Pelargonprat över en kopp kaffe

Vi bor på olika ställen runt om i Halland, har olika arbete, olika ålder, en del är singlar och andra lever i en familj, men vi har en sak som för oss samman, Vi älskar pelargoner och är med i Svenska pelargonsällskapet Halland. Jag har varit med i föreningen sedan 2011, men det känns som om jag känt flera av medlemmarna bra mycket längre. För ett par helger sedan träffades vi över en kopp kaffe, hemma i Anitas lägenhet i Falkenberg. Oftast brukar jag samåka, men denna lördag körde jag själv. Lappen med Anitas telefonnummer och adress glömde jag hemma, men gatuadressen mindes jag och med hjälp av gps-funktionen i mobilen hittade jag rätt väg och som tur var såg jag några välkända ansikten på Anitas balkong, så att jag till slut hittade rätt, bara fem minuter försenad.

Innan vi bänkades oss i köket turades vi om att gå ut på Anitas balkong, för att beundra hennes pelargonsamling. Hon hade tvingats möblera om en del bland krukorna, men det var ändå trångt på golvet och man fick se upp med var man satte sina fötter.

Det var pelargoner i balkonglådor, på golvet, i hyllor och uppåt väggarna. Nämnas bör kanske att Anita i stort sett börjat om från noll med sin samling i år. I vintras gick proppen, i stugan där hon övervintrade sina pelargoner, och det var bara en och annan planta som klarade sig när värmen från elementen uteblev. Det kunde man knappast tro när man såg alla pelargoner som trängdes på balkongen och som fortfarande blommade rikligt i mitten av september.

När vi träffas brukar vi alltid fika och så gjorde vi även hemma hos Anita. Vi var inte så många som kunde vara med vid denna träff, så det blev ingen trängsel runt köksbordet, men vi hade mycket att prata om som vanligt och samtalsämnena skiftade även om pelargoner som vanligt var favoritämnet.

Jag hade inga sticklingar med mig, men det var det andra som hade. Det är överfullt med pelargoner på min balkong och jag hade bestämt mig för att inte köpa med mig några nya sticklingar, men mina snälla och givmilda pelargonvänner delade med sig av fina sticklingar, av sorter som jag bara inte kunde motstå. När jag åkte hem efter en trevlig eftermiddag kändes det som om jag varit på kalas. Med mig hade jag en kasse fylld med sticklingar. Tack Karin, Anita och Irené för allt lördagsgodis.