Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

27 mars 2017

Herr och Fru Strandskata har ännu en gång hittat tillbaka


















Härom kvällen tyckte jag mig höra ljudet av en strandskata, när jag var på väg in till Plantagen på Flygstaden. Det var mörkt ute så någon fågel såg jag inte och jag funderade över om det inte var lite väl tidigt för mina favoritfåglar att återvända till Sverige. I ett flertal år har jag haft glädjen att få följa ett par strandskator på riktigt nära håll, då de häckat utanför min arbetsplats. Jag har vid det här laget tappat räkningen på hur många år detta vackra fågelpar valt att återkomma år efter år och häcka mitt på industriområdet i Söndrum.


















Honan brukar lägga sina ägg intill byggnadens husgrund, som är omgiven av ett par decimeter med sten. Hon lägger inte äggen på exakt samma plats varje år, men det är bara några meter mellan platserna. Ett år valde hon att lägga äggen på granntomten, som under många år stod obebyggd, men sedan något år tillbaka står där nu en stor industrifastighet. Det har verkligen varit både spännande och givande att följa herr och fru Strandskata år efter år och dessutom på så nära håll. Tyvärr delar inte alla mina kollegor mitt intresse för dessa vackra fåglar, då de tyvärr haft en dålig vana att uträtta sin behov på mina kollegors bilar, som står parkerade i närheten till företagets entré. Förra året var första gången, som parets ägg fick vara ifred från andra fåglar och djur, och tre små ungar kom till världen. Tyvärr var det bara en av dem, som klarade sig från rovdjur, och växte upp och senare under sommaren flög iväg över hustaken för att lämna Sverige, för att tillbringa hösten och vintern på en varmare plats.


















I torsdags, i förra veckan, fick jag ett oväntat ett sms från en kollega, som skrev att strandskatorna åter varit synliga på gräsmattan utanför vår arbetsplats. De hade kommit tillbaka! Då jag ändå planerat att lämna in mitt nya sjukintyg på arbetet körde jag dit lite senare samma dag. Solen sken från en klarblå himmel och det var ett härligt vårväder, som gjorde mig glassugen, så jag köpte med mig en låda glasspinnar att bjuda kollegorna på och fira strandskatornas återkomst. Jag körde en runda kring min arbetsplats innan jag gick in, men tyvärr såg jag inte till det efterlängtade paret, men på hemvägen fick jag se dem trippa runt i gräset på sina långa, vackra ben. Jag ser verkligen fram emot att följa herr och fru Strandskata även denna säsongen. Undrar var honan tänker lägga sina ägg i år? Hur många barn blir det? Kommer fåglarna irritera mina kollegor lika mycket även i år, genom att trippa runt på biltaken? Accepterar de att jag kommer och hälsar på med kameran? Ja, en sak är i alla fall säker, det kommer att bli ännu en spännande häckningssäsong framöver.



19 mars 2017

Mumsig pannacotta med extra allt


















Det blir inte så ofta som jag gör efterrätt till mig själv. Jag föredrar hellre att äta en chokladpralin, av det lite finare slaget, efter middagen. Ibland händer det att jag gör en paj, när det är säsong för frukt och bär, eller så provar jag något nytt recept, som jag hittat i någon tidning eller på nätet. Det är en fördel om efterrätten går att frysa in, då alla recept inte blir bra om man minskar ingredienserna och bara tillagar desserten till en person. Pannacotta har jag skrivit om flera gånger den senaste tiden. Den är enkel att göra, kan göras till få personer och kan smaksättas på många olika sätt. Dessutom blir man inte proppmätt av en liten pannacotta efter en mastig middag. Jag har gjort pannacotta vid ett flertal tillfällen under den senaste tiden och provat på att smaksätta den efter vad jag haft hemma i skafferiet. Den senaste varianten blev en riktig höjdare smakmässigt, tyckte jag i alla fall själv och mina grannar och pappa, som fick smaka på min nykomponerade pannacotta, gav den bra betyg. Jag föredrar oftast att göra efterrättsportionerna något mindre än vad som står i recepten, då desserten i mitt tycke ska vara något litet och gott, som ska avrunda middagen. Pannacottan brukar jag oftast servera i små moccakoppar. Det finns många små glas och koppar att köpa på loppis, till ett lågt pris, om man inte har någon passande servis hemma.

Pannacotta
Recept till 4 personer, eller 6 om man vill ha mindre portioner

4 dl vispgrädde
½ vaniljstång (Jag använder vaniljtwister)
½ dl socker
2 st gelatinblad
6 rutor av en 200 g Marabou mörk chokladkaka

Till garnering

1 dl vispgrädde, vispad
1 burk karamelliserad mjölk
Riven Marabou mörk choklad
Små marshmallows
Saltade, hackade jordnötter


Gör såhär:
1. Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten i 5 minuter.  
2. Dela vaniljstången och skrapa ur fröna. Lägg frön och stång i en kastrull tillsammans med grädde och socker och låt koka upp. Ta av kastrullen från värmen och låt dra några minuter. Ta bort vaniljstången.
3. Lägg chokladbitarna i grädden och rör tills att de smält helt, ev. på spisplattan.
4. Rör ned gelatinet i den heta (inte kokande) grädden. Fördela blandningen i fyra små glas eller koppar och ställ i kylen för att stelna.
6. När pannacottan stelnat, efter några timmar, bred på ett lager kondenserad mjölk. Det går lättare om den är lite ljummen.
7. Vispa grädden till garneringen och spritsa en gräddros i varje kopp.
8. Strö över marshmallows, jordnötter och choklad.

Klart att servera

16 mars 2017

Årets första fjäril


















Våren är min favorit bland våra fyra årstider. Det är nu som naturen bjuder på mängder med härliga upplevelser, när den åter vaknar till liv efter den långa vintervilan. Jorden tinar upp och den till synes döda marken börjar sakta ändra färg och hela växtriket får ännu en gång nytt liv. Jag tycker att det är lika magiskt vartenda år och lika fantastiskt är det att följa djurlivets iver på våren. Det börjar röra på sig nere i marken bland mull och gamla förtorkade rester av fjolårets växtlighet. Fåglarna blir mer aktiva och deras kvittrande serenader ökar i intensitet och så småningom kommer flyttfåglarna tillbaka för att häcka på olika platser i Sverige. Det är så mycket som händer i naturen varje vår och det upprepar sig likadant år efter år, men ändå tycker jag att det är lika fantastiskt varje gång. Jag blir lika glad när jag får se årets första utslagna snödroppe, första sädesärlan, ljudet av vårens första lärka, ja listan kan göras lång. Trots att jag sett och hört dem förut gläds jag lika mycket varje vår. I helgen fick jag uppleva en av de där häftiga händelserna, jag fick se årets första fjäril. Det var en citronfjäril, som på sina fjäderlätta vingar flög upp bland trädkronorna utanför vårt hyreshus (ej fjärilen på bilden). Det kändes som om den vaknat väldigt tidigt för årstiden. Det händer mycket både inom växtriket och djurlivet, men det gäller att vara lite extra vaken när man är utomhus och hålla blicken både högt och lågt om man vill följa vårens utveckling på nära håll och se så mycket som möjligt. Jag har i flera veckor följt scillan, som sedan många år växer intill dialysentrén på sjukhuset. Det var ett bra tag sedan de gröna, små bladen tittade upp ur jorden och igår fick jag glädjen att se den allra första lilla, blå stjärnan utslagen. Än har vårtecknen bara börjat dyka upp här nere i södra landet och mycket vackert och spännande har vi att se fram emot. Personligen är jag väldigt nyfiken över om herr och fru Strandskata ska komma tillbaka och häcka vid min arbetsplats, som de gjort flera år tidigare. Förra året fick jag se dem få sina första tre ungar. Tyvärr var det till slut bara en unge, som klarade sig och växte upp. Kommer det att flytta in någon fågel och lägga sina ägg i holken, som jag byggt? Mycket  vackert och spännande kommer förhoppningsvis även årets vår att bjuda på.

14 mars 2017

Vårblommorna vaknar från sin vintervila


















Längre blir natten och mörkret regerar
över dagen och solens värme och ljus
Livet rinner ur både blad och blommor
en sista ridå och de faller och dör
Under mattan av löv vilar lökar och rötter
från gnistrande kyla och vinande vind
Medan vintern drar fram väntar växterna tåligt
på våren som troget dem väcker till liv
Så misströsta inte över det som är visset
det kommer en tid när det grönskar igen

Dessa rader skrev jag en vinterdag för några år sedan. Troligtvis var det en gråmulen och kall dag då våren kändes långt borta, tvärtemot hur dagen var i lördags. En helt underbar dag då solen sken från en klarblå himmel över Halmstad och hade man funnit en plats utomhus att slå sig ner på, med skydd för vinden, hade man fått en skön stund i solen. På min inglasade balkong kändes det nästan som en sommardag och min katt Tindra intog sin favoritplats i klösträdet och låg och slumrade där i flera timmar. Solens strålar gör dagen lättare och lyfter tunga tankar, speciellt nu när jag inte mår så bra psykiskt och blommor och växter, både vilda och odlade, är en god terapi. Det är härligt att titta ut på balkongen, där de flesta av pelargonerna nu är omplanterade i ny jord och alla vissna blad är bortrensade. På en och annan planta har några färgglada blommor slagit ut och på ett par pelargoner, som tillhör gruppen primärhybrider, fick jag i helgen se små, små knoppar. Så småningom ska pelargonerna klippas ner, men det får vänta ett tag, tills att de kommit i gång och växa i sin nya jord. Samtidigt som jag klipper ner plantorna tar jag tillvara sticklingar. Än så länge är det för kallt för att rota sticklingar på balkongen och inomhus är det fullt i fönsterkarmarna i både sovrummet och nu även i köket. Tyvärr mådde jag för dåligt för att orka att vara med när Svenska pelargonsällskapet i Halland hade årets första träff i Falkenberg, vilket kändes väldigt tråkigt då vi alltid har väldigt trevligt när vi ses och oftast kommer man hem med några nya sticklingar. Trots att jag inte var med på nybörjarträffen, blev jag inte utan sticklingar. När jag några dagar senare var hemma på permission, under några få timmar, överraskades jag av ett paket, som kom med posten. Det var tur att jag var hemma när brevbäraren knackade på och lämnade över paketet, för däri låg ett tiotal orotade pelargonsticklingar, väl inpackade och var och en med namn. Jag blev såklart väldigt glad över att mina goa pelargonvänner lagt ner tid åt att packa sticklingar och sedan skicka dem till mig med ett gulligt kort, med en uppmuntrande hälsning. Stort tack för omtanken, den värmde verkligen. Sticklingarna blev planterade lite i all hast, men har i efterhand satts om i små krukor och jag har nu även hängt upp ett lysrör i köksfönstret, för att ge sticklingarna några extra timmar med ljus. Där står nu även några olika sorters frösådda pelargoner av vilda arter, som jag beställt hos Wexthuset. Jag hade turen att vinna två gånger i deras adventskalender innan jul, så fröna blev nästan gratis. Nu börjar den spännande väntan på när och om de ska gro.


















Även utomhus har de första vårblommorna vaknat ur sin vintervila och redan för några veckor sedan såg jag bland annat vintergäck, snödroppar och krokus, som blommade. Idag fick jag se att mina små minipåskliljor Tete a tete, som står i rabatten utanför vårt hyreshus, redan fått knoppar och fler lökväxter stack upp ur jorden lite här och där. Påskliljorna hade jag i en vårplantering på min balkong förra året. Sedan sparade jag dem och grävde ner dem utanför huset, tillsammans med en del andra lökväxter, som jag fyndade billigt på rea. Snart får jag glädjas över det arbete jag la ner i höstas, då jag grävde ner lökarna med en dålig, liten spade, i den hårda jorden mellan buskarna i rabatten. Jag kommer inte riktigt ihåg vad det var för lökar, som jag köpte, så det blir spännande att se vad det blir för blommor, som så småningom kommer att liva upp den trista rabatten.


















De gamla buskarna, som tidigare växte där, grävdes upp förra året, då de vuxit sig för höga, upp över fönsterna på bottenlägenheten. De ersattes av olika små växter, som tog sig mer eller mindre bra. Om jag orkar tänkte jag försöka kantskära rabatten och pyssla om den, för allas trevnad, annars görs det inte så mycket åt rabatterna kring vårt hyreshus. I höstas planterade jag olika lökväxter i krukor och en mindre spann. De har sedan stått uppe på vinden, vid mitt förråd. Igår tog jag ner spannen och satte ut den på balkongen, då ett flertal lökar vaknat till liv och några blad redan var ett par decimeter höga. En och annan namnskylt hade jag petat ner, så i spannen ska jag framöver få njuta av kungsängsliljor. Vad mer som är på väg upp ur jorden får bli en överraskning. De allra första vårblommorna, som blommar först på våren, är inte mina största favoriter om jag får välja fritt bland alla blommor, men det är ändå dessa vårblommor, som jag längtar efter och gläds över allra mest under året. De är bevis på att naturen åter börjar vakna ur vintervilan och sakta spirar grönskan runtom oss i naturen. En grönska som för mig känns lika fantastisk och ny varje vår, men när naturen väl gnuggat sömnen ur ögonen och vaknat ligger den inte på latsidan. Man kan nästan se skillnad på utvecklingen av blad och blommor från dag till dag. Håll ögonen öppna, för det gäller att inte missa våren, när den väl vaknar till liv. 














10 mars 2017

Litet grönsaksland i fönsterkarmen


















För ett par veckor sedan sådde jag plocksallad i en lerkruka, som jag sedan ställde  på fönsterbrädan i sovrumsfönstret. Där hänger sedan tidigare ett enkelt växtlysrör, 90 cm brett, med vitt ljus, över en del av mina frösådda, små pelargonplantor och sticklingar. Efter 3-4 dagar tittade mängder med små gröna blad upp ur jorden och jag plockade bort plasten med små lufthål, som jag täckt jorden med för att hindra sådden från att torka ut, då elementet sitter direkt under fönsterbrädan. Det var lite av ett experiment  att odla plocksallad inomhus mitt i vintern. Egentligen är det inte så konstigt att odla inomhus såhär års. Både blommor och grönsaker, som finns i butikerna nu, odlas i stora växthus med kraftig växtbelysning.


















Frågan var om mitt lilla lysrör skulle räcka som extrabelysning, så att salladsbladen skulle växa och utvecklas normalt. Salladen har vuxit fort och jag har fått vattna den ungefär varannan dag. Det kommer inte att bli några stora mängder att skörda, men det var heller inte min tanke när jag sådde fröna. Några salladsblad på smörgåsen förgyller hela frukosten. Lite sallad, som dekoration på lunch- eller middagstallriken höjer aptiten, speciellt när man som jag inte alltid är så matfrisk. Att få plocka egenodlad sallad inne i sovrummet, mitt i vintern, när snöns faller utanför fönstret, det tycker jag är riktig vardagslyx för mig. Det gäller att hitta de små guldkornen i vardagen och verkligen njuta av dem. Under helgen som passerat, var det trädgårdsmässa i Malmö, vilken jag gärna besökt, men då jag blev utskriven frän sjukhuset precis innan helgen hade jag inte ork att åka dit ensam och det var lite sent att hitta ett trädgårdsintresserat ressällskap. Istället åkte jag till Blomsterlandet och handlade. Det piggar alltid upp en smula. Nu när jag vet att det fungerar utmärkt att odla sallad på fönsterbrädan, ska jag även så frön av blodskräppa och krusbladig persilja. Färsk persilja ger mycket mer smak åt maten än den frysta och är även vacker att dekorera både smörgåsar och maträtter med. Blodskräpppa/Ängssyra, Rumex sanguineus 'Blood veined', har en lite syrlig smak. Då den innehåller mycket oxalsyra ska man inte äta den i några större mängder, men de gröna bladen är väldigt vackra med sina röda bladnerver och gör sig fint i en sallad eller som dekoration på mattallriken.
Jag har många gånger tittat på den vackra, vita spindelliljan, men aldrig gjort mig mer bekant med den.. En bekant till mig har odlat den i fönsterkarmen med gott resultat. Helst odlas den i kruka på inglasad balkong eller uterum. När jag fick se narcissliljan, narcisslilja hymenocallis festalis. som är en släkting till spindelliljan, blev jag köpsugen, och en lök av den doftande liljan hamnade i min korg, liksom ett paket av en ny sort av oxalis, som också går bra att odla i kruka. Nu återstår bara problemet att göra plats i fönsterkarmarna där hemma. Jag slängde ut ett par växter, som gjort sitt i köksfönstret, och nu är planen att hänga upp mitt andra lysrör där. Då blir det närma och bra till krukorna i mitt lilla grönsaksland när jag lagar mat, och det gör jag både ofta och gärna. Igår klippte jag av de första salladsbladen och åt dem på min frukostsmörgås, med kokt ägg och kaviargrädde. Min experimentsådd visade sig verkligen vara lyckosam. I helgen ska jag så persilja och blodskräppa och hoppas på samma goda resultat som med salladen.

3 mars 2017

Avtryck av kattassar


















För någon vecka sedan blev marken pudrad av snö. Det vita, tunna täcket försvann fort och blev bara kvar där plogbilen kört ihop små högar. Det snöade ytterligare några nätter, men framåt gryningen hade slasket redan hunnit smälta bort. Jag blir allt mer tveksam till om det blir någon riktigt kylig och vit vinter innan våren gör sitt intåg. Härom morgonen väcktes jag av hur solljuset lyste in genom fönstret på sal 7, på avdelningen på sjukhuset där jag ligger inne just nu, då jag under en tid mått riktigt dåligt psykiskt. Jag har fått komma hem en och annan eftermiddag på permission och även sovit hemma någon natt. Vanligtvis sover jag helst med persiennerna uppdragna under natten, då jag tycker om att vakna av att solens strålar sträcker sig allt längre in i rummet. Morgonsolen gör det lättare för mig att vakna och komma ur sängen. Tyvärr är jag oftast väldigt trött när klockan ringer på morgonen och det är sällan som jag  känner mig riktigt utsövd och pigg när det är dags att lämna den varma, sköna sängen. För var dag som går stiger solen upp allt tidigare på himlavalvet och jag hoppas att den, tillsammans med några nya piller, ska göra att jag känner mer glädje inför varje ny dag som väntar.
Vintern har varit riktigt mörk och tung och många mornar har jag inte orkat att ta mig upp ur sängen och gå till jobbet, trots att min katt Ängla nästan dagligen kryper intill mig när hon märker att jag börjar vakna och så smått börjar röra på mig. Då vill hon gärna tvätta min kind och haka och ligga kvar med sin nos riktigt nära mitt ansikte. När jag väl orkat sätta mig upp i sängen kommer Ängla och sätter sig framför mig, lutar nosen mot min haka och spinner, samtidigt som jag kliar och klappar henne. Tyvärr slumrar jag till ganska ofta, när vi sitter tillsammans i sängen, men Ängla märker snabbt när jag somnar, då jag slutar att gosa med henne. Då reagerar hon snabbt och puttar till mig på bröstet, med sin ena framtass. Hon ger sig inte förrän jag vaknar och på så vis fungerar hon utmärkt, som en extra väckarklocka.















 


Jag är nöjd över att vi hittills fått så lite snö i år, då det annars lätt ställer till med t.ex. problem i trafiken, halkolyckorna ökar, och det är svårt för vilda djur att få tag i mat. De hemlösa katterna lever ett ännu tuffare liv såhär års, som tvingas vara ute i snö och kyla, med ytterst lite mat i magen. För en del vildkatter blir denna vintern tyvärr den sista i deras liv. Frågar man barn om vad de tycker om snö får man en mer positiv syn på den kalla, vita mattan, som täcker landskapet vintertid. Jag minns själv hur roligt vi hade det i snön när jag var liten. Vi byggde snögubbar, ljuslyktor, borgar, åkte pulka och skidor och gick in först när man frös och fick sitta vid elementet för att tina upp sina kalla händer och fötter. Självklart ser jag inte bara det negativa med snön nu i vuxen ålder. Naturen blir otroligt vacker, där orörd, kuperad mark med träd och buskar täckts av snö, som gnistrar i vintersolen. Vad smakar då godare i pulkabacken än en enkel fika med varm choklad och kanelbullar.
Mina katter har delade meningar när det gäller kyla och snö. Jag trodde från början att min katt Ängla skulle tycka om att vara ute även vintertid, då hon har en lång, vit päls, som är extra tjock under vinterhalvåret. Så fel jag hade.Ängla är nästan inte alls ute vintertid. Hon stannar vid ytterdörren, tittar sig omkring och man ser hur hennes morrhår spelar i vintervinden. Ibland tar hon några steg utanför dörren och sätter försiktigt ner tassarna. Det syns att hon inte är bekväm med att gå i den kalla snön och efter någon minut är hon innanför ytterdörren igen, men häromdagen ställde hon sig på den snöprydda marken och lämnade ett par fina tassavtryck. Min andra katt Tindra, som är en korthårig huskatt, går gärna ut året om, men ju kallare och regnigare det är, desto kortare stund är hon ute. Hon föredrar att uträtta sina behov utomhus och även om det regnar kan hon ibland ta skydd under buskarna och sitta och spana på ovädret. Mina katter lämnar många tassavtryck när de är ute och då inte bara i snön, men de flesta avtrycken lämnar de i mitt hjärta. Det har varit jobbigt att gå och lägga mig i sjukhussängen och känna det riktiga lugnet, när varken Tindra eller Ängla legat intill mig. När jag låg där i mörkret, efter att tagit min sömntablett och försökte somna, tyckte jag plötsligt att det rörde sig vid fotändan av sängen. Jag tänkte att det var säkert Ängla, som hoppade upp i sängen och kom och ville sova intill mig. Då vaknade jag till, öppnade ögonen och ingås att det bara var jag i sängen och runtomkring var väggarna kala och utanför fönstret lyste lyktor över bilarna, som stod parkerade strax utanför sal 7. När jag inte har mina katter hos mig har jag ändå alltid tassavtryck i mitt hjärta och omkring min hals hänger ett silversmycke, med Tindras ena tassavtryck. Jag vann berlocken i en tävling, då man skulle skicka in ett foto på sin katts tass. Jag ritade av Tindras trampdyna, så smycket är exakt efter hennes tassavtryck, men något mindre. Mina älskade katter lämnar dagligen härliga avtryck efter sig, som jag bär med mig.