För tre år sedan var jag på Badholmen i Oskarshamn, där Svenska Pelargonsällskapet firade sitt 15-årsjubileum. Många kunniga odlare fanns på plats och utbudet av mer eller mindre ovanliga pelargoner var stort. Bakom några bord, fyllda med vackra pelargoner, stod en gråhårig man som jag aldrig sett förut. Av skylten förstod jag att han representerade Johns Växtservice, som jag tidigare läst om på internet. Efter att jag bytt några ord med mannen förstod jag att det var John själv som jag pratade med. Han erbjöd mig att komma bakom borden när jag efterfrågade miniatyrpelargoner, då de stod där i en speciell låda. Jag köpte tre pelargoner som var och en hade namnskylt med bild, som visade blommornas utseende. Där och då blev jag nyfiken på att göra ett besök hos Johns Växtservice i Backaryd för att se hela deras pelargonodling. Spontant kändes det som en lite väl lång bilfärd så jag funderade inte så mycket mer på det. Förra hösten var jag i Sölvesborg och fick då reda på att Johns Växtservice låg bara några mil därifrån. Då insåg jag att det inte var så långt till Backaryd som jag tidigare trott och det skulle vara ett utmärkt resmål för oss medlemmar i Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp. När årets program skulle planeras föreslog jag en utfärd till Blekinge och förslaget godtogs.På Pingstafton var det så äntligen dags att köra från västkusten mot ostkusten för att komma till Backaryd. Vi var fem damer som tog plats i bilen, som skulle ta oss till Johns Växtservice. Molnen skymde solen och en och annan regndroppe föll innan vi lämnade Halmstad. Jag passade på att slumra en stund i baksätet, då jag var trött efter att ha legat hemma och varit förkyld veckan innan. Självklart var jag glad och lättad över att jag lyckats piggna till i sista stund, så att jag kunde följa med. Det var trots allt jag som från början önskat att resan skulle bli av.
Vi tog en paus längs vägen för att sträcka på benen och äta vår medhavda fika. Sedan gick färden vidare och med hjälp av GPS och gemensam kartläsning ledde en smal grusväg oss sista biten fram till Eva och Johns hus i Backaryd. Väl framme sken solen och när vi klev ur bilen möttes vi av en skylt, med stora röda bokstäver ÖPPET. John och Eva kom ut och hälsade oss välkomna och därefter gick vi raka vägen in i ett av växthusen, som var fyllt med mängder av pelargoner.
John och Eva odlar mestadels fuchsior och pelargoner, men även en del andra trädgårdsväxter. Trots mängden plantor är odlingen deras hobby och de har tidigare arbetat båda två. Pelargonerna i växthuset var placerade efter den grupp de tillhörde, miniatyrer för sig, dvärgar för sig o.s.v. På varje kruka satt påklistrade etiketter med pelargonens namn, grupptillhörighet m.m. Moderplantorna hade röda etiketter, så det var lätt att se vilka pelargoner som inte var till salu. Innanför dörren till växthuset stod stora, fina pelargonplantor som visningsexemplar. Eva berättade att de tråkigt nog mist en del plantor i vintras, då det hade krångel med värmen i växthuset och en del pelargoner dukade under av kylan.. Det märktes inte på utbudet som fanns där vid vårt besök.
Jag hade varit förutseende och besökt Johns Växtservice hemsida och tittat igenom deras sortiment och skrivit ner en liten lista över vilka pelargoner, som jag allra helst ville lägga till min samling. Det var svårt att göra listan kort, men ett måste om nytillskotten skulle få plats på min balkong. Vid vår förra pelargonresa kom jag hem med på tok för många plantor och jag hade nu bestämt mig för att jag maximalt fick köpa 5-6 pelargoner. Jag plockade upp min lista ur fickan och började leta bland plantorna där miniatyrerna stod. En efter en bockade jag av sorterna på min lista och satte ner krukorna i en liten, blå plastkorg. Tyvärr saknades några av sorterna som jag skrivit upp, men glädjande nog kunde Eva hjälpa mig att hitta ytterligare en pelargonen, som jag letade efter. Jag tittade vidare bland alla fina plantor och då jag inte riktigt fyllt kvoten för hur många plantor jag max fick köpa, letade jag efter ytterligare några sorter att sätta ner i korgen. Jag hittade såklart alltför många sorter som jag ville ha och velade fram och tillbaka vilka av dem jag skulle välja. Efter att jag ett flertal gånger valt ut en pelargon och sedan satt tillbaka densamma, för att jag senare hittade en annan sort som jag hellre ville ha, hamnade valet slutligen på en sort ur gruppen dvärgar och en fågeläggskalspelargon med ljust rosa kronblad med cerise prickar. När det var dags att betala mina plantor kom en försenad födelsedagspresent från min moster och morbror väl till pass. Tidigare under dagen, när vi var på väg i bilen till Backaryd, ringde min moster Gunnel och berättade att jag fick köpa pelargoner, som present från dem. Bättre födelsedagspresent kunde jag inte få just då.
I det lite mindre växthuset på tomten odlade John fuchsior och ett mindre antal hängpelargoner. Tidigare har jag inte tyckt om fuchsior, då det mest påmint mig om min mammas gravplats, där pappa planterade bloddroppar under flera somrar. Nu tycker jag att blommorna är riktigt vackra, efter att jag fått se vilka vackra sorter det finns, med skiftande storlek, färger och utseende. John hade en sort, som var småväxt, med blommor i svagt rosa, men tyvärr hade han inga sticklingar av den. Det var kanske lika bra så att jag slapp lockas till att köpa min allra första fuchsiaplanta. Troligtvis hade jag framöver inte nöjt mig med att bara ha en sort och så småningom hade säkert samlandet tagit fart på samma sätt som med mina alltför många pelargoner. Jag nöjde mig med att beundra de fina blommorna och ta ett par bilder.
 |
| Krommenie |
 |
| Nettala |
 |
| Eleanor Leytham |
 |
| Missade tyvärr namnet på denna vackra fuchsia |
På vägen ut ur växthuset fick jag se några krukor med oroade sticklingar av den lilla hängpelargonen Suger Baby. Jag hade en Suger Baby förra säsongen, men den klarade tyvärr inte vintern, så nu kunde jag inte låta bli att lägga vantarna på en liten kruka, med inte mindre än fem fina sticklingar. Den fick bli den absolut sista pelargonen, som skulle få följa med mig hem. Jag hade köpt sju pelargoner och det var minst en för mycket.
Väl ute ur växthusen bjöd Eva in oss till fika på baksidan av huset.
Vi slog oss ner på uteplatsen i trädgården. Där hade man en otroligt vacker utsikt över vattnet och det lilla kraftverket. En bit från huset låg familjens badbrygga förankrad. Solen strålade och det var riktigt varmt där vi satt och både min tröja och väst åkte av så att jag satt i bara kortärmat. Det smakade bra med fika och smörgåsen med ägg och ansjovis var verkligen god.
Tiden går fort när man har trevligt och det blev dags att packa in alla våra nyinköpta plantor i bagaget på bilen. Det var inte mycket utrymme kvar när vi till slut stängde bagageluckan. Två av familjens medlemmar hade jag inte fått möjlighet att hälsa på tidigare under eftermiddagen och jag kunde absolut inte tänka mig att åka hem utan att få klappa och gosa med familjens två hundar. Den minsta av dem var en riktig kelgris och jag hann knappt hälsa innan han la sig på ryggen och blottade magen. Klia mig!
Efter lite hundmys var det dags att tacka John och Eva för besöket, hoppa in i bilen och lämna Backaryd bakom oss. Jag somnade ganska snart i baksätet och vaknade först när det var dags att ta en bensträckare. Molnen tornade upp sig alltmer på himlen ju närmare västkusten vi kom och väl hemma var det samma tråkiga väder som när vi åkte på morgonen. Det gjorde inte så mycket för jag var på gott humör ändå efter dagens alla positiva intryck. Utfärderna och träffarna med pelargonsällskapets Hallandsgrupp är alltid trevliga och givande och resan till Backaryd var inget undantag. Jag kan rekommendera en tur till Johns Växtservice. Det är väl värt ett besök. Tack till John och Eva för att vi blev väl mottagna och för god fika och tack till Anita, som planerat resan och såg till att den blev av. Slutligen tack till trevligt ressällskap och till Maggan, som körde bilen lugnt och säkert.
Läs mer om Johns Växtservice och se bilder på pelargoner och fuchsior på hemsidan
www.johnsvaxtservice.se.
Låter så härligt
SvaraRadera