Vårtecken

Det ena vårtecknet efter det andra gör sig synligt. Jag njuter av fågelsången som tilltar alltmer utanför vårt hyreshus och det är hög tid att se till att permobilen är laddad för vårens premiärtur i Hallägraskogen, där jag och min katt Ängla brukar ta oss en tur och njuta av naturen. Förhoppningsvis dyker de första vitsipporna upp där snart intill gångstigen. Grannen hade besök av en humla på sin balkong häromdagen och jag måste medge att jag blev smått avundsjuk. Själv har jag sett nattfjärilar sitta på ytterdörren, men jag längtar efter att få se vårens första citronfjäril flyga på sina tunna små vingar genom luften. Det är ett riktigt halleluja moment för mig och konstigt nog blir jag lika exalterad varenda år av att få se den första fjärilen, humlan, tussilagon, ja listan kan göras lång. Det är inte med någon större glädje som jag kliver in genom sjukhusentrén fyra gånger i veckan och än mindre nu när solen skiner och jag vet att jag har fem timmar att vänta inomhus i dialyssängen. Nu gör de första vårblommorna, som tittat upp precis utanför dörren, att jag faktiskt känner mig lite upprymd när dörren går igen bakom mig. I onsdags var jag bara tvungen att kliva in bland buskarna, i rabatten intill husväggen, för att efter bästa förmåga ta en bild med mobilkameran på de första blommande scillan, som jag sett i Halmstad i år. Vackert!