Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

13 juli 2017

Björktrastar häckade vid min arbetsplats


















I våras återkom herr och fru Strandskata till industriområdet och tomten där min arbetsplats ligger, efter att ha tillbringat hösten och vintern på varmare breddgrader. Jag har följt paret i flera år, men tyvärr har de inte haft någon större lycka med sina nytillkomna barn. Några år tog andra djur deras ägg och ifjol föddes tre fågelungar, men tyvärr var det bara en av dem som överlevde och växte upp. I år la honan tre ägg, men redan dagen efter att de kläcktes var ungarna försvunna och efter ytterligare några dagar var även föräldrarna borta. Jag har varit sjukskriven stora delar av våren och inte varit på min arbetsplats och därför har jag tyvärr inte kunnat följa strandskatorna som jag brukar göra, även om jag vid några tillfällen kört till jobbet, endast för att titta till de vackra fåglarna. Deras tydliga läten hörs emellanåt kring min arbetsplats, men jag har inte sett var strandskatorna befinner sig och om det möjligtvis kan vara herr och fru Strandskata, som flyttat med sina ungar till någon närbelägen tomt. Jag hoppas att de återkommer i vanlig ordning när det våras nästa år och då med större babylycka.

















För några veckor sedan trappades min sjukskrivning ner och jag började att arbeta igen, ett par timmar om dagen. En morgon frågade min kollega mig om jag sett det nya fågelboet. Jag blev först glad och förhoppningsfull och trodde att fru Strandskata lagt ägg ytterligare en gång denna säsongen, men så var inte fallet. Titta ut genom fönstret, bort mot hörnan vid garaget, uppmanade min kollega mig. Jag såg inget fågelbo och inte ens en enda fågel, när jag tittade ut genom fönstret från mitt skrivbord. Ovanför markisen, sa Johan och pekade. Ser du inte redet där? Jo, där såg jag boet, som till stora delar bestod av torkat gräs, och däri låg en björktrast och ruvade på sina ägg. Hur många ägg som låg i redet var det ingen av mina kollegor som visste säkert. Jag såg bara tre små ungar, men någon påstod sig ha sett sex stycken.






Några dagar tidigare, när jag satt bakom datorn på jobbet, tittade jag ut genom fönstret och fick se två fåglar, som flög runt tillsammans och såg ut som om de uppvaktade varandra. Plötsligt landade båda två på brädan, som stack ut ovanför ett av fönstrens markiser. Kanske var det då som de bestämde sig för att det var där som de skulle bygga sitt rede. Det var ett bra val av plats för ett fågelbo, då hustaket stack ut en bit ovanför och gav skydd mot sol och till viss del även mot regn. Att personalen på min arbetsplats sitter ute och äter lunch, bara ett par meter därifrån, kunde de klart inte veta. När någon kommit för nära boet har en av björktrastarna kommit flygande, från sin utsiktsplats i det stora trädet strax intill, och låtit ganska irriterad och hotfull på stämman. Jag höll mig lite på avstånd när jag fotograferade, för att inte störa och oroa björktrastarna alltför mycket. I det läget önskade jag att jag varit ett par dm längre, så att jag nått upp och kunnat få en bild mer ovanifrån på boet och de små fågelungarna, som troligtvis såg dagens ljus bara några dagar tidigare. Jag har sett tre små huvuden, på långa, smala halsar, som stuckit upp ur redet. Särskilt söta kan jag inte påstå att de var, då de nästan saknade fjädrar.


















I måndags satt jag ute och åt lunch och jag blev verkligen förvånad över hur mycket större ungarna hade blivit, sedan jag såg dem förra veckan. Två av dem satt på kanten av redet och jag kunde se att de fått fina fjädrar över hela kroppen. Herr och fru Björktrast flög i skyttetrafik med mat till sina ungar, som snabbt gapade och svalde, så fort föräldrarna kom och matade dem. De verkade inte uppskatta att jag och mina kollegor satt ute och åt så nära boet och studerade dem, men efter att först ha landat på taket och kollat in att ingen större fara hotade, flög de ner till boet och serverade ungarna mat och strax därefter lämnade de snabbt boet igen.


















Ungarnas läte övergick från ynkliga små pip, till ljud mer lika sina föräldrars. Jag funderade över hur många dagar det skulle dröja innan björktrastungarna skulle våga prova sina vingar och ta sin första flygtur ut från boet. Självklart hoppades jag att det skulle ske under min arbetstid, så att jag för första gången skulle få se små fågelungar ta sig ur sitt bo första gången i livet. De väntade inte på mig, för när jag kom till jobbet tisdags hade alla ungarna lämnat boet.


















Hur många ungar som trängts tillsammans i redet vet jag inte, men tre söta björktrastar befann sig på marken och trippade fram på företagets parkering och två av dem övade på att flyga under uppsikt av föräldrarna, som satt på taket eller kom med mat då och då. När jag kom ut på parkeringen och skulle gå nerför yttertrappan blev jag nästan skrämd av en av ungarna, som satt intill chefens bil, knappt en meter framför mig Där satt den lilla fågeln helt stilla och tittade upp mot mig. Jag gick sakta förbi den och då fick den brått till ett av syskonen, som försökte lyfta från marken med skiftande resultat. Den tredje ungen hade bättre flygkunskaper och lyckades nästan ta sig upp på taket. När den inte nådde ända upp landade den istället på en av cyklarna, som stod i cykelstället, på marken strax under fågelboet. Jag hoppas verkligen att de små björktrastarna fick luft under vingarna senare under dagen och kunde flyga, så att de inte blev anfallna av några större djur. I onsdags såg jag inga fågelungar på marken, men en av föräldrarna satt på tvantennen och verkade kommunicera med någon annan fågel. Inte för att jag kan eller förstår deras språk, men när den vuxna björktrasten kvittrade lät det som att en annan björktrast svarade en bit bort och så höll kommunikationen på en stund innan den vuxna fågeln flög och satte sig på taket. Idag såg vi bara en unge, som kom flygande och satte sig på staketet, intill där vi satt och åt lunch. Kanske ropade den efter föräldrarna och ville ha  mat. Det kommer att bli tomt efter familjen Björktrast, även om besöket var ganska kortvarigt. Jag håller tummarna och hoppas att de återkommer till nästa vår, så som herr och fru Strandskata brukar göra. Björktrastarna har verkligen bjudit på några spännande och underhållande veckor, som jag är glad över att jag fått ta del av. Tack för föreställningen och välkomna åter!  
















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar