Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

17 sep. 2017

Gofika med cheesecake, hos pelargonodlande paret Olsson


















För några veckor sedan var det äntligen dags att tillsammans med Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp åka till Flyinge i Skåne, där vi skulle besöka Håkan Olsson och hans familj. Håkan är aktiv i föreningen och han och hans fru har ett stort intresse för pelargoner. Jag träffade honom för flera år sedan på en trädgårdsmässa i Malmö. Där stod han i Svenska Pelargonsällskapets monter och hade med sig många fina sticklingar från sin odling, speciellt miniatyrer, som jag är väldigt svag för.

Håkan och Anita


















De sista åren har jag köpt flera pelargoner från Håkan, som säljer många sticklingar i facebookgruppen "PELARGONAUKTIONER". Jag haft sporadisk kontakt med honom via Facebook, där jag sett många bilder på de fina pelargoner, som han och hans fru har i sin stora samling. Sommartid står deras pelargoner utomhus i deras trädgård, i stora hyllor och på bänkar. Ett flertal vackra pelargonsorter har de själva korsat fram. Under åren, som jag följt Håkan på Facebook, har jag förstått att han gillar att laga mat och baka. Det skulle visa sig som självklart, då jag fick veta att han arbetar i ett skolkök. Håkan har delat flera läckra bilder på maten, som serveras till eleverna på skolan där han arbetar. Jag önskar att alla skolor i landet skulle servera så fräsch mat, utan mängder med halvfabrikat och dessutom erbjuda en stor, härlig salladsbuffé.

Susanne och Anita


















Lördagen, då vi åkte till Flyinge, bjöd på ett skiftande väder. Ena stunden sken solen och några minuter senare föll regnet, men när vi kom fram till familjen Olssons hus var det uppehåll. Vi gick direkt till baksidan av huset, där vi möttes av mängder av pelargoner i olika storlekar och i några skåp trängdes små sticklingar. En del plantor stod under bar himmel och andra hade skydd av det utstickande hustaket. Molnen drog ihop sig och plötsligt började små regndroppar att falla, tillräckligt många för att vi skulle gå inomhus. Vi tog plats i familjen Olssons kök, där vi fick bevis på att Håkan inte bara är duktig på att odla pelargoner, han är väldigt duktig i köket också. Först blev vi serverade en riktigt god ostpaj med grönsaker, tillsammans med en sallad med lite annorlunda inslag, bland annat rödbetor. Till det fick vi hembakat surdegsbröd, som var täckt med olika frön. Allt var väldigt gott och jag tog till och med om, även om jag oftast är liten i maten. Jag bakar gärna matbröd, men jag har aldrig gjort surdegsbröd, men Håkans bröd gav mersmak. Vi blev rekommenderade gruppen "Surdegsbagarna" på Facebook, där man bland annat kan hitta olika recept och få tips och råd, så det är kanske dags att göra min första surdeg
Till efterrätt fick vi en lite annorlunda cheesecake, som bland annat innehöll oreokex, vit choklad och blåbär. Även den föll mig i smaken, men den var ganska mäktig, eller var det kanske så att jag ätit för mycket och var på tok för mätt när det var dags för efterrätten.


















Håkan och hans fru Susanne delar intresset för odling i största allmänhet. De har tagit sitt intresse riktigt på allvar och utvinner egen gödning och jord, genom att ta tillvara matavfall i speciella behållare. En procedur där man blandar matresterna med några få tillsatser och låter det stå några veckor, innan man först får ut flytande gödning och senare jordförbättring, som de blandar med köpt jord. Det var helt klart intressant, men för mig kändes det som överkurs och jag lär fortsätta att köpa både jord och näring till min odling.
Innan det var dags att återvända hemåt tog vi ytterligare en titt på alla pelargonerna. Jag brukar sällan komma hem tomhänt, när jag varit iväg med Pelargonsällskapet, och denna resa blev inget undantag, men det blev inte något stort inköp. Fyra väl utvalda små miniatyrer plockade jag ner i min kasse och sedan ytterligare två sticklingar, som jag fick av en givmild medresenär
Det var trevligt att äntligen få komma hem till Håkan och Susanne och träffa dem igen och självklart att även få se deras pelargonsamling. Som vanligt var det en lyckad resa och trevligt ressällskap. Förutom några nya pelargonsticklingar till min samling, byggde jag på min kunskap om pelargonodling ytterligare. Det finns fortfarande mycket kvar att lära om dessa underbara blommor och jag tror aldrig att någon blir fullärd. 

Recept på cheesecake med oreokex, vit choklad och blåbär.
12 bitar

Botten
100 g smör
1 paket oreokex, c:a 150 g

Fyllning
300 g vit choklad
400 g naturell färskost, rumstempererad

Topping
300 g blåbärssylt med fast konsistens
200 g färska blåbär

Gör såhär:
1. Smält smöret. Kör kexen i en matberedare till smulig konsistens, blanda sedan med smöret. Tryck ut i en bakplåtspappersklädd pajform, med löstagbar botten, cirka 25 cm i diameter. Ställ i kylen.
2. Hacka chokladen och smält den i vattenbad eller i mikron på låg effekt och rör om ofta, då det annars finns risk att chokladen blir för varm och klumpar sig. Blanda sedan med färskosten och häll fyllningen över kexbottnen.
3. Ställ cheesecaken i kylen tills att fyllningen satt sig och stelnat, cirka 30 minuter.
4. Värm sylten försiktigt tills att den smält. Den får inte koka! Häll den sedan över den stelnade cheesecaken. Strö över de färska blåbären. Ställ cheesecaken i kylen tills att det är dags att servera den.

10 sep. 2017

Ängla smakar gärna på utelivet, när det behagar henne

Det är skönt att vara ute en härlig sommardag.

Min katt Ängla, som fyllde 10 år för någon vecka sedan, är en huskatt, även om de flesta som träffar henne tror att hon har stamtavla. Med sin långa, helvita päls och yviga svans drar hon ofta till sig uppmärksamhet när hon vistas utomhus. Änglas mamma är av rasen ragdoll och hennes pappa är en helvit, långhårig perser. Såhär i efterhand, många år senare, när jag läst och lärt mig mycket mer om katter, undrar jag varför uppfödaren valde att para två katter av olika raser, om de nu verkligen var renrasiga med stamtavla. Nu bryr jag mig inte längre om varför, men frågan består. Jag sökte en långhårig, helvit katt, som var hörande och jag kunde inte fått en härligare katt, som är mer tillgiven än min högt älskade Ängla. Hon är verkligen en toppenkatt, som kan beskrivas med mängder av superlativ och hon är dessutom väldigt söt, i alla fall i mina ögon. Många av de egenskaper, som är typiska för en ragdoll, stämmer in på Ängla. Hon är ingen knäkatt, men vill vara nära mig mest hela tiden och följer efter mig i lägenheten, till och med när jag går på toaletten. Får hon inte följa med in krafsar hon med tassarna i springan under dörren. Då jag ska ner till tvättstugan, som ligger på markplan, åker hon ofta med mig ner i hissen. Sedan sitter hon och väntar utanför tvättstugan och tittar in genom dörrens glasparti, medan jag sköter om tvättbestyren. När jag är klar åker vi tillsammans upp till lägenheten, om hon inte passar på att gå ut när vi ändå är nere vid ytterdörren. Om jag sitter i soffan och äter eller tittar på tv gör hon mig sällskap och ligger bakom mitt huvud, på en av de stora kuddarna uppe vid soffryggen, eller på det breda armstödet närmast mig. Oavsett vilken tid på dygnet, som jag lägger mig i sängen, har hon som vana att ta plats på mitt bröst. Ängla gillar att bli kliad under hakan och njuter när jag masserar hennes nacke och rygg. I gengäld brukar hon tvätta mig på hakan och kinderna, med sin sträva, lilla tunga. Ibland lägger hon sitt huvud mot min hals, sträcker ut kroppen och lägger ena frambenet mot min kind och slumrar till. Det är en väldigt härlig känsla att få känna den lena pälsen mot min hud och värmen från hennes helt avslappnade kropp. Då vet jag att hon trivs och känner sig trygg. På kvällarna brukar jag sitta en stund vid datorn, som står i sovrummet, strax intill sängen. Då är Ängla snabb på att inta sängen för att vara nära mig och ha koll på vad matte gör. Hennes favoritplats är just sängen och i den ligger hon stora delar av dygnet och sover eller bara latar sig. Ja, hon är verkligen katten som vet hur man njuter av livet och hon anstränger sig inte i onödan.

Mys på högsta nivå.


















När jag köpte min första katt Tindra, som är ett år äldre än Ängla, var tanken att hon skulle få bli en innekatt, som skulle få gå ut i koppel. Hon lärde sig snabbt att ha på sig selen och att följa med mig ut, även om hon tyckte att det var lite skrämmande att vistas utomhus till en början. Vid ett av de första tillfällena, som vi var ute, satt selen troligtvis för löst och lilla Tindra slet sig och kom lös. Jag blev jätterädd och trodde att hon skulle springa iväg, men istället nosade Tindra försiktigt runt på omgivningen utanför huset, hittade en trädstam att vässa klorna på och sedan satte hon fart och sprang runt på gräsmattan och jagade en fluga. I det ögonblicket, när jag såg hennes glädje över att få röra sig fritt utomhus och få utlopp för sin jaktinstinkt, beslutade jag att hon skulle få lov att vara utomhus även utan koppel. Jag köpte en ny sele, som satt bättre, och hon fick fortsätta att gå i koppel ute, men stunderna då hon fick röra sig fritt blev allt längre. Nu för tiden är hon ute långa stunder på dagen, men på kvällen visslar jag på henne och då kommer hon oftast springande inom ett par minuter och följer med in. Vid ett par tillfällen i sommar har hon bestämt sig för att stanna kvar ute, även om hon kommit när jag kallat på henne. Att ha henne ute på nätterna är inget jag gillar, men jag förstår att hon njuter av utelivet på sommarnätterna. Jag vill helst ha båda katterna inomhus nattetid, så att jag kan sova tryggt. Ängla vill helst sova hos mig i sängen på natten och har aldrig visat tecken på att vilja stanna kvar utomhus. Hon vill, även som jag, att Tindra sover inomhus och framåt kvällskvisten gör hon mig uppmärksam på att vi ska hämta in Tindra, ofta genom att klösa på mina byxben eller sätta sig vid dörren. Ibland åker hon med mig ner och sitter och tittar efter Tindra, strax utanför ytterdörren. Det är i alla fall så jag tolkar det, för när Tindra väl kommer springande går båda katterna in och Ängla lugnar sig.

På upptäcksfärd i Hallägraskogen.


















När det var dags för Ängla att ta sin första promenad utomhus gjorde jag på samma sätt, som när jag tränade med Tindra. Vi tog små promenader utanför huset, då hon hade sele och koppel, och sedan fick hon så smått vänja sig vid att röra sig fritt. Ängla är inte katten som springer några längre sträckor. Ibland får hon ett ryck och springer allt vad hon orkar över gräsmattan, för att sedan lägga sig i gräset och ta igen sig. Det händer att Tindra jagar henne, när de är ute tillsammans, och då kan hon också få upp en väldig fart. Vintertid är Ängla oftast inomhus, trots att hon har sin långa, tjocka päls, som borde värma ordentligt. Hon följer gärna med ner till ytterdörren, när jag ska släppa ut Tindra, men istället för att gå ut blir hon sittande i dörröppningen och man ser tydligt hur hennes nos rör sig upp och ner. Det har hänt att hon varit ute korta stunder, även om det varit kallt och snö på marken, men det syns tydligt att hon inte gillar att sätta ner tassarna i den kalla snön och hon får en väldigt lustig stil när hon går. Sommartid är hon däremot gärna ute, men som längst ett par timmar i taget. Hon håller sig i närheten av vårt hyreshus och oftast på den sidan där det finns lövskog och en större gräsmatta, som är kvar efter lekplatsen som fanns där tidigare. Ett hundratal meter bort går bussgatan, men det är väldigt sällan som hon går över den. Ängla, liksom Tindra, är väldigt rädda för bilar och de springer snabbt undan om det kör in en bil vid huset, vilket känns lugnande. Det går en återvändsgata, utmed området med hyreshus där vi bor, men märkligt nog håller sig både Tindra och Ängla till skogssidan och det har aldrig hänt att de gått ut vid vägen, även om den ligger bara ett par husrader bort. När jag är ute håller oftast båda katterna sig i min närhet. Det händer ibland att jag går en liten runda mellan husen och då följer Ängla och Tindra med mig i sakta mak och undersöker och nosar på allt nytt och spännande, som vi passerar, speciellt där det bor andra katter och de är många på vår gård. Tindra håller sig helst ifrån andra katter och fräser åt dem om de kommer för nära. Ängla är en mer nyfiken dam och hälsar på en del av grannkatterna, men främst på honorna. Hon kommer bra överens med lilla Isa, som bara är 1 år och Stella, som är något år äldre, men väldigt liten och mager. Ängla vill gärna mer än att bara hälsa på småtjejerna och försöker ibland att busa med dem, men det går tyvärr inte hem. Istället brukar Ängla inta träsoffan, som står vid ingången till vårt hus, eller så lägger hon sig bekvämt till rätta i det höga gräset. Där kan hon ligga länge och bara ta igen sig, äta gräs och spana på fåglarna uppe i trädkronorna. Stundtals är där många fåglar och även ett par ekorrar, som lockas dit av att jag och några grannar hjälps åt att mata dem stora delar av året. Flera av områdets katter kommer ofta förbi platsen där vi utfodrar djuren och väntar på att någon liten fågel ska göra ett misstag, så att de kan rusa fram och sätta klorna i sitt byte. Tack och lov har jag sluppit se någon fågel sätta livet till, men lilla Isa var väldigt nära att ta en av ekorrarna, som tack och lov lyckades ta sig upp i ett träd i sista stund.

Gräset är godare ute än inne.


















Ängla tittar gärna på fåglarna, men hon är långt ifrån någon aktiv jägare. Jag har aldrig sett henne ta vare sig fåglar eller möss, även om hon någon gång ibland sätter fart efter någon liten fågel. Hon är för sen i starten och när hon väl får upp farten har fågeln flugit iväg. För flera år sedan fick jag se henne sitta på gräsmattan, ett par decimeter från en söt, liten mus, som satt och tvättade sig. Ängla var väldigt fascinerad av den lilla musen, men gjorde inga som helt försök att sätta klorna i den. När den slutade att tvätta sig och bara satt stilla, tyckte nog Ängla att det blev tråkigt. Hon puttade på musen med sin framtass, men väldigt försiktigt. Musen reagerade knappt, men efter en liten stund sprang den iväg in bland buskarna och försvann och så var den lilla föreställningen över. Musen skulle bara vetat vilken tur den hade, som mötte en katt som Ängla. Hade den däremot mött Tindra hade den troligtvis slutat sina dagar där på gräsmattan, då Tindra besitter en stark jaktinstinkt och är en duktig jägare. Ängla är en riktigt kräsen katt och det går inte att locka henne med varken rostbiff eller fläskfilé, kanske är det därför hon även ratar möss och fåglar. Någon enstaka nyskalad räka slinker ner och hon slickar gärna i sig såsen på blötmaten, men får hon välja är det torrfoder av bättre kvalité, som ska serveras i matskålen. Ängla gillar kattgodis, men det är få sorter som faller henne i smaken. När vi är ute brukar jag kasta iväg små godbitar, som hon får hämta, delvis för att hon ska få något extra gott ibland, men även för att aktivera henne och få henne att röra på sig. Emellanåt har jag försökt lära henne små konster och då är några godbitar bra att ha till hands som motivation och belöning. När jag håller upp handen och säger tack har Ängla lärt sig att slå till min hand med sin ena framtass och får då såklart en godisbit. Hon gillar att rulla runt på ryggen, men bara på golvet i trapphuset. Jag försöker få henne att rulla på kommando, men oftast gör hon det bara när hon själv vill. Båda mina katter gillar att jaga såpbubblor utomhus. Problemet är när det blåser från fel håll så att bubblorna förs bort med vinden och katterna inte når dem. I värsta fall blåser bubblorna in mot huset och träffar fönsterrutorna. De kan orsaka riktigt sura miner hos en och annan granne, som tyvärr stör sig på det mesta. Favoritbubblorna är de som är framtagna speciellt för katter och doftar starkt av kattmynta. De är dyrare än "vanliga" såpbubblor, men katterna gillar dem skarpt. Vi leker med dem inne i köket, där det är lätt att torka bort bubblor, som hamnar på golvet. Utöver att försöka fånga såpbubblorna, blir Tindra lite smått galen av kattmyntan, och  rullar på golvet och gör märkliga gymnastiska rörelser, där bubblorna har landat. Vill hon inte komma in i lägenheten på kvällen, när jag släppt in henne i trapphuset utifrån, brukar det fungera utmärkt att locka in henne genom att blåsa såpbubblor i köket. Tindras känsliga nos känner doften av kattmyntan på långt håll och kommer mer än gärna in i lägenheten utan att trilskas.

Ängla i passagerarsätet i min bil.






















Ibland kör jag in med min bil till huset, när jag behöver lasta av tunga matkassar och annat. När jag sedan ska köra och parkera bilen händer det att jag låter Ängla åka med. Hon verkar gilla det, då hon sitter stilla i passagerarsätet och spanar ut genom rutan, men det gäller såklart att köra väldigt sakta den korta lilla sträckan. Några gånger har hon följt med hem till min pappa, men då får hon sitta i transportburen i bilen. Hemma i pappas trädgård får hon ha sele och koppel, då jag inte riktigt litar på att hon inte ger sig av och besöker grannarna. När vi sitter på altanen brukar hon först kolla läget runtomkring och sedan ta plats i rabatten, mest för att bara slappa, men det har hänt att hon rullat runt i jorden och då är den långa pälsen långt ifrån vit. Ängla åker även med ibland när jag kör ut med min handikappscooter. Då ligger hon i mitt knä och tittar åt alla håll och hon verkar verkligen gilla att åka med och gör sällan försök att hoppa ner från mitt knä, men för säkerhets skull har hon sele på sig som jag håller i. När vi kör i Hallägraskogen brukar vi stanna till så att hon får komma ner på marken och röra på sig och uträtta sina behov om så behövs. I den lilla lövskogen finns mycket spännande för henne att undersöka. Hon klättrar gärna runt på gamla omkullfallna trädstammar och stora stenar och äter av det långa gräset på marken, som verkar smaka bra mycket godare än det vi har i krukan hemma på balkongen. På hemvägen brukar Ängla vilja gå vid sidan om scootern. Det går inte i något högre tempo och det blir många stopp, då det är mycket som hon vill nosa på. När vi närmar oss cykelbanan får hon komma upp i mitt knä igen, men när vi kommer i närheten av området där vi bor vill hon ner och det märks tydligt att hon känner igen sig och vet att vi närmar oss vårt hus. Ängla har även varit med ett flertal gånger hemma hos en vän, som bor något kvarter bort. Där får hon röra sig fritt både inom- och utomhus, under tiden som vi sitter på uteplatsen. Hon håller sig hela tiden i närheten, även om hon försvinner ur synhåll emellanåt, men däremellan kommer hon och tar plats vid mina fötter och slumrar en stund eller lägger sig inne i lägenheten.

De stora, mjuka kuddarna i soffan är sköna att ligga på.


















Nu närmar sig hösten och det blir kortare stunder, som Ängla vill vara utomhus. Då gäller det att sysselsätta henne inomhus lite mer, så att hon inte ligger stilla alltför mycket. Tyvärr får hon lätt problem med hård avföring, när hon rör sig för lite och inte äter lika mycket gräs som under sommarhalvåret. Under vintern är hennes roligaste sysselsättning att spana på fåglar i sovrumsfönstret. På utsidan av rutan har jag satt upp en liten matskål i plast, där jag matar småfåglarna med solrosfrön. Talgoxarna gör sitt bästa för att underhålla både mig och katterna och Tindra och Ängla hoppar upp i fönstret i en väldig fart när fåglarna kommer på besök för att få lite mat i magen. Blir det för tråkigt hemma i vår lägenhet gör katterna gärna ett besök in till grannarna och deras katt Lisa, som bor i lägenheten intill. Vår dörr står ofta lite på glänt och ibland även grannarnas. Då händer det att Lisa gör ett besök in till oss och går en snabb runda ut på balkongen. Ängla och Tindra går oftare in till Lisa. De trivs bra hos grannarna och det händer att de till och med tar en liten tupplur hos dem ibland. Ängla äter av Lisas mat och hennes gräs och det har till och med hänt att hon gått på Lisas toalåda.
Det är tur att jag bor som jag gör så att mina katter har möjlighet att vara utomhus, med grönområde och skog intill huset och få vägar i närheten. Dessutom har mina snälla och hjälpsamma grannar stor betydelse, både för mig och katterna. Utan dem hade Tindra och Ängla fått vara inomhus stora delar av dagarna. Lisas matte och husse har nyckel till vår lägenhet och när jag är på jobbet och dialysen går de in till katterna och frågar om de vill gå ut. Om Ängla eller Tindra är ute och inte vill gå in när jag ska åka hemifrån, behöver jag inte oroa mig över att de inte kommer in om det blir dåligt väder eller om jag blir borta lite längre än planerat. Grannarna tittar till mina älsklingar och kollar om de vill komma in. Det är skönt att veta att Tindra och Ängla inte springer ut och in i trapphuset när jag inte är hemma. Ingen av grannarna har klagat över katterna, men jag vill inte att Ängla och Tindra blir ett irritationsmoment. Flera av grannarna verkar snarare gilla mina katter och flera av dem har blivit glatt överraskade över att Ängla vill åka hiss med dem. En av grannarna, som tidigare var väldigt  tystlåten och knappt hälsade, sken upp en dag och berättade med glatt humör om hur min vita katt minsann åkt hiss tillsammans med honom upp till 4:e våning. Numera hälsar han och vi byter några ord då och då och ser han att katterna sitter nere vid entrén så öppnar han dörren åt dem. Katterna kommenteras ofta av grannarna med positiva ord och ibland frågar de hur de är med Ängla och Tindra, när de inte sett dem på några dagar. Det händer även att okända personer, som träffar på mig och katterna utanför huset, börjar prata med mig och ställer frågor om Ängla och Tindra, för att sedan fortsätta samtalet om något helt annat, vilket de förmodligen aldrig gjort om de träffat på mig ensam. Ibland ger de katterna fina komplimanger. Det är självklart roligt att få höra och gör mig som matte extra stolt. Jag har lärt känna en hel del av grannarna i området, både yngre och äldre, tack vare att även de har katter, hundar, kaniner och en kvinna har otroligt nog sin kakadua med sig lös, när hon är utomhus.
Tack vare mina katter kommer jag oftare utanför dörren, även om jag inte alltid mår så bra. Utan dem hade jag t.ex. inte behövt ta mig ner för att släppa ut och in dem och jag hade troligtvis inte gått några rundor kring kvarteret, utan Ängla och Tindra som sällskap. Det blir i och för sig inga långa promenader, då värken i mina ben och fötter hindrar mig, men jag rör i alla fall på mig och kommer ut i friska luften. Tindra och Ängla är verkligen starka lyckopiller och bidrar med mycket positivt i mitt liv och jag gör vad jag kan för att de ska trivas med sina liv, både när de är inne och ute.

19 aug. 2017

Doppa jordgubbar och andra bär och frukter i choklad















Det är något speciellt med smaken av svensk, färsk frukt och bär, även om det finns mycket importerad frukt, som är väldigt god. Den som har hus med trädgård har fördelen att kunna äta egenodlade bär och frukter, men det gäller att passa på innan säsongen är slut, om man ska äta de färska. Sedan kan man göra mycket gott och lägga i frysen eller konservera, allt från pajer och kakor till saft och sylt, att njuta av under vintern. En lokal odlare har sålt jordgubbar utanför matbutiken, där jag brukar handla, sedan början av juni månad, men i måndags var jordgubbsståndet borttaget. Det fanns fortfarande jordgubbar till salu inne i butikens fruktavdelning, men det är bara att inse att säsongen för de svenska, röda gubbarna börjar lida mot sitt slut. Förhoppningsvis finns de att få tag på ytterligare några veckor, då jag tänkt unna mig något extra gott, nu när jag har semester. Jag ska göra chokladdoppade bär och fruktbitar, och då är jordgubbar ett måste. Det går bra att använda vanlig blockchoklad, men jag har köpt ett par hekto med små chokladdroppar, i en av stans chokladbutiker. Den är dyrare, men ger en mycket godare smakupplevelse. Smält chokladen i en skål i mikron. Pausa och rör om med 20-30 sekunders mellanrum så att chokladen inte blir för varm och klumpar sig. Doppa fruktbitarna till hälften, stryk av mot kanten på skålen och lägg på en bricka med smörgåspapper och låt stelna. Himmelskt gott att äta som de är eller servera till kaffet efter maten. Chokladdoppade jordgubbar passar även bra som dekoration till efterrätter och tårtor.
En annan, minst lika god variant, av chokladdoppad frukt och bär är chokladfondue. Jag har ingen fonduegryta, men när jag ätit själv har det fungerat utmärkt att smälta choklad, med en skvätt grädde, i en liten skål i mikron. Sedan har jag stuckit fruktbitar, bär, minimarshmallows och maränger på en liten gaffel och doppat i chokladen, som höll sig hyfsat varm medan jag åt, trots avsaknaden av fonduegryta. Jag använde tobleronechoklad, men vilken choklad man väljer är en smaksak. I de flesta recept rekommenderas 200 g choklad till 1-2 dl grädde. Vill man ha en mer vuxen smak kan man tillsätta 1-2 msk konjak. Chokladen smälts i grädden, som först kokats upp och sist tillsätts konjaken. Enkelt och väldigt gott, så passa på innan jordgubbssäsongen är över.

14 aug. 2017

Som julafton i juli

Stjärn- och dvärgpelargonen Alvestone får ett flor av vita små blommor.
Bilden är på plantan, som jag hade i min samling för flera år sedan.
Tyvärr dog den under sin första vinterförvaring.



















Presenter är något som jag tycker är minst lika roligt att ge som att få. Nöjet med att ge bort något består främst i att få överraska och göra någon glad, helst när det är helt oväntat. Det behöver absolut inte vara något märkvärdigt och dyrt. Jag tycker det är roligare att ta med en påse hembakade bullar, en bukett blommor eller några goda chokladpraliner när jag besöker någon bekant än en dyrare present, som jag köpt till någon som fyller år och som troligtvis förväntar sig att få något av mig. Från att jag var liten, fram till många år efter det att jag flyttade hemifrån, fanns det alltid en lång lista över saker som jag önskade mig till jul och födelsedagar. När jag var barn var det oftast inga dyra saker som jag ville ha. Jag minns en julafton då jag bland annat fick ett pennskrin i plåt, pennor i olika färger med söta motiv och suddgummin i form av små hjärtan. Det var den presenten som jag uppskattade mest det året, i stor konkurrens med den fina klockan med länk av silvermetall, som tomten också hade med sig. I vuxen ålder har det blivit allt svårare att hitta på något att önska sig och tyvärr kan man ju inte köpa ork och bättre hälsa. Prylar har jag så att det räcker och blir över och är det något jag är i behov av så köper jag oftast det själv. Nu uppskattar jag mer att få hjälp och sällskap så att jag kan komma iväg på någon kortare dagsutflykt eller att få ett presentkort på en stunds massage eller något annat som är skönt och avkopplande för kropp och själ.


















Det händer titt som tätt att jag får hämta ut paket på ICA. Oftast innehåller försändelsen något som jag haft turen att vinna i någon tävling på internet och då vet jag i förväg vad paketet innehåller. Ibland händer det att det kommer en helt oväntad leverans, även det någon vinst, som jag inte har en aning om att jag lyckats kamma hem. Då brukar jag öppna paketet så fort jag kommer ut med det i bilen, nyfiken som jag är. En eftermiddag i mitten av juli låg det åter en postavi innanför min lägenhetsdörr, när jag kom hem sent på eftermiddagen. Den liknade inte de avier, som jag har fått tidigare, och jag kunde inte avläsa på den vad försändelsen innehöll eller från vilket företag den kom. Plötsligt slog tanken mig att det måste vara min beställning från pelargonföretaget Fibrex i England. Wow, vad spännande! Jag tog avin och skyndade iväg ut till bilen igen, för att hinna till affären och hämta ut paketen innan de stängde förkassan för dagen. Om det nu var min beställning med pelargonsticklingar fanns ingen tid att förlora, med tanke på hur Post Nord slarvat med försändelser, som jag skickat iväg den senaste tiden, då det tagit över en vecka för en stickling att nå mottagaren i Sverige. Hur många dygn hade då mina sticklingar varit på resande fot, i mörker och utan vatten, de som skulle fraktas ända från England. Sticklingarna behövde packas upp och få komma upp i dagsljuset så fort som möjligt. Kön till förkassan på ICA var lång och jag väntade otåligt. När det väl var min tur bekräftade kassörskan det jag hoppades på, paketen var från England. Jag kände mig som ett barn på julafton när jag kom hem med lådan. Det första jag gjorde var att leta fram en vass, liten kniv, som jag kunde använda till att skära isär all tape, för att komma åt det efterlängtade innehållet, som jag väntat på så länge.

Den söta änglapelargonen Quatock May, som jag hade
för flera år sedan, men som inte heller den klarade vintern.


















Jag har inte själv köpt pelargoner från Fibrex tidigare och jag funderade fram och tillbaka om jag verkligen skulle göra en beställning. Det var inte mycket plats över för fler plantor på balkongen, men jag hade hittat två pelargoner hos Fibrex, dvärg- och stjärnpelargonen Alvestone och änglapelargonen Quantock May, som jag letat efter i flera år. Frakten var densamma för 1-7 sticklingar. Nästa portogräns var för 8-15 sticklingar. Jag hittade såklart snabbt många fina pelargoner, som jag gärna ville ha, och att bara beställa 2 sticklingar kändes inte lönt, om jag nu äntligen skulle göra slag i saken och beställa pelargoner från utlandet. Det var inte svårt att hitta ytterligare 5 sticklingar, som jag ville ha. Jag fick ihop en bra bit över 15 sorter på beställningsformuläret och fick välja bort en efter en med stor beslutsvånda. Skulle jag beställa så många som 15 olika sorter? Jag tycker ju och andra sidan att det är väldigt roligt att pyssla med alla mina pelargoner och eftersom jag har svårt att resa iväg hemifrån, mestadels på grund av dialysen, vill jag kunna unna mig något extra roligt på semestern på annat sätt. Jag bestämde mig för att sova på saken och inte göra något förhastat inköp den kvällen. Ett par kvällar senare satt jag åter vid datorn och tittade på min beställning och bestämde mig för att skicka iväg den. Då uppstod ett annat problem. Det gick inte att betala med mitt visitkort. Suck! Jag har aldrig köpt något på internet och betalat med visakortet och det gick inte att betala direkt via Swedbank. Jag letade efter en lösning på bankens hemsida och såg där att de hade en chatt på Facebook. Trots att klockan närmade sig midnatt fick jag snabbt svar från Swedbank och hjälp med hur jag skulle gå tillväga, när jag beskrev mitt problem på chatten. Ett par minuter senare hade jag löst problemet, lagt min order och betalat 15 sticklingar och fraktkostnaden. Jag kände mig riktigt nöjd och nästan lite upprymd över att jag gjorde slag i saken och gjorde min beställning. Tyvärr visade sig leveranstiden vara bra mycket längre än vad jag trott, gott och väl 5 veckor. Veckorna gick och jag glömde nästan bort mina efterlängtade sticklingar, tills det dök upp ett mail från Fibrex i min inkorg. I mailet stod det att två av pelargonsticklingarna, som jag beställt, var slutsålda. Jag blev ordentligt besviken när jag läste att det bland annat var pelargonen Alvestone, som jag skulle bli utan. Alvestone och Quantock May var den största anledningen till att jag gjorde min beställning hos Fibrex. och så skulle jag inte få en av dem. Jaja, jag skulle ju få 13 andra spännande sorter.



















Så hade jag äntligen fått hem min beställning och det var med spänning, som jag öppnade lådan. Jag visste ju vad den innehöll, men jag var nyfiken över hur alla sticklingarna såg ut och hur de klarat resan. Överst i lådan låg ett ordentligt lager med strimlat tidningspapper och därunder 13 sticklingar, var och en väl invirade i tidningspapper med gummiband runt. Jord och rötter var paketerade i en liten plastpåse och namnskyltar medföljde. Sticklingarna var mindre än vad jag förväntat mig och de såg lite ledsna ut efter resan, men efter ett par timmar i dagsljuset och några droppar vatten såg de klart piggare ut. Med varsam hand planterade jag varje liten stickling i varsin lerkruka och sedan fick de ta plats på fönsterbrädan, under lysröret i köksfönstret. Jag beundrade mina små nykomlingar och var nöjd med köpet. Nu är det någon vecka sedan jag flyttade ut nykomlingarna på balkongen. Quatock May tog sig aldrig riktigt efter resan och är tyvärr ett minne blott. De andra 12 sticklingarna växer, även om det går sakta. Idag börjar jag min efterlängtade sommarsemester och då får jag äntligen mer tid till att pyssla om alla mina pelargoner, som nu är många fler än de 200 olika sorter, som finns på den lista över min samling, som jag skrev för några månader sedan. Listan är egentligen på tok för lång, men att odla pelargoner är så väldigt roligt och givande på många sätt, och så är de så vackra. Varje gång, som jag varit iväg med mina vänner i pelargonsällskapet, och jag kommer hem med några nya pelargoner känns det som julafton, även om det inte är tomten som kommer och delar ut pelargoner ur sin säck.

4 aug. 2017

Enkel vinbärskaka med kladdig mitt


















Det är en härlig tid nu när frukter och bär mognar och blir ätfärdiga allteftersom i både trädgårdar och skog och mark. Att baka och göra efterrätter med färsk frukt och bär är helt klart godare än med de som kommer från frysboxen. Förra veckan var jag hemma hos min pappa och gick en runda i hans trädgård. Jag skulle kolla om de röda vinbären var mogna. Att plocka och äta vinbären direkt från busken är något speciellt, som jag tyvärr gör alltför sällan nu för tiden. Så länge som jag bodde i mitt föräldrahem kunde jag gå och plocka och äta av det vi odlade varje dag och på den tiden växte där flera sorters bärbuskar och bland annat jordgubbar och smultron. De röda vinbären var fortfarande i suraste laget förra veckan, så de fick hänga kvar på busken. Det har tydligen inte varit ett gynnsamt år för vinbären. Både de röda och svarta bären är mindre och färre än de brukar vara. När de är ordentligt mogna ska jag baka vinbärskaka och koka sylt. Att göra sylt på röda vinbär är inte så vanligt, men jag tycker att den är väldigt god att äta främst till pannkakor. Om knappt två veckor är det äntligen dags för mig att ha semester. Då har jag tänkt att jag ska baka scones och dricka after noon tea, bland annat med min vinbärssylt och hemgjord clotted cream, men innan dess ska jag baka vinbärskaka, som mina närmsta grannar ska få en smakbit av. Den är enkel att göra, blir frisk i smaken av bären och lite lagom kladdig i mitten. Jag har funderat över att baka kakan med andra bär och kanske får jag ork och tid under semestern. Längtar verkligen efter att få vara ledig och räknar ner dagarna tills det är dags att få sovmorgon och ta det lite lugnare.


















Recept
Vinbärskaka med röda bär
2 ägg
2 ½ dl socker
2 ½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
75 g smält smör
2 ½ dl röda vinbär, färska eller frysta

Skorpmjöl och smör till formen

Gör så här:
Sätt ugnen på 200ºC. Smörj och bröa en springform, 22 cm. Vispa ägg och socker pösigt. Vispa ner de torra ingredienserna. Vispa till sist ner smöret. Häll smeten i formen och strö över vinbären. Grädda i mitten av ugnen i cirka 30 minuter.

Servera kakan utan tillbehör, alternativt med vispad grädde eller vaniljglass.

30 juli 2017

Rogivande vatten


















Vad är det i molnen där uppe i det blå? Vad är det som båtar flyter på? Jo, vatten vatten bara vanligt vatten. Vad är det vi badar och simmar i ibland? Vad är det som kluckar emot strand? Jo, vatten vatten bara vanligt vatten. Så går texten i en del i Lennart Hellsings barnvisa "Vattenvisan". I Sverige är rent och drickbart vatten i kranen en självklarhet, vilket det långt ifrån är i många andra länder världen över. Vi är dessutom vana vid att ha fri tillgång till vatten, bland annat till att duscha i, använda till matlagning, spola med i toaletten, tvätta kläder i och vattna med i trädgården. Det är sällan jag tänker på hur bra vi har det med tillgången på vatten. Under de senaste åren har det allt oftare varit bevattningsförbud sommartid, men det är först i år som jag verkligen har tänkt till och sparat på vattnet och reflekterat över att jag ibland varit ganska slösaktig, speciellt i köket, där vattnet ibland får rinna helt i onödan, liksom när jag tvättar håret. Allt levande, både människor, djur och växter, är beroende av vatten för att överleva. En vuxen människa består till 60% av vatten och dricker vi inte tillräckligt en varm sommardag kan man märka av att man inte mår riktigt bra, med till exempel illamående och yrsel som följd. En stor del av min vakna tid tänker jag på hur mycket vatten jag dricker. Då mina njurar inte fungerar alls, har jag ingen urinproduktion. Jag kissar inte en enda droppe och har inte gjort det på många år. Det innebär att jag måste vara väldigt sparsam med den vätska jag får i mig genom mat och dryck. Rekommendationen är att jag ska hålla mig till en halvliter vätska per dygn och det är inte mycket, speciellt en varm sommardag. En halvliters flaska cola räcker inte långt när man är törstig och sedan ska man räkna med vätskan i mat, glass, frukt, grönsaker m.m. Får man i mig för mycket vätska, då man inte kan göra sig av med den, blir man först svullen i fötter, ben, händer och ögonlock. I värsta fall samlas vatten i lungorna och då får man svårt att andas. Under mina dialyser på sjukhuset, som tar c:a 5 timmar/ behandling, filtreras slaggprodukter/uringifter bort från blodet. Även den vätska, som samlats i kroppen mellan behandlingarna, dras bort när blodet passerar genom dialysfiltret, den konstgjorda njuren.


















När jag spontant tänker på vatten är det sällan vatten i kranen jag har i tankarna. Då jag är född och uppvuxen i kuststaden Halmstad, är vatten starkt förknippat med havet. Jag bor bara ett par kilometer från havet och den vackra småbåtshamnen i Grötvik. Det är en plats som jag besöker ganska ofta, oavsett årstid. Havet är mäktigt, vackert, men kan även kännas skrämmande, speciellt när höststormarna får havet att blåsa upp, med stora vågor, som rullar in mot land så att skummet yr in över stenpiren. Ibland kör jag dit med bilen, passerar småbåtshamnen, huset där konstnären Walter Bengtsson hade sin ateljé under sin livstid och det gamla kolbrottet, som numera är vattenfyllt, och lite längre fram stannar jag till vid sidan om den lilla vägen, som slingrar sig fram några hundra meter längs kusten. Jag brukar veva ner framrutorna i bilen för att kunna njuta av ljudet av vågornas vilda framfart eller det svaga kluckandet, som hörs när havet ligger spegelblankt. Oavsett årstid och väder tycker jag om att sitta och se ut över havet, med kusten nere i Båstad i fjärran, fåglar som guppar i vattnet och en och annan båt, som far fram.


















Hyreshuset, som jag bor i, ligger bara ett par km från Grötviks hamn och från min lägenhet, överst på 4:e våning, kan jag se havet bortanför hustak och trädtoppar. Min balkong är även den en rofylld plats att vistas på, med mängder av pelargoner och en del andra växter. Där har jag sett till så att jag kan njuta av ljudet av porlande vatten från en solcellsdriven fontänpump, placerad i en vattenfylld zinkbalja med stenar och flytande vattenväxter. Tyvärr har det inte varit så mycket sol i sommar, som fått fart på fontänen, men jag tycker att baljan med vatten är vacker som den är. Mina två katter gillar den också och brukar passa på att dricka ur den när de är på balkongen. Vattenväxten, Musselblomma (Pistia stratiotes), köpte jag i början av sommaren och då var det bara en större bladrosett, men efterhand har den förökat sig och nu är det även ett flertal mindre bladrosetter som flyter i baljan. Denna vattenväxt kan även användas inomhus och i akvarium. Den är inte frosttålig, så utomhus får den ses som ettårig, men jag ska ta in någon bladrosett och se om jag lyckas klara den till våren. Jag brukar få tömma och göra rent baljan och stenarna några gånger varje sommar, då det bildas en hel del alger i vattnet, men det är det värt. Fontänpumpen "Eurydike", som jag köpte för flera år sedan på en trädgårdsmässa, är liten och enkel och kräver ett vattendjup på knappt 10 cm och kan därför även användas i ett djupare fat. Fontänpumpen "Eurydike" finns att köpa hos Svea Redskap AB, som även har fler pumpar i sitt sortiment. I deras katalog finns en bild på min zinkbalja med fontän, vilket är roligt. När jag köpte min pump blev jag tillfrågad om jag ville ta ett foto på min installation med fontänen på balkongen och som tack fick jag ytterligare en fontänpump, som en av mina dialyssköterskor har i sin trädgårdsdamm, sedan flera år tillbaka.


















Dripp dropp dripp dropp dripp dropp. Vad är det som regnar på våra paraplyn? Vad är det som snöar ner från skyn? Jo, vatten vatten, bara vanligt vatten. Även om det är bevattningsförbud och det är brist på grundvatten, har det verkligen inte varit brist på regn i sommar, till många semesterfirares besvikelse. Jag gillar inte regn, men jag kan ändå tycka att det är riktigt mysigt att sitta ute på min inglasade balkong och pyssla med pelargonerna, samtidigt som regnet smattrar mot taket. Om två veckor börjar äntligen min efterlängtade semester, som sträcker sig till mitten av september. Då hoppas jag verkligen att det blir härligt sensommarväder. Sol och strax över 20 grader skulle vara perfekt, då jag inte är någon älskare av alltför varmt väder, vilket delvis beror på att jag inte får dricka som jag vill och för att jag inte klarar av att åka och bada själv, på grund av mina problem med ben, fötter och avsaknaden av en hel del tår.. Jag hoppas att jag kan åka till Grötvik några dagar under semestern och avnjuta fika och kvällsmat nere vid havet. Än så länge har jag inte planerat in några aktiviteter under semestern. Jag behöver den för att vila och hämta nya krafter, men jag kommer att ägna en hel del tid åt min odling, som är både rolig och avkopplande. Förhoppningsvis gör mina katter mig sällskap under tiden och är vädrets makter på min sida får jag även njuta av ljudet av porlande vatten i bakgrunden.  Mycket härligare avkoppling än så kan jag knappt önska mig under min semester.


 



 


.

23 juli 2017

Min pelargonsamling - smått galen

Gibbosina Purple är en hybrid, som kommit till genom att man korsat
arten P. gibbosum och hybriden P. 'Cortusina',



















När jag köpte mina första pelargonsticklingar, för några år sedan, kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle bli så förtjust i just pelargoner. Hade någon sagt till mig då att jag om några år skulle ha en pelargonsamling på min balkong, med över 200 olika sorter, hade jag nog bara skrattat. Att ha 200 pelargoner hade jag nog ansett som smått galet då, men det tycker jag absolut inte nu. Hade min balkong varit några kvm större hade jag troligtvis haft 300 sorter, så det är nog bra att jag bor i en liten två, där utrymmet för min odling är kraftigt begränsat från mina ögon sett. När jag köpte mina första sticklingar hade jag inte en aning om hur många olika sorters pelargoner det fanns. Vildväxande arter var något som jag aldrig hört talas om tidigare och inte heller hur mycket de skiljer sig åt till utseendet, med olika form, färg och storlek på blad och blommor. Vissa arter växer som små tuvor, medan andra kan bli meterhöga träd eller ha ett buskformigt växtsätt och breda ut sig. De kan ha smala stjälkar, medan andra med tiden får vackra, knotiga och vedartade stammar. Därtill kommer alla pelargoner som korsats fram, där två arter var föräldrar från allra första början, när förädlingsarbetet började. Så småningom delades pelargonerna in i olika grupper, med bland annat stjärnpelargoner, fingerpelargoner, doftpelargoner, engelska-, häng- och änglapelargoner, för att nämna några. Utöver dessa grupper delas pelargonerna in under kategorier som miniatyrer och dvärgar, där sorter som är småväxta och inte växer så fort ingår.

P. tetragonum är en art, med ledade stammar,
som är tre eller fyrkantiga i genomskärning.



















För några veckor sedan var jag så gott som klar med en förteckning över namnen på mina pelargoner. Den visade att jag hade 197 olika sorter, men utöver dem en del dubbletter och även mina egna frösådda pelargoner, som utvecklats olika långt och är olika stora. Ska du inte minska ner lite på din odling, brukar min pappa fråga mig, när han ser alla pelargoner som trängs på min balkong i hyllor, på odlingsbänkar, i några backar på balkonggolvet och en hel del små, frösådda plantor och sticklingar, som står på fönsterbrädan i sovrummet och i köket. Pappas fråga om min odling är kanske inte helt obefogad, för jag har själv flera gånger funderat över om jag skulle minska på antalet pelargoner, men största anledningen till det skulle i så fall vara att varje planta skulle få mer utrymme och mer ljus. En del pelargoner, som står innerst på vissa hyllor, skulle helt klart må bättre av mer ljus och att slippa trängas, men så kommer problemet med mitt habegär in. Även om det är ont om plats bland hyllorna på balkongen har jag svårt att låta bli att köpa fler pelargoner. När jag hittar någon ny sort som jag gärna vill ha är det nästan omöjligt att inte köpa den och om någon av mina vänner i pelargonsällskapet vill förära mig en gratis stickling är det svårt att tacka nej. Detta habegär till pelargoner, som många av oss "pelargonister" har, är nog svårt att förstå för någon som har en och annan mårbackapelargon i krukor på altanen eller några zonaler planterade i trädgårdsrabatten. Ibland kan det i och för sig vara så intresset börjar, med någon enstaka vanlig pelargonsort, innan man blir presenterad för den otroliga mångfald av pelargoner som finns. Har man väl blivit bekant med den nya världen av blommor, då är risken stor att man blir totalt såld på pelargoner.

P. 'Shannon' är en primärhybrid,
med söta, små rosa blommor, med cerise mitt.



















Jag är själv intresserad av de flesta växter som blommar och drömmen om att få jobba som florist har kommit och gått under alla år, men då större delen av mitt liv kantats av sjukdomar, har mitt floristintresse tyvärr fått stanna på hobbynivå. Min pelargonodling är mer än bara ett stort intresse, som jag älskar att hålla på med. Det är samtidigt lite av en terapi och jag kopplar av mentalt av att pyssla med mina blommor. Utöver det har jag fått många nya vänner runt om i landet, dels genom att jag gått med i Svenska pelargonsällskapet och deltar i deras träffar och arrangemang och att jag blivit bekant med många pelargonintresserade via Facebook. Även en och annan, som köpt sticklingar av mig via internet, har jag fått fortsatt kontakt med, även om den är mer sporadisk. Sedan mitt intresse för pelargoner startade har jag köpt en hel del sticklingar vi internet, från några olika svenska företag, men mest från privatpersoner via tradera. För någon månad sedan beställde jag för första gången pelargonsticklingar från Fibrex i England. I början av juli kom ett stort paket med 13, väl inpackade, små sticklingar. En av sticklingarna mår långt ifrån bra och det är tveksamt om den kommer att klara sig. Tyvärr var det en av sorterna, som jag letat längst efter. Såhär i efterhand inser jag att jag borde beställt två av den sorten, för att gardera mig. Två andra sorter var slut i sortimentet och en av dem var Alvestone, en annan efterlängtad pelargon, som jag gärna vill ha tillbaka i min samling. Har du möjligtvis en stickling av dvärg/stärnpelargonen Alveston eller änglapelargonen Quantock May så köper jag dem väldigt gärna av dig.

Zonarticpelargonen Lara Susanne får mycket stora,
dubbla korallröda-ljusröda blommor.
Gruppen Zonarticpelargoner har under de sista åren
fått ett otroligt uppsving och blivit väldigt populära.




















Är du inte redan en älskare av pelargoner så hoppas jag att bilderna i detta inlägg, på några mindre vanliga pelargonsorter, väckt ditt intresse så att du vill se bilder på fler sorter och förhoppningsvis vill köpa några sticklingar. Många av dem är lättskötta. Idag, söndag, har jag varit på en jättetrevlig pelargonträff på Hotell Freden i Knäred. Många fina pelargoner fanns till salu, men jag lyckades att komma hem med endast 5 nya sorter.
Min förteckning över mina pelargoner förändrades snabbt, när jag skrivit den. Förutom pelargonerna från England hade jag turen att få ta över 30-40 sticklingar av en pelargonbekant, som skulle åka på semester och saknade någon som kunde vattna och jag tackade såklart inte nej. Så min pelargonlista måste ses över och uppdateras ännu en gång. Den lär nog aldrig bli komplett så länge jag odlar pelargoner, men det är ett trevligt nöje. Jag hoppas att fler upptäcker glädjen i att odla och umgås med alla härliga och vackra pelargoner. Glad pelargonsommar önskar jag dig!

L´Élégante är en häng- och dvärgpelargon. Den är brokbladig,
silver bicolour, gröna blad med gräddvita kanter som kan
bli vackert rosa till cerise av väder och vind eller vid torka.

















16 juli 2017

Baka kringlor - en sommartradition


I våra svenska hem finns det oftast en hel del olika traditioner, speciellt när det gäller mat och bakverk. Många av dem är främst förknippade med årets största högtider jul, påsk och midsommar. En och annan nyhet hamnar kanske på matbordet vid dessa helger, men man kan inte tänka sig att ändra och byta ut de klassiska rätterna, som ofta varit en tradition år efter år, ibland i flera generationer. Vad vore t.ex. midsommar utan jordgubbar eller ett julbord, som saknar griljerad skinka?
I min familj var det tradition att bjuda den som fyllde år på frukost på sängen, sjunga och uppvakta med presenter tidigt på morgonen. Till jul gjorde vi egen bräckkorv, som vi lämnade in till ett rökeri eller matbutik, för att få den rökad. Sedan skulle den stekas innan den serverades. Receptet på korven har gått i arv i flera generationer och jag minns den väl från julborden hemma hos mammas mostrar och morbror, där vi firade jul när jag var liten. Vår julgran satte vi in på lillejulaftons kväll och hela familjen hjälptes åt att klä den, sätta ljusslingan på plats och stjärnan i toppen. Den av oss i familjen, som vaknade först på julaftonens morgon, fick äran att tända ljusen i granen, men ljusslingan fick absolut inte tändas tidigare och elljusstakar och adventsstjärnor fick tändas först på 1:a advent. Min mamma tyckte om att baka och laga mat. Hon tog gärna hand om bär och frukt, både från vår trädgård och det som vi i familjen hjälptes åt att plocka i naturen, och gjorde bland annat saft, sylt, mos och gelé. När jag kom hem från skolan fick jag ofta hembakade kanelbullar. Mamma var duktig i köket och det är många maträtter, som hon lagade, som jag gör idag och jag tror att det är av henne jag fick mitt intresset för att laga mat och baka. Jag har tagit efter några av hennes traditioner i köket. En av dem är den hemgjorda bräckkorven, som vi hjälptes åt att göra till jul. Tyvärr är det svårt att hitta någon butik, som tar emot korv för rökning idag, så de sista åren har jag köpt en liknande korv, som är lokalproducerad. Nu när det är sommar är det näst intill ett måste att baka de goda kringlorna, som mamma brukade göra. Det var lite av en speciell tradition att få kringlor till eftermiddagsfikat, för det var bara på somrarna, som hon bakade dem. Ofta hade vi med oss kringlor till stranden och mammas hemkokta jordgubbssaft med is och citron på termos. Tyvärr gick min mamma bort alltför tidigt, då jag bara var 18 år, men hennes sommarkringlor bakar jag varje sommar. Receptet finns i en röd, gammal pärm, där mamma skrivit ner alla recept för hand i gammaldags skrivstil. "Margits torra kringlor" står det i pärmen, men i vår familj har vi alltid kallat dem för sommarkringlor. Var receptet ursprungligen kommer ifrån vet jag tyvärr inte. Idag har jag varit på barnkalas i Värnamo, då min systerdotters Livia fyllde 1 år. Jag hade lovat att ta med en påse kringlor till min syster och självklart fick Livia smaka på sin allra första kringla och kanske kan jag föra traditionen vidare i släkten, med dessa enkla, spröda, små kringlor med smak av kardemumma. En påse kringlor är en trevlig överraskning att ta med sig, om man är hembjuden till någon i sommar.

Det tar sin tid att rulla ut alla kringlorna, så jag bakar dem i omgångar. Jag gör degen på kvällen, låter den ligga i kylen över natten och bakar halva satsen ena dagen och resterande dagen därpå. Enligt receptet ska degen räcka till c:a 135 st. Jag får alltid många fler kringlor, men jag rullar ut dem tunnare och gör dem lite mindre än i receptets beskrivning. Det går bra att halvera receptet eller ta 2/3 av ingredienserna, som jag brukar göra. 

Recept:
3 ägg
300 g socker
200 g smält smör eller margarin
2 dl tunn grädde
1½ l vetemjöl
10 tsk bakpulver (Verkar mycket men jag har inte skrivit fel)
2 tsk nystött kardemumma (Jag tar lite mer då jag gillar kardemummasmaken)
Vispa ägg och socker. Tillsätt det smälta smöret och grädden. Blanda i mjöl, bakpulver och kardemumma. Arbeta degen väl och ställ sedan i kylen. Är degen för varm eller det är för varmt i rummet kan degen vara svår att rulla, men den får inte heller vara för kall, då kan degen dela på sig när man rullar ut den. Jag brukar ta ut en bit deg i taget ur kylskåpet, rulla till en tjock korv och dela den i bitar, lagom stora till en kringla. Rulla ut till knappt fingertjocka längder c:a 20 cm långa, eller mindre om så önskas. Använd inget mjöl till utbakningen. Forma till kringlor och lägg på bakplåtsklädd plåt. Grädda i 175 grader i 10-20 minuter tills att de blivit gyllenbruna. Blir de bruna smakar de lätt lite bränt. Blir inte kringlorna riktigt torra kan du lägga dem i en långpanna och sätta in dem i ugnen, som då ska stå på 50 grader. Det tar sin tid att baka alla kringlorna, men det är det helt klart värt. Lycka till!


13 juli 2017

Björktrastar häckade vid min arbetsplats


















I våras återkom herr och fru Strandskata till industriområdet och tomten där min arbetsplats ligger, efter att ha tillbringat hösten och vintern på varmare breddgrader. Jag har följt paret i flera år, men tyvärr har de inte haft någon större lycka med sina nytillkomna barn. Några år tog andra djur deras ägg och ifjol föddes tre fågelungar, men tyvärr var det bara en av dem som överlevde och växte upp. I år la honan tre ägg, men redan dagen efter att de kläcktes var ungarna försvunna och efter ytterligare några dagar var även föräldrarna borta. Jag har varit sjukskriven stora delar av våren och inte varit på min arbetsplats och därför har jag tyvärr inte kunnat följa strandskatorna som jag brukar göra, även om jag vid några tillfällen kört till jobbet, endast för att titta till de vackra fåglarna. Deras tydliga läten hörs emellanåt kring min arbetsplats, men jag har inte sett var strandskatorna befinner sig och om det möjligtvis kan vara herr och fru Strandskata, som flyttat med sina ungar till någon närbelägen tomt. Jag hoppas att de återkommer i vanlig ordning när det våras nästa år och då med större babylycka.

















För några veckor sedan trappades min sjukskrivning ner och jag började att arbeta igen, ett par timmar om dagen. En morgon frågade min kollega mig om jag sett det nya fågelboet. Jag blev först glad och förhoppningsfull och trodde att fru Strandskata lagt ägg ytterligare en gång denna säsongen, men så var inte fallet. Titta ut genom fönstret, bort mot hörnan vid garaget, uppmanade min kollega mig. Jag såg inget fågelbo och inte ens en enda fågel, när jag tittade ut genom fönstret från mitt skrivbord. Ovanför markisen, sa Johan och pekade. Ser du inte redet där? Jo, där såg jag boet, som till stora delar bestod av torkat gräs, och däri låg en björktrast och ruvade på sina ägg. Hur många ägg som låg i redet var det ingen av mina kollegor som visste säkert. Jag såg bara tre små ungar, men någon påstod sig ha sett sex stycken.






Några dagar tidigare, när jag satt bakom datorn på jobbet, tittade jag ut genom fönstret och fick se två fåglar, som flög runt tillsammans och såg ut som om de uppvaktade varandra. Plötsligt landade båda två på brädan, som stack ut ovanför ett av fönstrens markiser. Kanske var det då som de bestämde sig för att det var där som de skulle bygga sitt rede. Det var ett bra val av plats för ett fågelbo, då hustaket stack ut en bit ovanför och gav skydd mot sol och till viss del även mot regn. Att personalen på min arbetsplats sitter ute och äter lunch, bara ett par meter därifrån, kunde de klart inte veta. När någon kommit för nära boet har en av björktrastarna kommit flygande, från sin utsiktsplats i det stora trädet strax intill, och låtit ganska irriterad och hotfull på stämman. Jag höll mig lite på avstånd när jag fotograferade, för att inte störa och oroa björktrastarna alltför mycket. I det läget önskade jag att jag varit ett par dm längre, så att jag nått upp och kunnat få en bild mer ovanifrån på boet och de små fågelungarna, som troligtvis såg dagens ljus bara några dagar tidigare. Jag har sett tre små huvuden, på långa, smala halsar, som stuckit upp ur redet. Särskilt söta kan jag inte påstå att de var, då de nästan saknade fjädrar.


















I måndags satt jag ute och åt lunch och jag blev verkligen förvånad över hur mycket större ungarna hade blivit, sedan jag såg dem förra veckan. Två av dem satt på kanten av redet och jag kunde se att de fått fina fjädrar över hela kroppen. Herr och fru Björktrast flög i skyttetrafik med mat till sina ungar, som snabbt gapade och svalde, så fort föräldrarna kom och matade dem. De verkade inte uppskatta att jag och mina kollegor satt ute och åt så nära boet och studerade dem, men efter att först ha landat på taket och kollat in att ingen större fara hotade, flög de ner till boet och serverade ungarna mat och strax därefter lämnade de snabbt boet igen.


















Ungarnas läte övergick från ynkliga små pip, till ljud mer lika sina föräldrars. Jag funderade över hur många dagar det skulle dröja innan björktrastungarna skulle våga prova sina vingar och ta sin första flygtur ut från boet. Självklart hoppades jag att det skulle ske under min arbetstid, så att jag för första gången skulle få se små fågelungar ta sig ur sitt bo första gången i livet. De väntade inte på mig, för när jag kom till jobbet tisdags hade alla ungarna lämnat boet.


















Hur många ungar som trängts tillsammans i redet vet jag inte, men tre söta björktrastar befann sig på marken och trippade fram på företagets parkering och två av dem övade på att flyga under uppsikt av föräldrarna, som satt på taket eller kom med mat då och då. När jag kom ut på parkeringen och skulle gå nerför yttertrappan blev jag nästan skrämd av en av ungarna, som satt intill chefens bil, knappt en meter framför mig Där satt den lilla fågeln helt stilla och tittade upp mot mig. Jag gick sakta förbi den och då fick den brått till ett av syskonen, som försökte lyfta från marken med skiftande resultat. Den tredje ungen hade bättre flygkunskaper och lyckades nästan ta sig upp på taket. När den inte nådde ända upp landade den istället på en av cyklarna, som stod i cykelstället, på marken strax under fågelboet. Jag hoppas verkligen att de små björktrastarna fick luft under vingarna senare under dagen och kunde flyga, så att de inte blev anfallna av några större djur. I onsdags såg jag inga fågelungar på marken, men en av föräldrarna satt på tvantennen och verkade kommunicera med någon annan fågel. Inte för att jag kan eller förstår deras språk, men när den vuxna björktrasten kvittrade lät det som att en annan björktrast svarade en bit bort och så höll kommunikationen på en stund innan den vuxna fågeln flög och satte sig på taket. Idag såg vi bara en unge, som kom flygande och satte sig på staketet, intill där vi satt och åt lunch. Kanske ropade den efter föräldrarna och ville ha  mat. Det kommer att bli tomt efter familjen Björktrast, även om besöket var ganska kortvarigt. Jag håller tummarna och hoppas att de återkommer till nästa vår, så som herr och fru Strandskata brukar göra. Björktrastarna har verkligen bjudit på några spännande och underhållande veckor, som jag är glad över att jag fått ta del av. Tack för föreställningen och välkomna åter!  
















3 juli 2017

Körsbär i sockerlag med stjärnanis och kanel

Det är härliga tider som väntar då vi kan äta svenska grönsaker, frukt och bär. Jordgubbarna har varit mogna i flera veckor och för mig är just jordgubbar det svenskaste man kan tänka sig bland frukt och bär. Sedan jag började odla pelargoner har jag inte längre så mycket plats över på balkongen till att odla något ätbart, men i år har jag två små tomatplantor, som inte är större än att de får plats i en och samma spann. Plantorna står fortfarande kvar i trapphuset, där det är fönster från golv till tak, och härom dagen plockade jag den första mogna, röda körsbärstomaten. Tanken är att mina tomat- och chiliplantor ska flytta ut på balkongen för att få mer sol och förhoppningsvis mer smak, men det är tveksamt om alla plantorna kommer att få plats där. Utanför hyreshuset, där jag bor, växer hallon- och björnbärssnår där jag ibland plockar några bär när jag går förbi och från pappas trädgård får jag äpplen och vinbär, men det är ju bara en liten bråkdel av allt gott, som vårt avlånga land erbjuder under den svenska sommaren och hösten.. Ibland åker jag till en lokal odlare, i närheten av där jag bor, och köper bland annat majskolvar, olika sorters böner och kål, jordgubbar och deras hemkokta saft. När jag är inne i stan passar jag på att besöka handlarna på torget, som har mycket gott att erbjuda. Augustipäron var en av mina favoritfrukter när jag var liten. Små päron med väldigt söt och god smak, som nästan saknade kärnhus. Min kompis hade ett ympat päronträd i sin trädgård, med bland annat de goda augustipäronen. Det var tyvärr bara under ett par veckor, som de gick att äta, sedan blev de övermogna och trillade till marken. Min kompis mamma bor kvar i huset, men tyvärr blev det gamla päronträdet dåligt med åren och finns inte kvar. När jag var barn hände det att någon torghandlare sålde augustipäron, men det är många år sedan nu och jag saknar verkligen dessa små päron, som egentligen borde heta julipäron, då de var under juli månad som de mognade. I fjol fick jag veta att det med största sannolikhet växer ett träd med mina älsklingspäron, vid en skola på andra sidan stan. Om någon vecka ska jag åka dit och jag hoppas verkligen att det är rätt päron, så att jag får återuppleva ett kärt gammalt barndomsminne.
Jag tycker att frukt och bär oftast är godast färska, men då jag gillar att baka och laga mat gör jag en del efterrätter och kakor med frukt och bär och kokar äppelmos och gör sylt och saft någon gång ibland. De senaste veckorna har jag vid flera tillfällen köpt bigarråer och då de svenska inte är mogna än fick jag hålla tillgodo med importerade som var helt ok, men inte lika söta och smakrika som de svenska. För  många år sedan blev jag bjuden på inkokta körsbär, något jag minns som väldigt gott. Jag har inte tidigare provat på att koka körsbär i sockerlag, men härom dagen blev jag sugen på något gott och med bigarråer hemma i kylen blev det äntligen dags att prova på att göra sockerlag och koka bigarråer. Jag googlade lite efter lämpligt recept, men det slutade med att jag tog ingredienser efter eget tycke och smak. Smaksättningen med stjärnanis och kanelstång tillhörde egentligen ett recept på inkokta päron, men jag tyckte det blev god smak även till bigarråerna.

Recept
30-40 bigarråer eller körsbär
1 dl vatten
1 dl socker
1 hel stjärnanis
1 kanelstång

Gör såhär:
1. Koka upp vatten och socker och lägg i stjärnanis och kanelstång.
2. När sockret löst sig lägg i bären.
3. Låt koka tills att bären börjar bli mjuka c:a 15 min.
Servera rumstempererade med lite sockerlag och vaniljglass.
Låt gärna bären stå i lagen med kryddorna i kylen över natten. Då får de mer smak.

28 juni 2017

Äntligen satte min egen frösådda fingerpelargon knopp

Bäckagårds Mia fortsätter att blomma.


















Mitt intresse för odling har jag haft sedan barnsben, men det var först för några år sedan vid ett besök på Wapnö trädgårdsmässa, som jag fick upp ögonen för pelargoner. På mässan stannade jag till vid Svenska Pelargonsällskapets monter, nyfiken på de sticklingar som de sålde. Plantorna liknade inte alls de pelargoner, som jag tidigare mest sett säljas utanför mataffären. I mina ögon var de pelargonerna ganska tråkiga och dessutom hade jag känt att bladverken luktade mindre gott. De sorter, som föreningen visade upp, hade både vackra blad och blommor och några gav ifrån sig spännande dofter när man tog på bladen. Där och då väcktes mitt intresse för pelargoner och jag köpte mina allra första pelargonsticklingar. Tyvärr lyckades jag att ta död på dem inom några veckor genom att vattna dem för mycket. Pelargonodlingen fick sämsta tänkbara start, men jag gav inte upp utan köpte några nya sticklingar i en blomsteraffär, lånade en bok om pelargoner på biblioteket och när plantorna växte och blommade växte även mitt intresse och jag började ana pelargonernas spännande artrikedom och det stora antalet sorter, som korsats fram under åren.
När jag köpte mina sticklingar på mässan fick jag med en broschyr med information om Svenska Pelargonsällskapet. Året därpå blev jag medlem i föreningen, något som jag verkligen inte har ångrat. Som nybörjare på pelargoner fick jag lära mig mycket nytt när jag var på sällskapets träffar och medlemmarna delade glatt med sig av sina erfarenheter och odlingstips. Nu har jag odlat pelargoner under några år och jag känner mig inte längre som någon nybörjare, men varje säsong lär jag mig något nytt, som bidrar till att jag blir lite bättre på att ta hand om mina plantor. Visst händer det att en och annan planta dör, speciellt under vinterförvaringen, då jag inte har de allra bästa förutsättningar för mina plantor, men jag har lärt mig en hel del även av mina misstag. Om någon pelargon inte klarar sig tröstar jag mig med att det blir plats i hyllan åt en ny, spännande sort framöver.

Den första knoppen håller på att slå ut.


















I handeln dyker det då och då upp nya pelargonsorter, som förädlats fram under lång tid. För något år sedan provade jag själv, för första gången, att så pelargonfrön, som jag tagit från mina egna plantor. Om man ska vara riktigt korrekt ska två plantor väljas ut, som man vill korsa, och sedan hjälper man till med pollineringen med en liten pensel. Det är viktigt att plantorna står skyddade så att insekter inte har möjlighet att överföra pollen från andra pelargonplantor. Jag har inte gjort efter konstens alla regler när jag tagit frön. Insekterna på balkongen har fått stå till tjänst med pollineringen, vilket gör att jag inte vet vem som är mamma och pappa till mina frösådda plantor, men jag driver fram nya plantor mest för att det är roligt och spännande. Blir det en planta med annorlunda blommor och fint växtsätt sparar jag den, annars planterar jag ut den i rabatten utanför vårt hyreshus eller så hamnar den i soporna när säsongen är över, då jag inte har plats att spara alla. Det går aldrig att förutspå vad det blir för resultatet om man sår ett frö från en pelargon, som är framkorsad. Sår man däremot ett frö från en art, som med säkerhet inte pollinerats, får den nya frösådda plantan samma utseende, som pelargonen man tagit fröet från.

Den allra första blomman har slagit ut.


















Förra våren sådde jag frön, som jag sparat från föregående säsong. Krukan fick stå i fönsterkarmen i sovrummet, där den fick trängas med sticklingar under tillskottsbelysning från ett växtlysrör. Efter flera veckor hade fortfarande inte ett enda frö grott. Då hällde jag kokhett vatten över sådden och efter bara några dagar tittade de första små hjärtbladen upp ur jorden. Därefter började en spännande väntan på karaktärsbladen, som visar vilken typ av pelargon det blivit av fröet. Det syns rätt så tidigt om det t.ex. blir en stjärnpelargon, en planta med runda blad eller en fingerpelargon. Med tiden visar det sig om bladen blir enfärgade eller flerfärgade, med eller utan fjärilsmarkeringar. Långt ifrån alla mina frön grodde, men ett tiotal små, små plantor började ta form och visade sig ha lite olika form på bladen. En av dem såg först ut att bli en stjärnpelargon, men för var dag som gick blev jag alltmer övertygad om att det var en fingerpelargon, som börjat sitt liv hemma i mitt sovrumsfönster. Det finns bara ett fåtal pelargoner, som tillhör gruppen fingerpelargoner, så jag blev lite överväldigad över att ett av fröna hade grott och blivit just en liten, liten fingerpelargon. Efter några veckor var det dags att sätta om den i en egen liten lerkruka. Dagarna blev allt ljusare och solen starkare och jag drog för säkerhets skull ner persiennen för att inte de späda, små bladen skulle bli brända. Våren övergick till sommar och jag hade fullt upp med alla mina pelargoner på balkongen, men nästan varje dag, när jag steg ur sängen, tittade jag till min lilla fingerpelargon i sovrumsfönstret och gav den vatten och gödning om så behövdes. Jag hade kunnat sätta ut min fingerpelargon på balkongen, bland mina övriga över 200 pelargoner, men i fönsterkarmen hade jag bättre uppsikt över den, så där fick den stå. Den lilla plantan växte fortfarande sakta. Hösten hade passerat och vintern var på antågande så jag hade åter hängt upp växtlysröret i sovrumsfönstret. Den lilla plantan fick värme, extra belysning, vatten, min omvårdnad och kärlek. Så mycket mer kunde jag inte göra för att den lilla fingerpelargonen skulle klara sig under den mörka vintern.
Ute på balkongen hade jag sedan tidigare några fingerpelargoner med röda, ljusrosa och laxfärgade blommor. För var dag som gick blev jag allt mer nyfiken på vad min nya pelargon skulle få för färg och utseende på sina kronblad, men trots att det hade hunnit bli vår igen visade sig inte en enda knopp, men plantan hade tagit fart och börjat växa och var inte längre så liten. När det blev varmare ute på min inglasade balkong flyttade jag ut min fingerpelargon dit. Där trivdes den och jag gav den ny jord och planterade om den i en större kruka. Jag vet sedan tidigare att det brukat dröja till året efter sådd, innan mina frösådda pelargonplantor satt knopp och blommat första gången. Otåligt väntade på att plantan skulle visa sin första knopp, vilket aldrig verkade hända.

Bäckagårds Mia i sin helhet.


















Så plötsligt en dag för några veckor sedan, när jag gick ut på balkongen för att visa min pelargonodling för en av mina kusiner med fru som var på besök, fick jag se det jag så länge väntat på. Plantan hade satt knopp! Vilken härlig känsla det var att få se den lilla knoppen. Förhoppningsvis skulle det inte dröja så många dagar tills att den skulle slå ut och jag skulle få veta utseendet på min egen, allra första, frösådda fingerpelargon. Det var med spänd förväntan, som jag tittade ut på balkongen varje dag och en morgon hade den första blomknoppen slagit ut. De tre nedre kronbladen var vita, liksom det två övre, som även hade en mörkt cerise markering vid basen. Fler blommor har sedan slagit ut. Det är svårt att avgöra om kronbladen är helt vita eller har en aning av ljust rosa. Jag ska ta ett par sticklingar på plantan och se om de får samma utseende och färg, som moderplantan. Tre generationer ska få kronblad med samma egenskaper, så man ser att plantan inte "sportar" och plötsligt får blommor i en annan färg. Det ska bli spännande att följa min fingerpelargon framöver, då den är speciell. I Pelargonsällskapets bildbank finns endast en fingerpelargon med vita och ljust rosa blommor, men min nykomling är mer vit och har sina markeringar på de övre kronbladen. Jag hoppas jag lyckas föröka plantan och även ta hand om den så att den klarar vintern, För skoj skull har jag redan döpt den till Bäckagårds Mia, Min stjärnpelargon Bäckagårds Ängla, som jag fick fram för något år sedan dog under vinterförvaringen, Den var döpt efter min katt och Bäckagårds Tinna efter min syster. Bäckagård är namnet på den stadsdel där jag bor, som ligger några km utanför centrala Halmstad. Min nya fingerpelargon lär förhoppningsvis inte vara den sista frösådda pelargonen som jag driver upp, för det är verkligen roligt och spännande med fröodling av pelargoner. Prova du också!
Här på min blogg finns ett inlägg om frösådd och hur man tar frön på sina pelargoner. Lycka till!