades av för gott och väl 3 år sedan.

Trots min sjukdom har jag försökt hålla liv i mina olika intressen och för några år sedan gick jag med i Svenska pelargonsällskapet och där fann jag flera vänner, som jag någon gång då och då träffar utanför föreningens aktiviteter. Det känns fantastiskt roligt, trots att jag är bra mycket yngre än vad de är, men vad spelar det för roll när man trivs tillsammans.

Min gamla barndomskamrat Pernilla bor fortfarande kvar i Halmstad och är gift och har barn sedan många år. Trots att det är många år sedan vi slutade umgås har vi pratat när vi setts på stan, även om det inte varit ofta, och jag har ibland fått hälsningar från henne när jag varit sjuk och det kommit till Pernillas kännedom, att jag varit inlagd. När jag skaffade Facebook blev jag direkt vän med Pernilla och vi började att skicka sporadiska meddelanden till varandra. Jag har i flera år funderat över att ta kontakt med Pernilla och fråga om hon ville träffas över en fika, men många år har gått och man förändras ju med åren. Jag funderade över om det skulle kännas väldigt annorlunda att umgås, nu när vi är vuxna och över 30 år har gått sedan vi var bästisar. För gott och väl ett år sedan skrev Pernilla till mig och frågade om jag hade lust att träffas. Hon och hennes man hade flera gånger pratat om att bjuda hem mig på en fika. Under 2017 blev det äntligen av och vi träffades på restaurang och pratade och pratade. Det var inte många sekunders tystnad och även om det var många år sedan vi umgicks, så var det samma Pernilla, som jag minns henne. Det blev även supergod midsommarfika hemma hos hennes familj och när jag orkar ska vi ses igen. Härligt att 2017 blev året då vi äntligen umgicks igen. Tack!
En ganska ny bekantskap är min systerdotters tjej Livia. Hon är bara 1,5 år, men redan en härlig, liten personlighet, som jag tyvärr träffar alltför sällan. Jag firade julaftonen i Malmö, hos min syster och hennes sambo Björn och det var verkligen roligt att båda mina syskonbarn var med, den ena med sambo och Livia och så var det jag och pappa. Livia stod i centrum hela dagen och ville hela tiden ha uppmärksamhet. Tyvärr var hon förkyld så jag ville inte kramas och vara nära henne så mycket. Under eftermiddagen kom hon plötsligt fram och la sitt huvud i mitt knä, vände på sig och tittade upp på mig och skrattade. Det kunde knappast kännas mysigare. Jag hoppas att det inte tar så lång tid tills att jag får träffa dem allihop igen. Tyvärr blir det alltför sällan, delvis på grund av att vi bor i olika städer och så har jag problem med panikångest, när jag åker tåg utan ressällskap, men tanken är att jag ska öva att åka tåg kortare sträckor och sedan öka på färdlängden. Det är ett projekt, som jag ska ta tag i under det nya året, när jag förhoppningsvis blivit lite piggare. 

Ytterligare en pelargon, som jag odlade fram förra året.
Stjärnpelargonen har ännu inte fått något namn.

2018 har pågått i några veckor nu och det har inte hänt så mycket, förutom att jag börjat pyssla om mina pelargoner och köpt hem några vårlökar. Jag hoppas verkligen att jag får hjälp att må psykiskt bättre framöver, så att orken återkommer, för då kan 2018 kanske bli än lite bättre, än det år som nyss var till ända. Det gäller att försöka se positivt på tillvaron, även om den inte är så lätt att förhålla sig till alla gånger, och en stor portion envishet kommer man bra långt med.
"Se det stora i det lilla" och "Lev livet gladare!"