När jag blev sambo med min första katt Tindra var tanken att hon skulle vara innekatt, med möjlighet att få gå ut i koppel. Hon växte fort och selen blev för liten och jag köpte en större, men av en helt annan modell. Första gången vi skulle använda den kom vi inte längre än utanför dörren, innan Tindra lyckades glida ur selen och helt plötsligt var min katt lös. Jag blev mer rädd än katten, som smet in under grannens utemöbler, som var övertäckta med en stor vaxduk. Mitt hjärta bultade hårt i mitt bröst och just då trodde jag för ett ögonblick att jag aldrig mer skulle få se min älskade lilla katt igen. Det tog inte lång stund innan Tindra kröp fram under duken och jag kunde lugnt lyfta upp henne i min famn. Med ännu en ny sele, nu med bättre passform, fortsatte jag att gå ut med henne. Ibland släppte jag kopplet när vi var ute på grönområdet, precis utanför vårt hyreshus. Tindra stannade snällt kvar hos mig och så småningom vågade jag släppa henne lös korta stunder. Ganska snart fick hon vara ute själv och jag gladdes verkligen över att se henne springa rundor över gräset, klättra uppför trädstammarna för att sedan springa vidare och avsluta med en välbehövlig vila, liggande i gräset och lapa sol. För mig är det numera en självklarhet att mina två katter får lov att vara ute, korta eller längre stunder under dagarna. Däremot tittar jag till dem med jämna mellanrum och kallar hem dem. Är de ute när jag åker hemifrån håller mina snälla grannar koll på dem och släpper in dem i min lägenhet, med extranyckel. Oftast vill både Tindra och Ängla sova på förmiddagen och väcker mig aldrig så länge jag sover. Mina grannar knackar på under dagen och frågar om de vill gå ut, de dagar jag är på dialysen på eftermiddagen. På nätterna däremot vill jag ha båda mina katter inomhus i lägenheten, så att jag kan sova lugnt med mina älsklingar i närheten. Bilderna på Tindra tog jag häromdagen, när hon låg i gräset och njöt av höstsolen. Strax innan hade jag kommit hem från jobbet och visslat på melodin "Jag är fattig bonddräng", när jag gick från parkeringen till huset. Det är alltid samma trudelutt som jag visslar på när jag vill kalla in mina katter och det fungerar i 99 fall av 100, även om det kan ta ett par minuter när Tindra är i skogen. Är vi inomhus tror Ängla att det är dags för en mysstund när jag visslar. Då hoppar hon upp till mig i soffan eller sängen och tvättar mig i ansiktet, innan hon lägger sig till rätta på mitt bröst med sin lilla nos mot min haka. Jag skulle inte kunna tänka mig att ha en innekatt och ta ifrån dem möjligheten till det sköna utelivet, som mina älsklingar kan få njuta av tack vare att jag bor som jag gör och har snälla hjälpsamma grannar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar