När jag vaknade på morgonen förra lördagen var jag långt ifrån på humör. Jag kände mig ledsen av olika anledningar, som jag själv inte kunde göra något åt. Trots att jag inte var speciellt trött kändes det som om jag lika gärna kunde ligga kvar i sängen resten av dagen. Min katt Ängla gnydde och kom och la sig tätt intill mig och slickade mig på kinden, som hon brukar göra varje morgon när hon märker att matte börjar vakna. Katterna är alltid där och vill ha min uppmärksamhet oavsett hur jag mår och oberoende av min sinnesstämning. Just i lördags kändes mina katter extra viktiga för mig. När jag satt i sängen och tankarna snurrade funderade jag över hur det varit just i den stunden, om katterna inte varit där. Troligtvis hade jag haft svårare att hitta meningen med att kliva ur sängen och ta mig i kragen och göra något av min enda hellediga dag i veckan, utan varken arbete eller dialysbehandling. Samtidigt slog mig tanken att jag borde åka in till stan och hämta min vinst i Pandurobutiken. Några dagar tidigare blev jag uppringd och informerad om att jag utsetts till vinnare i deras påsktävling. En stor låda på närmare fem kilo, fylld med Toffifee, fick mig till slut ur sängen. Jag kom in till stan och fick efter en del slit baxat in lådan i bilen och sedan rullade jag vidare. Var det påskliljor jag såg i dikesrenen, när jag var på väg med bilen till andra sidan stan, eller var det kanske bara något gult skräp? Lite längre fram fick jag se vad det var. Där växte nämligen ännu några fler tussilago. Plötsligt infann sig den där sköna, glädjefyllda, lite sprittande känslan inombords, som återkommer ganska ofta under den här årstiden. Nu dyker det upp vårtecken titt som tätt, många är små, men lika stora glädjespridare trots sin litenhet. Innan jag körde hemifrån tidigare på dagen såg jag till att batteriet till min kamera var laddat och att kameran låg redo i väskan om jag skulle råka på något vackert, som årets första tussilago. Tyvärr växte de söta, små solarna på en plats där det inte var lämpligt att stanna med bilen. Då visste jag i alla fall att hästhovarna börjat vakna till liv och blomma även i Halmstad och kanske hade de även slagit ut på platsen där jag som barn plockade dessa söta vårblommor. När jag var liten fanns där mest åkermark på den platsen, men med åren har en mängd företag byggt i närheten och bildat ett industriområde. Den lilla grässlänten ligger kvar orörd mellan två asfalterade fält, precis intill ett företag. Om de anställda sett mig de gånger, som jag smugit runt där med blicken i marken och systemkameran hängande kring halsen, måste de ha undrat vad jag var ute efter. Nu fick jag se utslagna tussilago i vägkanten på ett ställe, där jag lätt kunde stanna till med min bil. Med kameran i ett stadigt grepp böjde jag mig ner och tog några bilder, med lite olika vinklar och kamerainställningar, medan bilarna susade förbi strax intill. Plötsligt ljöd ett signalhorn från en vit kombibil och jag tittade upp. Om det var någon som kände mig hade jag ingen aning om. Kanske väckte jag bara lite uppmärksamhet i dikeskanten och föraren undrade vad jag gjorde där. När jag var liten plockade jag alltid med mig några hästhovar hem till min mamma. Hon brukade ta fram ett litet snapsglas att sätta mina blommor i på köksbordet. I lördags lät jag de små solstrålarna fortsätta växa i dikeskanten, då de fortfarande bara var några få som blommade, men glädjen av att ha fått se vårens första tussilago tog jag med mig hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar