Energigivande glädjespridare

Tänk att en fönsterkarm kan rymma så mycket glädje och positiv energi. Ibland när humöret inte är på topp och orken är i botten finns det två inspirerande inslag i min vardag, som ger mig orken och livsgnistan tillbaka. Det är mina två katter och min pelargonodling. Ängla och Tindra är lika goa mot mig oavsett hur jag mår, om jag är arg eller ledsen eller om jag tycker att spegelbilden jag möter på morgonen är förfärlig. Att få borra ner näsan i katternas päls och klappa dem gör alltid att jag för stunden känner mig mer tillfreds med tillvaron. Lika energigivande är det att få känna Änglas nos mot min kind när jag vaknar, speciellt de mornar då jag helst bara vill dra täcket över huvudet och slippa stiga ur sängen. Att känna katternas mjuka päls, värmen från deras små kroppar, höra deras andhämtning och spinnande, får mig varm inombords och just i det ögonblicket existerar inga problem eller negativa tankar. Förutom att jag mår bra och tycker att det är mysigt att gosa med katterna är det ett tecken på att de mår bra och njuter av stunden tillsammans, när de spinner och självmant kryper tätt intill mig.
En nyutslagen blomma på balkongen är även den en glädjekälla i min vardag. Min odling med över 200 pelargoner kan i andras ögon säkert ses mest som bara arbetskrävande och tidsödande. För mig är det ett intresse, som ger mig lugn och ökar mitt välbefinnande. Även om jag mår dåligt, inte är på humör, eller har ont i kroppen drar jag mig inte för att ta fram jordsäcken och sätta om några plantor eller gå ut på balkongen och vattna och pyssla om mina växter. Visst kan det göra ont i fötterna och jag får gå någon extra vända när jag flyttar ut och in krukorna, för att kroppen inte orkar, men ändå ger det mig positiv energi. Att stå vid diskbänken med fingrarna i jorden och plantera några nya sticklingar eller plocka vissna blommor och pyssla med pelargonerna ger mig inre ro. Jag kan känna mig uppstressad och må dåligt psykiskt, men efter en stund är mina tankar som uppslukade av jord och grönska och tankeverksamheten står plötsligt på tomgång.
Visst är det märkligt att djur och växter kan bidra med så mycket positivt, när man har glädjen att ha dem nära sig i sin vardag.

Orkidéer i trädgård och kruka

Cypripedium Macra Pink

När jag köpte mina allra första orkidéer var det sorter som skulle odlas i speciell orkidéjord och kunde placeras som krukväxter i fönsterkarmen. Då var orkidéer en nyhet i blomsterbutikerna och många av dem hade jag aldrig sett tidigare. Växterna kändes väldigt exotiska med sina stora färgglada blommor och det var spännande att för första gången kunna odla orkidéer hemma i lägenheten. Jag gick på föreläsningar om orkidéer och lånade böcker för att få veta mer om hur och var de växte i naturen och hur jag skulle sköta mina plantor hemma i fönsterkarmen. Idag är brudorkidén, Phalaenopsishybriderna ett vanligt inslag i våra hem. Blommorna finns i fler färgvarianter, plantorna har blivit billigare och finns till försäljning i diverse butiker. Mitt intresse för orkidéer har svalnat något, men jag tycker fortfarande att blommorna är lika vackra och i fönsterkarmen hemma i vardagsrummet trängs krukorna med mestadels brudorkidéer, medan de andra fönsterna numera fått lämna plats åt en del av min pelargonsamling.

Phalaenopsishybrid

Förra året besökte jag en liten marknad i Halmstad vid påsktid. Då råkade ja få se en typ av orkidéer, som jag aldrig sett tidigare. I ett stånd sålde man diverse lökar och rotknölar. I en liten låda låg små bulber, bara några centimeter stora, och på kartongen satt en bild på en Jungfrusko, som jag fick veta är en jordväxande orkidé. Vilken exotisk skönhet! Jag plockade till mig ett par bulber av de två sorterna, Pleione tongariro och  Pleioneformosana. Väl hemma satte jag dem i en lerkruka med vanlig blomjord. När den vackra blomman, cirka 7 cm stor, slog ut sträckte den sig knappt över krukkanten. Först när blomman vissnat dök ett grönt blad upp ur jorden. Jungfruskon kan odlas både inom- och utomhus, men tål inte temperaturer under +5°. Denna jordväxande orkidé planteras med 1/3 av bulben ovan jord och vattnas sedan mycket sparsamt så att jorden hålls lätt fuktig. Jorden ska vara porös och väldränerad och plantan vill stå i halvskugga. Ungefär varannan vecka ska man ge plantan orkidégödning. När bladen börjar gulna framåt hösten ställer man undan krukan för vinterförvaring. Den ska då stå torrt, svalt och frostfritt. När bulberna börjar få nya skott på våren klipper man bort de döda rötter och planterar om dem. Tyvärr lyckades jag inte med vinterförvaringen, så jag köpte nya bulber i våras och då flera olika sorter. Dessa vackra, små blommor kräver inte mycket plats och passar utmärkt att odla om man har ont om utrymme.

Jungfrusko Pleione tongariro

På min inglasade balkong har jag främst mängder med pelargoner, men varje år brukar jag prova på att odla någon spännande nyhet. Det ska helst vara en växt som inte tar för stor plats och som lämpar sig att odla i kruka. Många växter går att odla i kruka bara de planteras i rejäla kärl med dräneringshål och bra jord. I våras var jag på Blomsterlandet när de hade sin så kallade trädgårdsmässa och på ett litet bord stod några enstaka "trädgårdsorkidéer". Att det finns vildväxande orkidéer i Sverige visste jag sedan tidigare, men att det finns orkidéer, som lämpar sig för trädgårdsodling i vårt avlånga land, hade jag inte hört talas om tidigare. Orkidéerna var planterade i krukor, men det stack inte upp några blad och det fanns inga etiketter med odlingsinformation. Det var bilden med blommorna som fångade min uppmärksamhet. Hur stor blir plantan? Kan den odlas i kruka? Hur sköter man den på bästa sätt? Jag sökte upp en av de anställda för att få svar på mina frågor. Det visade sig att trädgårdsorkidéerna var en nyhet även för personalen, så de hade tyvärr ingen information att ge mig. Kan man plantera den i rabatten i trädgården borde det fungera att odla den i kruka på balkongen i vanlig blomjord, tänkte jag och valde efter lite velande ut en planta som skulle få lila blommor. Nu har det gått några månader och för någon vecka sedan slog tre jättevackra blommor ut, efter några dagar med riktig sommarvärme. Eftersom dagstemperaturen varit lägre därefter hoppas jag att blommorna håller sig fina flera veckor till. Några dagar efter att jag köpt min planta bläddrade jag i tidningen Allers Trädgård, nr 4/2016, och hittade glädjande nog ett reportage om just Guckeskosläktet, Cypripedium, som lite slarvigt benämns som trädgårdsorkidéer. Jag har även googlat för att hitta ytterligare information. De finns ett 40-tal svenska, vildväxande orkidéer. Alla är fridlysta och väldigt känsliga växter och har mycket speciella krav om de ska trivas och blomma. Cypripedium, som finns i olika storlekar, är däremot inte lika kräsna, även om alla sorter inte är lika enkla att odla och få att trivas. Guckeskosläktet består av ett 50-tal arter och därutöver en hel del hybrider. Blommorna skiljer sig i färg och storlek och kan ha olika färg på läpp och petaler. De lämpar sig att odla på friland, men även i kruka på uteplats och balkong. Guckeskon trivs i väldränerad jord och vill stå ljust till skuggigt, vindskyddad och skymd från solens brännande strålar. I kruka på en balkong, kan den med fördel stå i skugga stora delar av dagen. På så vis håller blommorna sig vackra under en längre tid. De flesta sorterna i guckeskosläktet klarar våra kalla vintrar här uppe i norden, men vintertid krävs det att man täcker och skyddar dem väl. Genom att täcka plantorna med löv hindrar man dem att vakna för tidigt från vintervilan när vårsolen återkommer. Odlar man orkidéerna i kruka övervintrar man dem bäst i ett svalt förråd, där det inte ska vara varmare än 2-3°C. Guckeskon vill stå i lätt fuktig jord, men rötterna får absolut inte stå i vatten, då de lätt kan ruttna. Man kan med fördel dränera med grus och sten. Plantan vill heller inte ha vatten stående i bladrosetterna. Inför vintervilan minskar man på vattningen, för att åter ge mer vatten framåt våren, när man ser att plantan börjat vakna till liv. Då är det även dags att börja ge plantorna orkidénäring. I trädgården ger man gödning i augusti, september, så att plantan får ny kraft inför kommande år. Att driva upp nya plantor från frön är bra mycket svårare än att klara en uppdriven planta. Det kan ta upp till 7 år från sådd till första blomningen. Kom ihåg att inte vattna guckeskon alltför mycket. Oftast är det övervattning, som gör att plantan dukar undan.

Bekämpa ohyran giftfritt i växthus och på inglasad balkong

Att odla i växthus, på en inglasad balkong eller uterum har sina fördelar. Klimatet blir gynnsamt för växterna och gör att man kan skörda till exempel tomater tidigare, än om man odlar dem på friland. Man får en helt annan valfrihet när man väljer vilka växter, grönsaker och frukter som man vill odla, då arter som t.ex. gruppen av medelhavsväxter kräver att få stå inglasat med ett varmare klimat om de ska trivas och utvecklas. Dessutom förlänger man odlingssäsongen jämfört med att odla utomhus. Tyvärr har det varma klimatet bakom glasrutorna också sina nackdelar. Drabbas odlingen av ohyra i ett växthus eller på en inglasad balkong utvecklas och sprider sig skadedjur fortare i värmen. Det är lika tråkigt varje gång man upptäcker att plantorna drabbats av någon typ av oönskade små djur, som tar kraft från plantan och ibland till och med gör att den vissnar ner och dör. Oftast brukar man först lägga märke till att växtens blad blir klibbiga, ändrar färg och trillar av, men en del inkräktare ser man enkelt med blotta ögat. Jag brukar ha för vana att kolla undersidan av bladen på mina plantor när jag vattnar, då det är där man först brukar upptäcka spår av  ohyra. Jag använder mig till viss del av provadopinnar, ett bekämpningsmedel i form av avlånga, vita stavar, som enkelt petades ner i jorden. Via rötterna på plantan tas de aktiva ämnena upp och tar död på ohyran, samtidigt som pinnarna även avger gödning. Tyvärr är dessa pinnar giftiga för vattenlevande organismer, så man bör tänka på att inte slänga jorden från behandlade växter på komposten. Då pinnarna är väldigt giftiga är det viktigt att endast använda dem till prydnadsväxter. Ohyra, virus och mögel utvecklas lättare om luften är stillastående kring plantorna, vilket det inte gör på samma sätt när man odlar utomhus. Öppna gärna fönsterna så att det blir genomströmning på luften och använd eventuellt en fläkt i växthuset eller på din inglasade balkong. Ett gammalt beprövat och billigt sätt att bli av med bladlöss och annan ohyra är att spraya angripna växter med en blandning av såpa, vatten och en liten skvätt T-röd. Man måste spraya växterna vid ett flertal tillfällen med någon veckas mellanrum, då man bara tar död på de fullt utvecklade djuren och inte äggen. Det finns även ett par olika preparat i handeln, som sprayas på plantan, men de flesta är giftiga och lämpar sig inte att användas på ätbara växter eller de som bär frukt. Även om min odling mestadels består av prydnadsväxter är jag skeptisk till att använda mig av giftiga preparat, för att bli av med de oönskade små djuren. Största anledningen är att både jag och mina katter vistas mycket på balkongen och att jag i hög grad kommer i kontakt med framför allt alla mina pelargoner, när jag rensar dem från vissna blad och blommor.

För något år sedan diskuterade jag mitt återkommande problem med ohyra med ägaren av en handelsträdgård, som använder sig av helt giftfria preparat för att bemästra ohyran i sina jättestora växthus. Jag rekommenderades att ta kontakt med företaget Lindesro.se, som saluför biologiskt växtskydd. De säljer bland annat så kallade nyttodjur, som används för att bekämpa ohyra på växter, när man odlar i växthus, eller annat rum, där nyttodjuren förblir på plats. Då mina  plantor fått påhälsning av både bladlöss och vita flygare fick jag veta att det krävdes olika typer av parasitsteklar för att råda bot på dessa angrepp. Dessutom finns det ett flertal olika sorters bladlöss, något som jag tidigare inte hade en aning om. Efter att vi pratat igenom mitt problem med mina inkräktare på balkongen fick jag råd om vilka nyttodjur, som lämpade sig bäst och som skulle angripa ohyran. Jag la min beställning och fick information om hur jag skulle gå till väga när jag fick leveransen. Några dagar senare kom försändelsen som utlovat.

I paketen låg två små burkar, en förpackning med kartongkort och en gelékudde, som varit iskall när paketet packades. Kudden skulle se till att pupporna inte utvecklades under frakten. Jag gick ut på balkongen och skruvade av locken på burkarna, strax intill några av mina plantor och hällde ut hälften av innehållet, puppor och sågspån, på små tefat, enligt de medföljande instruktionerna. På papperskorten satt puppor, som så småningom skulle kläckas och utvecklas till parasitsteklar, vars uppgift var att lägga ägg inuti det vita flygarnas larver. Efter att jag hängt ut de små korten, som inte fick placeras i fullt solljus, ställde jag in förpackningarna med de återstående pupporna i kylskåpet. På så vis utvecklades inte resterande puppor innan det var dags att sätta ut dem på balkongen två veckor senare. Då steklarna inte ger sig på fullt utvecklade flugor satte jag ut gula klisterark, där de vita flygarna fastnade. Förra året hade inte nyttodjuren riktigt den effekt jag önskade. Lössen blev jag av med, men de vita flygarna försvann inte. Tyvärr hade jag mängder med vita flygare redan när jag satte ut nyttodjuren, så i år ska jag angripa ohyran innan de hinner bli allt för många. Jag håller som bäst på att flytta ut pelargonerna, tyvärr lite senare än tidigare år då jag varit lite krasslig och igår kom leveransen som utlovats, från Lindesro. Förra sommaren var det inte så varm och det krävs en viss temperatur för att parasitsteklarna ska utvecklas. Kanske var det också en anledning ill att bekämpningen inte blev helt lyckad. I år hoppas jag på en varm och härlig sommar och att nyttodjuren klarar av att hålla undan otrevliga gäster på plantorna på balkongen, så att jag slipper få äckliga små flugor i ansiktet när jag pysslar om mina pelargoner. Så länge det finns vita flygare på växterna, lever steklarna, förökar sig och gör sitt jobb.

Doris har vant sig vid sina nya hem

Katten Doris bodde i ett hus ute på landet i Skåne, tillsammans med sin kattkompis och sin husse. En dag hände något förfärligt. Doris husse omkom när deras hus brandhärjades. Tur i oturen befann sig båda katterna utomhus vid eldsvådan, men nu var de plötsligt helt ensamma. De hade ingen som kelade med dem eller gav dem mat och tak över huvudet. Min kusin och hans sambo har sin stuga i närheten och de kände väl till båda katterna. De bestämde sig omgående att ta hand om lilla Doris, som troligtvis gått ett tragiskt livsöde till mötes utan ett nytt kärleksfullt hem. Den andra katten såg de tyvärr inte till , men i efterhand har de fått veta att någon annan familj öppnat sitt hem för den. Doris vande sig snabbt vid sin nya husse och matte och anpassade sig även till att bo i två nya hem, både på landet och inne i stan. Min kusin Leif och hans sambo Lena i bor under vinterhalvåret i en lägenhet i centrala Malmö och framåt våren flyttar de ut till sin stuga på landet. När jag fick höra att Leif tagit hand om en katt, som var van att tillbringa stora delar av dygnet utomhus, trodde jag att den skulle ha svårt att anpassa sig vid ett liv i en lägenhet, men det har gått hur bra som helst. På vintern bor Doris i lägenheten och  när Leif och Lena åker ut på landet flyttar Doris med och får vara utomhus så mycket hon vill. Inne i stan går Doris ut i sele och träffar ibland andra katter i grannskapet, som också är ute på promenad med sin husse eller matte. Min kusin Leif har fixat en kattlucka i stugan, men Doris har inte vant sig vid den ännu. Hon råkade klämma sin tass en av de första gångerna, som hon skulle använda kattluckan, och kanske tycker hon nu att den mest är skrämmande. Mitt förslag till dem är att ställa upp luckan så att Doris förstår hur lätt det är att gå ut och in när hon själv har lust och sedan lära sig att öppna luckan. Hoppas att det fungerar. Nu signalerar hon att hon vill gå ut genom att gå till ytterdörren och där ser hon till att dörrdraperiet ger ifrån sig så mycket ljud att husse eller matte förstår att de ska öppna ytterdörren. När hon har tröttnat på att vara ute och vill in i stugvärmen hoppar hon upp på taket till det lilla drivhuset, som står precis utanför stugan, och då hör husse och matte att Doris vill in. Varje katt har sina egna små knep att få vår uppmärksamhet och sin vilja igenom. Härom dagen träffade jag Doris för första gången. Då var hon, Leif och Lena hemma hos min moster Inga-Lisa på besök. Under resan till Halmstad stannade de bilen ett par gånger, men Doris låg mest och kopplade av i godan ro. Hemma hos Inga-Lisa lärde hon sig snabbt att hitta både sin toalåda och matskål. När jag träffade Doris låg hon utsträck och slappade i min mosters trädgård, medan mina släktingar fikade. Jag lät först henne vara ifred, men efter en stund lyfte Lena upp henne i mitt knä och det verkade hon inte alls ha något emot. Hon är en väldigt kärvänlig liten dam och hälsar på de flesta som hon träffar. Jag kelade med henne och gav henne en puss på pannan innan hon bestämde sig för att återta platsen i gräset, under en av stolarna. Det tog inte lång tid innan hon återkom till min famn, men denna gång hoppade hon självmant upp till mig. Då slog mitt hjärta lite extra fort och en härlig känsla spred sig i kroppen. Det är något visst att vinna ett djurs tillit. Jag hade tagit med mig kameran för att fånga Doris på bild, men hon hade ingen större lust att sitta stilla och titta på mig, just när jag ville. Hur goa och mysiga katter än är, så gör det oftast precis som det själva vill och det gör ju vi människor också. Min kusin Leif har aldrig varit särskilt djurfrälst och därför tycker jag det är så härligt att höra hans entusiasm när han berättar om Doris och hur fin hon är på alla sätt. Vilken otrolig tur Doris hade, som fick ett nytt och kärleksfullt hem, den där tragiska dagen när både hennes husse och hem rycktes bort från henne. Jag hoppas verkligen att Doris får många år tillsammans med Leif och Lena i Skåne och att jag får fler tillfällen att träffa henne, när hon besöker Halmstad och Inga-Lisa.   

Väska med klös

Mina katter Tindra och Ängla är en stor del av mitt liv och de betyder mycket för mitt välbefinnande. När jag inte är hemma tänker jag på dem och längtar efter att få komma hem till dem igen, nästan som om de vore mina egna barn. Ibland ringer jag hem till mina goa grannar, som har nyckel in till min lägenhet, och frågar om de tittat till mina katter. Jag vet att Mona och Rolf med största sannolikhet varit inne hos Ängla och Tindra och frågat om de vill gå ut, ibland både en, två och tre gånger under eftermiddagen, men ibland vill jag bara förvissa mig om att katterna verkligen kommit in om det t.ex. är dåligt väder och ösregnar. När jag kommer hem från dialysen på kvällarna är Tindra ofta ute och då möter hon mig när jag kliver ur taxin. Jag blir glad inombords när hon kommer, även om jag ofta är trött när jag kommer hem från sjukhuset. Tindra brukar hoppa upp i mitt knä och hälsa och sedan myser vi en stund innan de är dags att tillsammans ta hissen upp till fjärde våningen. Där brukar Ängla vänta innanför dörren för att få min uppmärksamhet när jag kommer hem. Ibland ligger hon och sover i min säng och då brukar hon komma och hälsa på mig efter en stund och se alldeles yrvaken ut. Jag blir lika glad inombords varenda gång jag kliver över tröskeln och möts av någon av katterna, som oftast kommer mot mig med svansen högt buren. Mina älskade livskamrater har gjort mig lite smått kattgalen. Att jag skulle bli så förtjust i just katter skulle jag aldrig kunnat tro innan jag blev kattsambo, även om jag alltid tyckt om djur. Jag hade hamstrar och marsvin när jag var liten, men det var en hund, som stod högst på önskelistan. Förutom att jag skämmer bort mina kisar och gör allt för att de ska må bra och ha ett innehållsrikt kattliv, samlar jag på mig allt fler prylar med någon typ av kattmotiv eller som är förknippade med Ängla och Tindra. I mitt halsband hänger ett specialtillverkat smycke med Tindras tassavtryck och två silverstavar med katternas namn. När jag hade turen att vinna ett dubbelt pärlarmband, delvis med bokstavspärlor, var det självklart att jag skulle bära Tindra och Änglas namn kring handleden. Mina vänner och bekanta tvingas ofta höra på när jag pratar om mina fyrfota familjemedlemmar och de vet att jag uppskattar att få presenter med kattanknytning. Jag har bland annat fått en tesil i form av en katt, kattböcker, slickepott m.m. När jag fyllde år förra helgen fick jag en adresslapp i form av ett katthuvud. Listan på kattprylar kan göras lång. Mitt senaste inköp gjorde jag för ett par månader sedan. Då hittade jag en väska på internet, som direkt föll mig i smaken. Först tyckte jag att den var väl stor och priset i överkant så det blev inget köp. Tur var det för några veckor senare dök plötsligt väskan upp på rea och då fanns inget att tveka över. Jag slog till och väskan blev min. En rejäl väska med söta detaljer av spets, tyg, och glaspärlor,  men självklart ger kattögonen ett tufft intryck med klös och passar mig som handen i handsken.

Pelargonernas första knoppar

Just nu längtar jag bara efter att få flytta ut hyllor, odlingsbänkar och självklart alla pelargoner och mina andra växter på balkongen. På tisdag ska jag få mina fönster putsade i både lägenheten och balkongen och sedan är det äntligen klart att sätta ut allt. En del av pelargonsticklingarna, som stått i fönsterkarmen i köket och sovrummet sedan i höstas, har nu vuxit så att de når upp till lysrören, som gett plantorna välbehövligt ljus under den mörka årstiden. Några av plantorna har blivit så stora att de behöver större krukor innan de flyttas ut, trots att jag planterade om dem tidigt i våras. De har verkligen vaknat till liv och satt fart. På min inglasade balkong blir det snabbt varmt när solen tittar fram. Härom veckan visade termometern nästan 30°C. Solen lyser in på balkongen från tidig morgon fram till fyratiden på eftermiddagen. När man sätter ut växterna på våren är det viktigt att skydda dem från det starka solljuset, annars blir plantorna lätt brända. Härom året hade jag flyttat ut några pelargoner ovanligt tidigt och en morgon glömde jag att dra ner rullgardinerna där ute. När jag kom hem på kvällen var bladen på plantorna brända och väldigt bleka. Pelargonerna klarade sig,  men det tog ett tag innan de fick nya blad. De flesta växterna behöver vänja sig mot både kyla och starkt solljus i början av säsongen. Pelargoner brukar klara nollgradigt och till och med någon enstaka minusgrad, men det är dumt att chansa. Andra år har jag flyttat ut mina pelargoner tidigare på året och då har jag haft värmefläkt, som gått igång om temperaturen blivit för låg under natten. Nu hoppas jag att frostgraderna här nere i Halland är över, men man kan aldrig vara för säker. För några veckor sedan, när jag besökte Gluggstorps Handelsträdgård i Tågarp i Skåne, köpte jag 25 nya pelargonplantor. De står redan planterade i lerkrukor på balkongbordet och i en av hyllorna. Någon av sorterna har jag haft tidigare och vet hur blommorna ser ut, men det är alltid lika spännande att se nya pelargonsorter sätta knopp och blomma. En ny variant är Dream Lover, som tillhör gruppen fingerpelargoner. Denna typ av pelargon är inte så vanlig. Man ser på bladen att det är just en fingerpelargon, då de ser ut lite som en hand med fingrar. Dream Lover är också en dvärgpelargon och blir inte så storvuxen, men hur stor en planta blir beror också på hur stor kruka de odlas i. Dvärg- och miniatyrpelargoner växer oftast inte så fort, men självklart har det även betydelse vilken jordkvalité som man sätter plantorna i, näringstillförsel, ljus och värme. Min nykomling Dream Lover visade sina första blommor häromdagen och jag blev verkligen inte besviken. De smala, ljust laxrosa kronbladen var vackra tillsammans de gröna bladen med bronsfärgad zon. Jim Sheehan från Skottland har förädlat fram denna skönhet, som lanserades så sent som 2013 av Goosbrok Nurseries i England. De är fler pelargon, som fått sina första knoppar för säsongen, både på de nyinköpta plantorna och de som jag övervintrat. Nu väntar jag med spänning på att blomningen ska ta fart på riktigt. Jag överraskas ofta av hur vackra blommorna är oavsett om det är plantor, som jag haft i samlingen i flera år.