Att jag älskar mina två katter, Tindra och Ängla, är något som alla vet, som känner mig. Jag pratar mycket om dem, nästan som om de vore mina barn, men så spelar de också en väldigt stor roll i mitt liv. Troligtvis betyder de mer för mig än vad katter gör får många andra kattsambos. Kärleken till mina katter har med tiden vuxit sig allt starkare och när jag ser tillbaka på allt jag gått igenom under de tio år, som vi levt tillsammans, funderar jag ibland över hur jag skulle ha mått utan dem vid min sida. Jag kallar dem ofta för mina lyckopiller, då de gör mitt liv lättare att leva. Något år innan jag lät Tindra flytta in hos mig var jag väldigt sjuk och livet hängde på en väldigt skör tråd. Jag hade mist min tredje transplanterade njure, som jag haft i 6½ år, och tvingats att återgå till dialysbehandling på sjukhuset, 4 eftermiddagar i veckan. Som om inte det var nog hamnade jag i rullstol efter allvarliga cirkulationsproblem i ben och fötter, vilket ledde till en akut kärloperation, amputerade tår och svår värk, som trots mängder med morfin var näst intill outhärdlig. Så småningom återhämtade jag mig, men med tråkiga men. Jag är nu inne på mitt 28:e år med bloddialys, värken i ben och fötter kräver starka värktabletter och jag är fortfarande i behov av min rullstol och rollator till och från. Jag har även tvingats genomgå flera operationer för att ta bort ännu en tå och räta ut de jag har kvar. Den senaste operationssåret har fortfarande inte hunnit läka ordentligt, då det blev infekterat, så sista penicillintabletten tog jag för ett par dagar sedan. För 3 år sedan drabbades jag av bröstcancer och opererade bort mitt högra bröst och blev även insatt på en femårig tablettbehandling. Att ta bort bröstet såg jag mest som ytterligare en nödvändig operation, men psykiskt har det varit en tuff resa och tabletterna ger en del jobbiga biverkningar. Denna korta sammanfattning av min sjukdomshistoria berättar jag om mest för att ge en bild av varför katterna har fått en så stor betydelse i mitt liv. Att husdjur, som hund och katt, har en positiv inverkan på vårt välbefinnande råder det inga tvivel om. Det finns otaliga studier, som visar på att våra fyrbenta vänner påverkar oss människor positivt på flera sätt, både fysiskt och psykiskt. Min sjukdomshistoria har naturligtvis satt sina spår fysiskt och min psykiska hälsa har åkt berg- och dalbana många gånger under mitt 46-åriga liv. Det är där mina katter kommit att spela en så oerhört stor roll. Bara deras närvaro ger mig positiv energi och det känns härligt att både Ängla och Tindra oftast svarar med att spinna när jag lägger mig tätt intill dem.
Tindra, som är min allra första katt, flyttade in hos mig ett år före Ängla. Redan första natten hos mig klättrade Tindra, som då var en väldigt liten kattunge, upp till mig i sängen och la sig tätt intill mig. När jag vände på mig tog det inte många sekunder innan hon följde efter och åter tog plats intill min bröstkorg. Med tiden blev hon mer självständig och valde emellanåt andra sovplatser. Ibland hämtade jag henne till sängen, då jag gärna hade henne intill mig när jag skulle sova. Det är välkänt att katter gör som de själva vill och Tindra är inget undantag, så ville hon inte ligga hos mig hoppade hon ner från sängen, oavsett om jag hämtade tillbaka henne gång på gång. När Ängla flyttade in hos oss tog hon över Tindras sängplats. Därefter började Tindra sova på olika ställen i lägenheten, men sällan i sängen hos Ängla och mig. Ängla lämnar ofta sängen korta stunder på nätterna, men det är och har varit hennes favoritplats oavsett tid på dygnet. Tindra har absolut inte övergett sängen, men de nätter hon ligger där tar hon plats på den stora kudden, vid fotändan av sängen, och märkligt nog är det när jag mår som sämst, som hon sover i sängen. Det har blivit allt tydligare med åren att Tindra lägger sig i sovrummet när jag inte mår bra. Om Ängla inte ligger intill mig kan Tindra ibland krypa in under täcket och tälta under mina böjda ben. Oftast blir det inga längre stunder, då Ängla kommer och kör bort henne.
För ett par månader sedan började Ängla sova allt oftare på puffen, som står intill fönstret i vardagsrummet. Det har gjort att Tindra sett sin chans att få ligga ensam hos matte på nätterna. Hon väljer nu även sängen som sovplats på dagarna, trots att Ängla ligger där en bit ifrån. Självklart tycker jag att det är härligt att få fler mysstunder med Tindra i sängen, även om hon gärna ligger i mitt knä och gosar, när hon och jag har lite egentid.
De senaste månaderna har jag varit tröttare och mått sämre, mycket till följd av min fotoperation och att jag haft återkommande problem med magkatarr. Många år med dialys sliter på kroppen och med övriga krämpor i bagaget har jag inte mycket till reservkrafter. Därför har jag inte orkat arbeta som vanligt på mitt halvtidsjobb, som grafisk designer. När jag mår dåligt och är trött är det extra skönt att ha mina älskade katter hos mig. Bara att få möta Änglas blick, när jag slår upp ögonen på morgonen, ger mig positiv energi och jag blir varm i hjärtat när Tindra kommer springande och möter mig, när jag kliver ur taxibilen, som kört mig hem från dialysen. Det går att göra en jättelång lista över små ögonblick i vardagen, då katternas kärlek sköljer över mig och piggar upp, oavsett hur dåligt jag mår.
Jag har funderat över vad som är den största anledningen till att Tindra valt att ligga i sängen allt oftare den senaste tiden. Är det för att Ängla inte ligger där lika ofta eller är det för att jag inte mått bra. De ligger ju också där tillsammans allt oftare, även om Tindra inte vill att Ängla ska ligga alltför nära henne. När jag lägger mig på sängen, strax intill Tindra, hör jag hennes motor gå igång och hon spinner. Visslar jag reser hon sig från sin kudde och lägger sig tillrätta tätt intill min bröstkorg och lutar sitt huvud mot min kind. Underbart! Härom dagen sov jag långt in på förmiddagen. Plötsligt vaknade jag till av känslan att någon mycket försiktigt nosade på mig i ansikte. Inte speciellt ovanligt, men när jag slog upp ögonen möttes jag förvånad av Tindras blick. Vilken glädje jag kände. Det var så längesedan hon kom upp till mig i sängen och väckte mig med sin lilla, svala nos och sedan la sig ner tätt intill mig. För stunden mådde jag så mycket bättre och jag var varm i hela kroppen. Hur skulle jag orka leva livet utan mina älskade katter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar