Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

19 feb. 2018

Njut av vårens snittblommor och tidig lövsprickning inomhus























Såhär års brukar kommunen klippa träd och buskar runt om i stan. För några veckor sedan, när jag kom körandes med bilen, fick jag se att de röjt riktigt ordentligt bland träd och buskage, strax intill där jag bor. Jag stannade till vid vägkanten och gick ur bilen och bröt av lite olika sorters grenar, som jag tog med hem. Vad det var för trädslag vet jag inte, förutom några grenar, vars knoppar börjat spricka upp och visa de vita videkissarna. Att det var sälg gick inte att ta miste på. Redan när jag var barn kunde jag namnet på trädet och jag brukade stryka de ludna, små bollarna mot min kind. De var verkligen mjuka och lena.
När jag kom hem skar jag nya, rejäla snittytor på grenarna,, för att de skulle få bättre möjlighet att suga vatten.. Jag satte dem i varmt vatten och plockade bort knopparna, som hamnade under vattenytan. De gör annars att det lättare blir bakterietillväxt i vattnet. Jag bytte vattnet flera gånger för att det skulle hålla sig fräscht och efter någon vecka började knopparna svälla och de första bladen slog ut.
De vackraste grenarna är de son kommer från blommande träd och buskar, som t.ex. magnolia, forsythia, äpple och päron. Har man inte möjlighet att få tag i grenar i naturen eller i trädgården brukar det finnas att köpa i blomsterbutiker och på stans torghandel.
Om du tar in grenar och får besök, tänk på att de kan vara allergiker, som tyvärr inte kan njuta av nyutslagna blad och blommor utan istället mår dåligt.


















Förutom att sätta in grenar hemma i min lägenhet såhär års, köper jag gärna hem några blommor, som är starkt förknippade med tidig vår. Jag brukar bara köpa några enstaka blommor av bland annat ranunkel, anemon, mimosa med sina gula, väldoftande, små bollar eller ett par tulpaner av någon ovanlig sort. Häromdagen valde jag ut en enda kvist av rosa ranunkel. Den var förgrenad, så jag delade på den och fick på så vis flera stjälkar, som jag satte i två glasflaskor. Gamla flaskor hittar man billigt på loppis och till ett litet arrangemang tycker jag att det är fint om de har olika höjd och utformning. De blir vackert att sätta dem i en grupp, med bara en blomma i varje flaska. Ibland lägger jag glaskulor, i matchande färg, i botten på flaskorna och knyter rosetter kring halsarna, men ibland är det enkla vackrast. Det är fint att använda blommorna utan stjälkar och låta dem flyta i vattnet i en skål eller kupa av glas. Med ett fåtal blommor, för några tior, får man enkelt ett vackert blickfång med vårkänsla och blommorna håller oftast några dagar längre. Tänk på att använda en vass kniv när du skär av blommorna, med en snedskuren snittyta och använd inte en sax. Klipper man av blomstjälken trycks kapillärerna ihop och blomman får svårt att suga vatten.














13 feb. 2018

Vårblommor inom- och utomhus























Våren är min favoritårstid, även om sommaren kan vara otroligt härlig den också. Jag blir lika glatt överraskad varje vår, när jag får se de första vårlökarna blomma. Det känns lika fantastiskt varje år, liksom när jag får se den första humlan och fjärilen. Allt känns nytt när naturen vaknar upp igen, efter att den slumrat under den långa vintervilan. För någon vecka sedan läste jag i dagstidningen att de första vintergäcken redan blommar i Halmstad. I pappas trädgård brukar en liten tuva med snödroppar komma upp tidigt och blomma, även om det ligger snö på marken. Det är inget undantag i år. De har tittat upp i rabatten och knopparna har börjat att slå ut, även om de är väldigt små ännu.















 


Utanför hyreshuset, som jag bor i sedan många år tillbaka, är de flesta rabatterna rätt så tråkiga, Jag har vid ett par tillfällen planterat ut vårlökar, som jag först haft i krukor på balkongen. I höstas köpte jag 10 påsar med olika sorters vårlökar, när Plantagen hade utförsäljning. De flesta påsarna kostade knappt 3 kr/st, så därför köpte jag långt fler lökar än vad jag tänkt. Jag fick hjälp av en granne att gräva i rabatterna, då det var så hårt i jorden att jag själv knappt fick ner spaden. Sedan gick jag ut en kväll och satte ner lökarna, sittande på en pall, i ljuset av en liten ficklampa, som jag höll i munnen. Jag täckte lökarna med jord, så gott jag kunde, och dagen därpå krattade grannen i ordning. För säkerhets skull satte jag ner pinnar med blombilder från förpackningarna, där jag satt ner de olika lökarna, så att fastighetsbolagets trädgårdsarbetare inte tror att det bara är ogräs och rycker upp alla lökarna när de tittar upp i rabatterna framåt våren. Förra året satte jag ut 8 frösådda plantor av ballongblomma, i en rabatt där det bara växte buskar, som man någon vecka tidigare klippt ner nästan till marken. Mina plantor var allt från en till ett par dm höga. En eftermiddag, när jag kom hem från jobbet, hade trädgårdsarbetarna till min stora förtvivlan dragit upp varenda planta, men stora tuvor med våtarv, som brett ut sig i rabatten intill huset, hade de lämnat kvar. De hade troligtvis inte så stor kunskap om vad som var växter och vad som var ogräs. Jag hoppas verkligen att mina vårlökar får stå kvar, så att vi som bor i huset och alla andra som passerar, kan njuta av blommorna framöver. Flera grannar har varit positiva till min lökplantering och fler  tänker ta efter mig och sätta ut lökar framöver.

Jordvivan, Primula vulgaris















Fönsterviva, Primula obconica
 



















I väntan på våren och alla vackra blommor, som kommer att blomma utomhus framöver, fanns det vårblommor i handeln redan veckorna efter nyår. Både plantor och lökar drivs fram tidigt, för att vi ska få njuta av de vackra blommorna inomhus, i väntan på våren. Olika sorters primula brukar va först ut i handeln och sedan kommer lökväxterna, vars sortiment har ökat något de senaste åren. Kungsängslilja, Frittelaria meleagris, med sina vackra klockformade blommor, med ett rutmönster i lila och vitt , har blivit min favorit sedan den började dyka upp i handeln, uppdriven i kruka. Fritillarian, som tillhör klockliljesläktet finns i många olika varianter, med mindre och större klockor, i olika former och färger. Några av de mindre sorterna, som ja tycker är väldigt söta, har jag odlat i kruka på balkongen Tyvärr håller inte vårlökarna särskilt länge inomhus och blommar fort över, men man får se dem som en snittblomma och planterar man ut dem i rabatten framåt våren, får man glädje av dem i många år framöver.

Fritillaria davisii


 














Fritillaria thunbergii























En annan lökfavorit är pärlhyacinten. Jag brukar köpa dem när bladen precis börjat titta upp ur löken. Bladen har en förmåga att växa i höjden så att de viker sig. Därför brukar jag plantera dem i en glascylinder så att bladen får stöd. Lökarna, som jag köpte för ett par veckor sedan, tog jag ur plastkrukan och petade bort en del jord. Sedan la jag grönmossa runt rötter och jord och satte ner lökarna i glascylindern, som jag knöt ett matchande band runt. På så vis blir det ett enkelt arrangemang, som är fint även innan knopparna kommer upp ur lökarna och blommar. Oftast brukar lökväxterna, som man köper uppdrivna i krukor, utvecklas fort när man tar in dem i rumstemperatur, men mina pärlhyacinter låter vänta på sig och än så länge har bara bladen vuxit upp gott och väl en decimeter.
Jag fortsätter att vänta på knopparna och att mina pelargonfrön ska gro, i krukan i sovrummets fönsterkarm, medan våren kommer allt närmare för varje dag som går. Så länge ska jag sysselsätta mig med att titta efter nya pelargonsticklingar, som jag ska beställa från England och Sverige och uppdatera listan över min pelargonsamling, så att den är aktuell när pelargonsäsongen drar igång. Det är omöjligt att hålla reda på namnen på de över 200 sorterna jag har. En del plantor, som inte klarat vintern, ska plockas bort och några sorter, som jag köpte sent under fjolåret, ska läggas till. Det är en fördel att ha med sig listan, inte minst när jag åker på träffar med Svenska Pelargonsällskapet. Då brukar medlemmarna ha med sig sticklingar till försäljning, till ett fast och lågt pris, och med listan i fickan undviker jag att komma hem med pelargonsorter som jag redan har. Dessutom kan jag ta emot beställningar på sticklingar, om någon hittar någon pelargon i mitt sortiment som lockar. I år ska jag försöka bättra mig på att hålla listan aktuell och redan i slutet av månaden är det dags för kick-off med Svenska Pelargonsällskapet i Halland och då finns det säkert sticklingar till salu. Gillar du pelargoner tycker jag att du ska gå in och titta på föreningens hemsida här. Som medlem kan man bland annat ta del av ett stort bildgalleri på hemsidan, med information om varje pelargonsort. Man behöver långt ifrån vara någon pelargonexpert för att vara medlem i föreningen och jag kan verkligen rekommendera dig att komma på årets första träff, som för oss Hallänningar hålls i Falkenberg. Det brukar vara en lättsam stämning när vi träffas och det pratas mycket pelargoner och jag hart lärt mig väldigt mycket om både odling, sticklingar, vinterförvaring och fått upp ögonen för vilda pelargoner, eller rättare sagt arter, som jag tidigare aldrig sett och inte ens visste att de fanns. Sist men inte minst har jag lärt känna många trevliga pelargonälskare och fått nya vänner. Det krävs inte att du är medlem för att komma på årets första träff i Falkenberg. Har du problem med att ta dig dit brukar vi försöka ordna med samåkning i möjligaste mån. Hoppas vi ses!
















6 feb. 2018

Längtan efter pelargonsäsongen

Engelsk pelargon


















Vi som bor i Halmstad, har långt ifrån varit bortskämda med vackert väder, med klarblå himmel och sol, den senaste tiden. Någon snö har vi knappt heller haft i vinter, som lyst upp, även om marken varit täckt av ett tunt, vitt täcke sedan det snöade i helgen. Många klagar över trötthet och det dystra, mulna vädret bidrar säkert till både trötthet och nedstämdhet, som en del människor drabbas av såhär års. Vi kan i alla fall trösta oss med att dagarna sakta blir längre och den 25:e mars är det dags att gå över till sommartid igen. Det blir allt ljusare på mornarna och det mörknar senare på eftermiddagarna, så det går åt rätt håll, även om vi får hålla oss till tåls ett bra tag till, innan våren är här.
Jag har redan börjat känna av vårkänslorna. För någon vecka sedan bar jag i omgångar in mina pelargoner, som jag vinterförvarar på hyllor i trapphuset, och de som står på stora brickor i sovrums- och köksfönstret, och ställde dem på vasken i köket. Sedan gjorde jag en ordentlig genomgång av de små plantorna och plockade bort vissna blad och blommor och diskade krukfaten. Plantorna såg helt klart fräschare och piggare ut när jag var klar. Då hade de även fått en svag dos blomsternäring, för första gången i år. Några miniatyrer, som stått i trapphuset, hade dött och fick tyvärr hamna i soporna. Tråkigt, men om jag ska få plats med alla pelargoner på balkongen framöver, krävs det en viss utrensning. Jag vill ju även kunna köpa lite nya pelargonsorter framöver och plantorna växer ju till sig år från år och en hel del av dem behöver planteras om i större krukor och kräver mer utrymme.
Karin, en medlem i Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp, hörde av sig till mig härom dagen. Hon undrade om hon skulle köpa några pelargoner till mig, när hon besöker Sune Trygg handelsträdgård i mars. Då har föreningen planerat att göra en resa, under ett par dagar, och bland annat besöka Sune och hans fina pelargonodling i Tungelsta, utanför Stockholm. Jag kan tyvärr inte åka med, då jag har dialysbehandling även på helgen, så jag blev självklart väldigt glad över erbjudandet och ska titta på Sunes pelargonsortiment på företagets hemsida och välja ut några pelargoner, av de som jag allra helst vill ha. Han har många fina, och välväxta sticklingar och säkert flera, som jag vill ha i min samling, men jag får försöka att hålla nere antalet pelargoner i min beställning. Jag har redan fullt med plantor på min balkong, som trängs i hyllorna, och det kommer många tillfällen framöver, att köpa fler. Dessutom ska ju Karin först och främst hinna med att titta på vilka pelargoner, som hon själv vill köpa, och det ska även finnas plats för alla inköp på hemvägen, så jag kan inte med att beställa alltför många sticklingar.
Jag är sugen på att börja plantera om mina pelargoner, som jag har stående inomhus, men de står trångt och flera av dem behöver större krukor vid omplanteringen, så det får vänta tills det går att sätta ut dem på balkongen igen och det lär nog dröja. Dessutom är det fortfarande för dåligt med dagsljus för plantorna i trapphuset, så jag tror att det är lite för tidigt att plantera om pelargonerna än på ett tag.
Om man har en stark längtan efter pelargoner kan man köpa någon engelsk sort redan nu. Här i stan såg jag ett fåtal plantor på Plantagen, för ett par veckor sedan, så då kommer säkert de första Mårbackapelargonerna också ut i handeln. Det är tidigt och tyvärr är plantorna ofta svåra att hålla liv i såhär års, då det fortfarande är för få ljusa timmar under dygnet för att de ska trivas och utvecklas, om de inte får tillskottsbelysning. Plantorna brukar lätt få gula blad och blommorna vissnar oftast ganska fort, men en pelargon i hemmet bidrar med härliga vårkänslor och kan vara väl värd att köpa hem, även om den inte blommar så länge.
Plantera gärna om den engelska pelargonen i ny jord när du kommer hem med plantan. Vanlig krukväxtjord fungerar bra. Placera pelargonen ljust och svalt efter blomning. Då är förutsättningen större att du får den att växa till sig framåt sommaren. Sval placering under tidig vår krävs för att den engelska pelargonen ska sätta knopp. Framåt hösten kan den därför sätta knopp igen, då utomhustemperaturen åter blir lägre under nätterna.
Jag brukar ta frön från mina pelargoner och odla fram egna sorter. En del odlare sår vissa vilda sorter på hösten och andra på våren, men jag hör till dem som sår alla mina pelargonfrön under tidig vår. Jag har längtat efter att få stoppa händerna i jordsäcken, plocka fram några krukor och så en del av mina frön. Härom dagen fick tre olika frösorter komma i jorden. Det är viktigt att placera sådden varmt och under riktig odlingsbelysning. Sedan ska jorden hållas lätt fuktig. Om jag inte sår så många frön och inte använder mitt minidrivhus, brukar jag så i en lerkruka och trä en genomskinlig plastpåse, med små klippta lufthål, över krukan. Då torkar inte jorden ut så fort, vilket annars lätt bidrar till att de känsliga små groddarna dör. Det är även viktigt med lufthål, så att jorden inte står för blöt en längre tid och främjar uppkomsten av mögel och svampangrepp i jorden.

Egen frösådd stjärnpelargon, ännu utan namn.


















Den lilla krukan med min frösådd står nu under växtlysröret i sovrummets fönsterkarm. Framöver brukar jag varje morgon, när jag stigit ur sängen, ta en titt på min sådd. Då har jag bra koll på när jag behöver vattna och så får jag en glädjande start på dagen, den morgon då jag upptäcker att de allra första små hjärtbladen tittat upp ur jorden. Sedan fortsätter spänningen tills att de första karaktärsbladen kommer, som visar om det blir en stjärn- eller fingerpelargon, eller en sort med  rundade blad. De "vilda" pelargonerna, eller rättare sagt arterna, finns i en stor mångfald och har man inte satt en namnskylt i krukan när man sår är det nästan omöjligt att säga vilken art det är, bara genom att titta på bladen. Mina frösådda pelargoner brukar blomma först året efter sådd, men det är verkligen värt att vänta på att få se de olika plantornas första blommor. Har man korsat olika pelargoner vet man aldrig vad avkommans blommor får för färg och utseende. Sår man frön från en art, som inte blivit pollinerad, får den frösådda plantan samma egenskaper, som moderplantan. Jag har bara sått pelargonfrön under ett par års tid och har då låtit insekterna hjälpa mig med pollineringen. Därför vet jag inte vilka olika pelargoner som korsats, men jag sår frön mest för att det är roligt och spännande att få se resultatet. Oftast får plantorna inga nya, spännande blommor och blad och hamnar då i soporna eller ute i rabatten över sommaren, men ett par enstaka sorter har jag sparat. Förra året överraskades jag, då ett av fröna resulterade i en fingerpelargon med vita blommor, med mörkt ceriserosa inslag på de övre kronbladen. Fingerpelargonen tillhör en liten grupp pelargoner och någon sort med vita blommor har jag inte sett till, bara någon variant med svagt rosa kronblad. Självklart har jag sparat denna annorlunda pelargon och gett den namnet Bäckagårds Mia. Den blommade för första gången i fjol och jag hann rota ett par sticklingar på senhösten. Även sticklingarna har hunnit blomma och fick då samma färg och utseende på både blad och kronblad som moderplantan. Från dessa sticklingar har jag också tagit skott, men de har ännu inte hunnit blomma. Behåller även ytterligare en generation sticklingar samma egenskaper, som moderplantan, är risken mindre att kommande sticklingar "sportar", vilket innebär att de kan få blommor eller blad med andra färger och utseende.
Vill du läsa mer om hur du tar frön från pelargoner, frösådd m.m. läs här på min blogg.
De sista dagarna har nattemperaturen krupit ner till -10ºC och jag har fått höja värmen på fläkten, som jag har på min inglasade balkong, för att pelargonerna där inte ska frysa ihjäl. Än så länge ser de flesta ut att ha klarat sig och en hel del pelargoner blommar fortfarande. Nu hoppas jag att kylan och den lilla snön som kommit blir kortvarig och vi kan se fram emot en tidig vår, här nere i Södra delen av landet. Medan jag får hålla mig till tåls ska jag kolla in pelargonsortimentet hos Sune Trygg och även Fibrex i England. Jag beställde sticklingar från Fibrex ganska sent under säsongen i fjol. Tyvärr hann flera av dem aldrig riktigt växa till sig innan hösten och de har inte klarat vinterförvaringen, men, men, jag ska beställa nya i år och då tidigt på säsongen. Det tar ett tag från att man lägger sin beställning tills att sticklingarna skickas till Sverige. Tänk på det om du ska göra en beställning från Fibrex. Du vet väl om att det finns flera grupper på Facebook, där du kan köpa pelargonsticklingar från privatpersoner. Själv brukar jag sälja en del sticklingar på Tradera, som säljare Halmstadmaria,
men det blir först framåt sommaren.

Egen frösådd pelargon.
Fingerpelargon Bäckagårds Mia.

25 jan. 2018

Minnen från året som gått

Bäckagårds Mia - Min egen frösådda fingerpelargon.


















Nyårsaftonen, årets sista dag 2017, var egentligen en helt vanlig söndag, som vilken annan söndag som helst. Ändå kändes det tydligt att det var just den dagen, som satte punkt för året som gått. Nyårsdagen är en bra dag om man vill göra en nystart i vardagen, med förändringar, små som stora, inom något eller några speciella områden på det privata planet. Det pratas mycket om nyårslöften vid årsskiftet, som ofta handlar om att sluta med någon last, som man burit på en längre tid, och att man ska leva ett sundare liv. Sluta röka och snusa, träna och motionera mera, eller banta hör till de klassiska löftena. Om man klarar av att hålla dem är det däremot inte många som pratar om.
Jag avla inget löfte, men bestämde  mig för att ta tag i min hälsa, även om den inte går att förändra helt och hållet på egen hand. Ett nytt besök på vårdcentralen har jag tänkt på hela hösten och nyligen bestämde jag mig för att efter nyår måste det bli av. Jag var där senast i maj, men sedan dess har olika läkare bara skrivit ut nya recept på mina mediciner, mot min ångest och oro, utan att ens prata med mig i telefon. De gör ingen uppföljning av min hälsa eller kollar upp om jag lyckats att trappa ner dosen på en av tabletterna, som jag egentligen skulle slutat med helt och hållet, redan under våren i fjol. Trots olika piller mår jag inte bra, så nu vill jag antingen höja dosen på den jag redan ordinerats, eller prova en annan medicin mot depression. Förhoppningsvis kan jag då trappa ut tabletten, som är lugnande och ångestdämpande. Jag tror att det läkemedlet bidrar till min väldiga trötthet, tillsammans med mina starka värktabletter och medicinen mot bröstcancern.
Om jag skulle avgett ett mer normalt nyårslöfte skulle det bli att minska på mitt godisätande. Nu är godis inget stort problem för mig, då jag inte äter några större mängder, men det blir ett par bitar per dag och då gärna någon handgjord chokladpralin av det lyxigare slaget, att avnjuta till kvällsteet. Det vore väl bättre för mina dåliga tänder att inte äta sötsaker alls, men då jag långt ifrån väger för mycket, är övervikt inget själ för att avstå från godis. Dessutom vill jag unna mig något gott, speciellt under mina dialysbehandlingar 4 ggr/vecka, och då ger godis och salta jordnötter mig en positiv feeling för stunden, så godislasten kommer jag att unna mig även under 2018.



 














Jag har aldrig tidigare funderat över året som gått och vad det förde med sig, oavsett om det hände något positivt eller negativt, men när jag nu försökte minnas vad som hänt, så var det en hel del. Även om jag tyckt att jag mått dåligt och orken har varit klen, så har det funnits en hel del roliga och positiva saker att minnas och som jag faktiskt orkat med, under året som gått.


















Min pelargonodling har berikat 2017 på många sätt, även om den i andras ögon nog kan ses som ett beroende. Det kanske inte är så konstigt då jag hade ungefär 250 olika sorters pelargoner förra året. Jag har varit aktiv i Svenska pelargonsällskapet under de senaste åren, men i fjol orkade jag tyvärr inte åka med på alla föreningsaktiviteter, då hälsan svek och orken inte riktigt räckte till. När årets första träff var inplanerad låg jag för första gången i mitt liv inlagd på psyket, men jag var långt ifrån bortglömd, även om jag inte kunde vara med på träffen i Falkenberg. När jag var hemma på permission från sjukhuset, några dagar senare, överraskades jag av ett paket med pelargonsticklingar, som någon i sällskapet hade skickat med posten. Det värmde verkligen. Medlemmarna i Pelargonsällskapet Halland är ett härligt gäng och jag är otroligt glad över att de tar så mycket hänsyn till mig, vilket jag sällan är van vid. När olika aktiviteter ska planeras in behöver jag inte påpeka att jag har dialysbehandling, bland annat varje söndag. Det verkar vara en självklarhet för de andra medlemmarna att träffarna, i möjligaste mån, läggs på lördagarna då jag är ledig från dialysen. På våra små resor samåker vi och då jag har problem att gå längre sträckor ser man till att jag blir hämtad och avsläppt, så att jag slipper gå längre än nödvändigt. Då det varit lite längre resor, som jag inte kunnat följa med på, har ofta någon medlem erbjudit sig att köpa pelargoner till mig, efter mina beställningar. Det känns verkligen omtänksamt.

Träff med Pelargonsällskapet Halland,
då vi hälsade på hemma hos Håkan och hans familj i Flyinge.



















Pelargonodlingen är lite av en terapi för mig och även om det är en hel del jobb när alla plantor ska planteras om, vattnas och rensas från vissna blad och blommor, mår jag så mycket bättre psykiskt när jag får pyssla med mina blommor. Den stora personliga odlingshändelsen förra året var att jag lyckades få fram en ny variant av fingerpelargon, genom egen frösådd. Att det blev just en fingerpelargon var extra roligt, då denna pelargongrupp består av ett fåtal olika sorter. Plantan fick såklart fingerpelargonens speciella form på bladen, som påminner om en hand. Pelargonens blommor blev överraskande nog vita, med små inslag av mörkt rosa, på de två översta kronblad. Det finns ingen fingerpelargon med helt vita blommor sedan tidigare, så jag blev självklart glad att min frösådda planta, som har okänd mamma och pappa, fick blommor som i alla fall till största delen är vita. Jag har gett pelargonen namnet Bäckagårds Mia, efter stadsdelen Bäckagård i Halmstad där jag bor och mitt smeknamn Mia. Första generationens sticklingar, som jag tog från Bäckagårds Mia, fick samma utseende och färg på blad och blommor, som moderplantan. Förhoppningsvis får även sticklingarna, som jag tagit från moderplantans första avkommor, samma egenskaper. Om så blir fallet är risken liten att sticklingarna framöver "sportar", vilket innebär att plantan t.ex. får en annan färg på enstaka eller flera blommor. Om Bäckagårds Mia verkar stabil och inte "sportar", kommer eventuellt min nya fingerpelargon ut till försäljning framöver. Det vore verkligen jätteroligt om fler vill ha Bäckagårds Mia i sin samling.


















Året som gick var ur hälsosynpunkt ett jobbigt år. Med snart 30 år med dialysbehandling är det långt ifrån nytt för mig att behöva leva det inrutade liv, som det innebär att tillbringa 5 timmar på sjukhuset, 4 eftermiddagar varje vecka. Det måste jag göra för att få blodet renat från slaggprodukter och den vätska, som jag samlar på mig, då jag inte har någon egen urinproduktion. För tre år sedan fick jag dessutom diagnosen bröstcancer och medicinen jag behandlas med, efter att mitt ena bröst opererades bort, gör mig ännu mer trött än tidigare och värken i kroppen har ökat, utöver den smärta i fötter och ben, som jag haft sedan jag drabbades av allvarliga cirkulationsproblem i ben och fötter 2005, med akut kärloperation som följd. Dessutom har flera tår fått amputeras och korrigerats de senaste åren.
På nyårsafton 2016 började min s.k AV-fistel, i min vänstra underarm, att krångla eller rättare sagt var det svårt att få in de två tjocka dialysnålarna i det kraftiga blodkärlet, så att nålarna låg rätt och blodpumpen på dialysmaskinen kunde köras på rätt hastighet. Det gjorde mig väldigt orolig och jag mådde allt sämre psykiskt, ju längre problemet höll i sig. Det är inte lätt att göra en ny AV-fistel i mina armar, då mina kärl är dåliga, och det gör även att andra lösningar kan innebära problem. Dialys måste jag ha, annars dör jag inom några dagar eller någon vecka. Då jag är väl insatt i vad krångel med fisteln kan innebära, blev mina tankar allt jobbigare. Jag mådde allt mer psykiskt dåligt och ångesten jag kände blev allt värre. Jag sökte hjälp hos vårdcentralen, då min dialysläkare ansåg att mitt problem inte var dialysrelaterat. En tablett skrevs ut, som skulle hjälpa mot min ångest och även bidra till bättre nattsömn. Jag sov bättre på nätterna, men drömde mardrömmar och jag blev så trött att jag även behövde sova många timmar på dagarna. Medicinen sattes ut, men då mådde jag ännu sämre igen, så efter någon vecka sattes den åter in. En kväll, när jag kom hem från dialysen, drabbades jag av hemska känslor och tankar. Det kändes som om någon annan tagit över min tankeverksamhet. Det var otänkbart att fortsätta leva, så som jag mådde då. Det var en otäck känsla att jag plötsligt var så fast besluten att avsluta mitt liv. Det fanns inget annat, som just då betydde något, inte ens mina älskade katter. Jag funderade över om jag skulle stänga av värmefläkten på balkongen, så att alla pelargoner skulle dö av kylan. Då kunde mina anhöriga bara kasta alla mina växter. Som tur var lät jag blommorna fortsätta sitt liv på balkongen och den kvällen bad jag min pappa att köra mig till sjukhusets psykakut.


















Det var väldigt annorlunda att bli inlagd på en psykavdelning, där jag blev fråntagen allt, som jag eller andra patienter kunde använda för att skada sig. Jag fick två, för mig nya antidepressiva mediciner. När jag fick tabletterna såg sköterskan till att jag svalde dem direkt och inte hade kvar dem i munnen. Den ångestdämpande medicinen gjorde att jag fort mådde bättre och efter några dagar fick jag åka på permission ett par timmar, sedan längre stunder och över natten. Efter två veckor skickades jag hem utan någon som helst planerad kontakt med psykavdelningen. Jag hänvisades istället till vårdcentralen. Jag önskade att få prova på KBT-behandling på sjukhuset, men ansågs inte tillräckligt dålig för att få den vården på sjukhuset. Jag träffade två olika AT-läkare på vårdcentralen, vid två besök och krävde då medicinförändring, då jag mådde sämre och inte lyckats trappa ner den ena medicinen, som planerat. Dosen på den antidepressiva tabletten höjdes, men jag fick fortsätta med samma dosering på den ångestdämpande tabletten, men med ordinationen att jag skulle försöka minska på tablettintaget. Sedan dess har jag inte hört något från vårdcentralen och det var någon gång i maj, om jag inte minns fel. Jag ringer dit varannan vecka och ber om förnyat recept, men pratar aldrig med någon läkare och ingen verkar bry sig om att jag inte lyckats trappa ut medicinen, så som var planen.


















Efter ytterligare problem med min AV-fistel, för någon månad sedan, då kärlet blev försvagat och brast, med en ordentlig blödning och operation som följd, mår jag åter sämre psykiskt än på länge. Jag har bestämt mig för att åter kontakta vårdcentralen, för ett nytt läkarbesök, då läkaren på dialysen menar att min psykiska hälsa inte är dialysrelaterad och inte är dialysläkarens ansvar. Tyvärr lär jag få träffa ytterligare en ny läkare på vårdcentralen vid kommande besök och få berätta hela mitt liv- och sjukdomshistoria ännu en gång. Får jag ingen vettig kontakt där, kommer jag att söka hjälp på en privat vårdenhet för psykisk ohälsa, som är knuten till landstinget. Under hela mitt liv har jag tillbringat åtskillig tid i vårdsvängen för olika sjukdomar och över ett 30-tal operationer, men jag har aldrig upplevt att jag blivit hemskickad utan planerat återbesök, om jag inte mått bra och inte varit färdigbehandlad. När man mår dåligt psykiskt är det dessutom svårare att ta tag i sina problem och aktivt söka hjälp gång på gång. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få den hjälp jag behöver och att man hittar en medicinering, som gör att jag mår bättre så att livsglädjen genomsyrar vardagen, trots allt.


















Varje dag tillbringar jag ett flertal timmar vid datorn. På jobbet sitter jag och ritar och designar mängder av olika reklamprodukter, allt från små pins till stora eventtält. Under mina dialysbehandlingar ägnar jag oftast en stund åt att blogga, på min lilla laptop och hemma har jag en stationär dator, som jag använder till bland annat bildredigering, Facebook, div. tävlingar, bloggen och att läsa tidningar. Det finns mängder med tävlingar att delta i på internet och även förra året hade jag turen att kamma hem en hel del fina vinster, bland annat 23 kg kattmat. Min hemdator har fungerat utmärkt i många år, även om den med åren varit väldigt slö när den skulle starta upp. Det var inget jag störde mig på, men förra året började det dyka upp en del problem och att ha en dator med Windows XP, som operativsystem, blev alltmer föråldrat. Plötsligt en dag vägrade den att starta, när jag tryckte på "startknappen", men dagen därpå fungerade den som vanligt igen. Jag hade funderat över att köpa en ny dator ett bra tag, eftersom den jag hade var så gammal, men när det är dags för mig att köpa teknikprylar blir det ofta en långdragen procedur, innan jag kommer till skott och bestämmer mig för vad jag ska köpa. Datorn fungerade ju trots allt, nästan som den skulle, men det skulle visa sig att problemet med uppstarten bara hade börjat och det var redan i början av förra året. Jag hade besök av en kompis från Göteborg, när datorproblemet pågått ett tag, och han hjälpte mig att titta ut en lämplig dator, som jag skulle beställa på nätet. Det kändes bra och tanken var att jag skulle göra slag i saken och beställa den dagen därpå. Vad som fick mig att tveka vet jag inte, men veckorna gick och som vanligt väntade och väntade jag. Den stationära datorn, som jag hade, började krångla allt mer, men jag mådde dåligt och kände att även om jag beställde en ny dator så skulle jag inte ha ork och tålamod med allt vad det innebär att fixa med det som ska installeras med olika program, uppkoppling, e-post m.m. En dag när jag var hemma från jobbet bestämde jag mig för att leta fram min externa hårddisk, för att i alla fall spara ner alla filer, som jag ville ha kvar. Det visade sig att hårddisken inte fungerade. Datorn hade jag haft igång dygnet runt ett bra tag, men plötsligt hade den stängt av sig själv och ville inte starta, hur många gånger jag än försökte trycka på "startknappen". Jaja, så går det när man väntar och väntar. Att jag mådde psykiskt dåligt gjorde definitivt inte det lättare att hantera min frustration. Första dagen, som jag var tillbaka på jobbet, pratade jag med en kollega och bad honom att ge mig råd om vilken dator jag skulle köpa. När jag kom hem senare den dagen beställde och betalade jag en ny dator, lite vassare än vad jag först hade tänkt mig. Inom ett par minuter var det gjort och ett par dagar senare fick jag hjälp av pappa att hämta ut datorn på ICA Supermarket. Sedan blev lådan stående oöppnad ett par veckor hemma i min lägenhet. Jag orkade helt enkelt inte att plocka upp och sätta igång den, med allt vad det skulle innebära, men en sen kväll öppnade jag lådan och med oanade krafter fick jag till slut datorn på plats i sovrummet och kände mig peppad att få alla sladdar från bland annat tangentbord, högtalare och skärm på plats. Då dök nästa problem upp. Skärmen hade ingen kontakt med datorn. Det löste sig lättare än vad jag trodde, med en ny kabel, med en annan kontakt. Äntligen var min nya dator igång och efter hand installerade jag olika program, fick igång mejlen, internetuppkopplingen och började känna mig riktigt nöjd. Dessvärre saknade jag mängder av foton, som jag hade i den gamla burken. En eftermiddag satte jag mig med den, i hopp om att jag skulle få igång den. Skam den som ger sig, tänkte jag, och försökte starta den gång, på gång, på gång och plötsligt blinkade en grön lampa till och jag hörde att datorn gick igång. Det gällde att passa på att spara ner alla filer, när den nu äntligen var igång. Jag fick börja med att återansluta skärm, tangentbord och mus och sedan plocka fram alla USB-minnen jag hade. Efter någon timma hade jag räddat alla foton. Det var bland annat många bilder på mina älskade katter Ängla och Tindra, som flera av dem finns här på min blogg, men långt ifrån alla och inte originalfotona.


















Någon dag senare hämtade min pappa den gamla, uttjänta datorn, och körde den till tippen. Den har verkligen varit en kär ägodel i många år och det är många timmar, som jag har suttit vid den. Nu börjar jag få ordning på den nya datorn, men det är lite annorlunda med Windows 10, som operativsystem, och ibland tar det en stund att hitta bland alla inställningar och appar. Jag har äntligen kunnat skaffa ett Bank-ID, som gett mig en hel del nya möjligheter, som att läsa delar ur min patientjournal och ha bättre koll på recepten på alla mina mediciner, för att bara nämna några fördelar. Elräkningen blir säkert några kronor billigare framöver, då jag stänger av datorn så fort jag inte använder den. Det tar ju bara någon sekund för den nya att starta upp.
När jag nu äntligen köpt en ny dator, tyckte jag gott att jag kunde unna mig en ny datormus, som är trådlös. När jag tittade på datormöss i butiken kollade jag även på ett nytt tangentbord och fick se ett med knappar vars bokstäver, siffror och tecken, lös i olika färger. Det var ett s.k. speltangentbord och hade en del extra tangenter, men det såg fräckt ut när regnbågens färger skiftade i olika kombinationer. Jag har ingen lampa, där jag har min dator i sovrummet och jag har retat mig allt mer på att jag knappt ser bokstäver och andra tecken, när jag sitter vid datorn i mörkret, på kvällarna. Ett lysande tangentbord skulle underlätta och så såg det ju fräckt ut. Det var lite väl dyrt, så jag valde att åka hem med endast en ny datormus, som var mer lagom i storlek, för  min lilla hand. I slutet på året tipsade min syster mig om en annons, på ett speltangentbord till ett bra pris, och jag hade tur att butiken hade ett enda kvar när jag kom dit. Det känns bra att äntligen ha investerat i en ny dator, mus och tangentbord. Det kostade en slant, men håller den i lika många år som den gamla, så är den väl värd varenda krona och den nya var 5000 kronor billigare än min allra första dator, som jag köpte på avbetalning genom ett jobberbjudande, på slutet av 90-talet. Tyvärr har jag inte orkat och haft så stor lust till att sitta vid datorn den senaste tiden, så det har knappt blivit några nya inlägg här på bloggen. Den heter ju "Lev livet gladare" och då vill jag inte skriva inlägg, som har för mycket negativa inslag, även om mitt liv kretsar mycket kring tråkigheter, som mina dialysbehandlingar,  cancermedicinering, värk och psykisk ohälsa, men jag vill försöka fokusera på de små glädjeämnena i min vardag, även om detta inlägg blev av det negativa hållet, men det är så mitt liv är emellanåt. Även om de positiva händelserna inte är så många, finns de där och det gäller att uppmärksamma dem.


















Mina två katter, Ängla och Tindra, är verkligen mina största glädjeämnen i vardagen. Jag är så otroligt fäst vid dem och de gillar att mysa med mig och för varje år som går lär jag mig förstå dem bättre, vilket jag tror är ömsesidigt. 2017 fyllde Tindra 11 år och Ängla blev 10 år. Tiden tillsammans med mina älskade katter har verkligen gått fort. Hittills har de hållit sig förhållandevis friska, tack och lov, men någon vecka innan jul började Ängla halta på ena frambenet. Jag tyckte först att det blev bättre, men sedan blev hältan värre och jag fick uppsöka veterinären. Det är jobbigt att se sitt djur ha ont, utan att kunna tala om vad det är som är fel. Ängla tyckte inte alls om veterinärbesöket och skrek och ville inte bli undersökt, trots att jag sprayat med Feliway i transportburen, i hopp om att det skulle lugna henne. Veterinären fick i alla fall undersöka henne till slut och även ge henne vaccinationssprutan, men något fel på frambenet kunde hon inte hitta. Vi åkte hem med ordination på smärtstillande läkemedel i flytande form, som hon skulle få i en kur på 10 dagar, och den avslutades för några dagar sedan. Ängla har varit piggare och rört på sig mer sedan hon fick smärtstillande och det verkar vara bestående efter avslutad kur, så nu kan jag nog våga att sätta upp transportburen på vinden igen. Både jag och Ängla är glada över att den smärtstillande kuren är över, då hon verkligen inte gillade när det medicindags. Första dagarna gömde hon sig, så fort grannen kom in för att hjälpa mig att få i Ängla sin medicin. Det kändes inte alls kul att hålla fast sin älskling i ett järngrepp, medan hon skrek och försökte komma loss, medan min granne skulle spruta medicinen i Änglas mun. Tindra hörde på Ängla att något var fel och det märktes tydligt att hon blev stressad och orolig. Jag hoppas att hältan inte kommer tillbaka, nu när Ängla inte ska ha mer smärtstillande, annars blir det ett nytt veterinärbesök och röntgen av benet. Om det, mot förmodan, blir så får man ge min lilla tös lugnande eller söva henne, annars lär hon inte ligga stilla. Nu håller jag tummarna för att det inte krävs något återbesök. Tindra ska även hon få sin vaccination, men för övrigt är hon jättepigg och jag märker inte av att hon börjar bli till åren. Självklart hoppas jag få ytterligare flera år tillsammans med mina katter och att de håller sig friska, för de är verkligen starka lyckopiller för mig.


















I min ålder är det svårt att skaffa nya, riktigt nära vänner. Min kompiskrets har alltid varit liten. När jag var barn lärde jag känna en flicka, som bodde på granngatan. Pernilla var ett år äldre än jag och vi blev snabbt bästa kompisar och umgicks nästan dagligen och sov ofta över hos varandra. Åren gick och i samband med att jag blev njursjuk, transplanterades första gången och låg mycket på sjukhus, började Pernilla på högstadiet och vi gled ifrån varandra. Jag blev njursjuk redan när jag var 10 år och började med dialys när jag var 12 år. Det bidrog till att jag inte orkade hänga med på alla aktiviteter i och utanför skolan, i samma utsträckning som mina klasskamrater. Jag la mycket av min lediga tid på skolarbetet och sedan spelade jag fiol, tog sånglektioner och sjöng i musikskolans två körer. Redan innan jag blev sjuk var jag ganska ensam och när jag började högstadiet hamnade jag alltmer utanför klassens gemenskap. Under hela skoltiden var jag en osäker, tyst tjej och att hålla fördrag eller läsa inför klassen, tyckte jag var oerhört nervöst. Att sjunga på elevkvällar och inför en större publik var något helt annat. Det var nervöst, men det var något jag älskade att göra.
Efter att jag genomgått min tredje njurtransplantation 1998, som är den enda av de tre som lyckades, så att jag kunde behålla njuren i 6½ år, började jag plugga webdesign på Lernia. Då var jag nästan 30 år och fortfarande en ganska tyst person bland människor, som inte stod mig nära. När jag började på Lernia funderade jag över möjligheterna till att förändra mitt beteende. Då hade jag chansen att lära känna nya människor, men jag behövde bli mer utåtriktad, vara den som började ett samtal och tog kontakt. Det var inte ett beteende som förändrades över en natt, men sakta blev jag en mer självsäker och jag drog mig inte för att hjälpa andra elever med olika uppgifter, utan att det känna någon som helst obehag. Jag tyckte snarare att det var roligt och inspirerande. Idag är jag en riktig pratkvarn och att börja prata med personer, som jag träffar för första gången, är oftast inget problem. Dessutom har jag insett att långt ifrån alla människor, som jag träffar i olika sammanhang, kan tycka om mig som person. Det finns ju personer som jag inte trivs att umgås med.


















Trots att jag sedan jobbat i många år, gått olika kvällskurser och sjungit i kör, har jag inte funnit några vänner, som jag umgåtts med utanför aktiviteterna. Under ett par år umgicks jag en del med en kvinna, som även hon var patient på dialysen. Hon genomgick en lyckad transplantation, men drabbades senare av cancer och avled. Hon lämnade ett stort tomrum efter sig, både som vän och som stöd, då vi kunde prata om vår sjukdom och förstå varandra. Bristande ork, till följd av mina olika krämpor, är en stor bidragande orsak till att jag är för trött för bjuda hem folk och det är inte så ofta som jag orkar hitta på något tillsammans med andra efter jobb och dialys, som tar många timmar i anspråk. De senaste åren har jag blivit tröttare, dels på grund av att alla år med dialys satt sina spår, men även medicineringen för bröstcancern, som jag drabbades av för gott och väl 3 år sedan.


















Trots min sjukdom har jag försökt hålla liv i mina olika intressen och för några år sedan gick jag med i Svenska pelargonsällskapet och där fann jag flera vänner, som jag någon gång då och då träffar utanför föreningens aktiviteter. Det känns fantastiskt roligt, trots att jag är bra mycket yngre än vad de är, men vad spelar det för roll när man trivs tillsammans.
Min gamla barndomskamrat Pernilla bor fortfarande kvar i Halmstad och är gift och har barn sedan många år. Trots att det är många år sedan vi slutade umgås har vi pratat när vi setts på stan, även om det inte varit ofta, och jag har ibland fått hälsningar från henne när jag varit sjuk och det kommit till Pernillas kännedom, att jag varit inlagd. När jag skaffade Facebook blev jag direkt vän med Pernilla och vi började att skicka sporadiska meddelanden till varandra. Jag har i flera år funderat över att ta kontakt med Pernilla och fråga om hon ville träffas över en fika, men många år har gått och man förändras ju med åren. Jag funderade över om det skulle kännas väldigt annorlunda att umgås, nu när vi är vuxna och över 30 år har gått sedan vi var bästisar. För gott och väl ett år sedan skrev Pernilla till mig och frågade om jag hade lust att träffas. Hon och hennes man hade flera gånger pratat om att bjuda hem mig på en fika. Under 2017 blev det äntligen av och vi träffades på restaurang och pratade och pratade. Det var inte många sekunders tystnad och även om det var många år sedan vi umgicks, så var det samma Pernilla, som jag minns henne. Det blev även supergod midsommarfika hemma hos hennes familj och när jag orkar ska vi ses igen. Härligt att 2017 blev året då vi äntligen umgicks igen. Tack!
En ganska ny bekantskap är min systerdotters tjej Livia. Hon är bara 1,5 år, men redan en härlig, liten personlighet, som jag tyvärr träffar alltför sällan. Jag firade julaftonen i Malmö, hos min syster och hennes sambo Björn och det var verkligen roligt att båda mina syskonbarn var med, den ena med sambo och Livia och så var det jag och pappa. Livia stod i centrum hela dagen och ville hela tiden ha uppmärksamhet. Tyvärr var hon förkyld så jag ville inte kramas och vara nära henne så mycket. Under eftermiddagen kom hon plötsligt fram och la sitt huvud i mitt knä, vände på sig och tittade upp på mig och skrattade. Det kunde knappast kännas mysigare. Jag hoppas att det inte tar så lång tid tills att jag får träffa dem allihop igen. Tyvärr blir det alltför sällan, delvis på grund av att vi bor i olika städer och så har jag problem med panikångest, när jag åker tåg utan ressällskap, men tanken är att jag ska öva att åka tåg kortare sträckor och sedan öka på färdlängden. Det är ett projekt, som jag ska ta tag i under det nya året, när jag förhoppningsvis blivit lite piggare. 

Ytterligare en pelargon, som jag odlade fram förra året.
Stjärnpelargonen har ännu inte fått något namn.



















2018 har pågått i några veckor nu och det har inte hänt så mycket, förutom att jag börjat pyssla om mina pelargoner och köpt hem några vårlökar. Jag hoppas verkligen att jag får hjälp att må psykiskt bättre framöver, så att orken återkommer, för då kan 2018 kanske bli än lite bättre, än det år som nyss var till ända. Det gäller att försöka se positivt på tillvaron, även om den inte är så lätt att förhålla sig till alla gånger, och en stor portion envishet kommer man bra långt med.
"Se det stora i det lilla" och "Lev livet gladare!"

30 dec. 2017

Hjälp din katt att få en lugnare nyår


















Juldagarna har precis passerat, lika fort som de gör varje år. Det har varit ett uppskruvat tempo hela december månad, då mycket skulle fixas och hinnas med. Julklappar, pynt, städning, julkort och allt annat, som skulle hinnas klart till den så viktiga Julaftonen. Jag är lika förvånad varje år, över den tomhet som jag känner efter att den 24:e, 25:e och 26:e  december passerat revy. Så mycket ståhej inför några få dagar, då allt ska hända och förhoppningsvis vara så perfekt, och så är de över. I år har jag ändå gjort väldigt lite inför julen och fått hoppa över en del evenemang, som jag gärna velat gå på, men inte orkat med. Sedan kom mellandagarna, då jag glädjande nog fått semester. Tyvärr blev det inte som jag hoppats på och tröttheten har inte velat ge med sig. Dessutom fick jag gå in och jobba i onsdags, på en av mina semesterdagar. Stor besvikelse, även om det bara rörde sig om några timmar på förmiddagen, innan jag skulle åka till sjukhuset och tillbringa eftermiddagen med dialysbehandling.
Senare idag är nyårsafton till ända och vi lägger 2017 bakom oss, men först ska vi självklart fira in det nya året 2018, med pompa och ståt, festligheter med extra fin mat, bubbel i glasen och många klär sig i glitter och glamour. Jag har dialys hela nyårsaftons förmiddagen och kommer troligtvis vara rätt så trött när jag kommer från sjukhuset. Tidigt på eftermiddagen kommer jag att förbereda inför kvällen. Det blir ingen fest hemma hos mig. Det blir bara jag och mina två katter Ängla och Tindra, som ska umgås, som under en vanligt kväll. I alla fall hoppas jag att det blir som en lugn vanlig kväll. Senare idag på eftermiddagen kommer jag att rulla ner alla persienner i lägenheten och sätta på tvn. Redan igår satte jag i Feliwaykulan i vägguttaget. Varför dessa märkliga förberedelser kanske du undrar? Jo, mina katter, speciellt Tindra, mår jättedåligt kring nyår och speciellt på nyårsafton, då många av oss människor ska underhållas med fyrverkerier och smällare. Långt innan jag skaffade mina katter och inte var så gammal, tyckte jag att det var spännande och vackert med fyrverkerier. Jag kan erkänna att jag fortfarande tycker att det är vackert, men till vilket pris? Många tror att det bara är hundar, som mår dåligt av smällare och fyrverkerier, men även många katter och andra sällskaps- och boskapsdjur blir skrämda och lägg sedan till alla vilda djur. Dessutom skadar det naturen. Mycket av de som skjuts upp i nyårsnatten, ramlar ner på marken igen någon annanstans och det är sällan någon som plockar upp efter sig. Som om inte det vore nog, så skadas cirka 1000 personer varje år, av fyrverkerier i Sverige. 100 av dem får uppsöka akutvården, enligt Sydsvenskan. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB diskuterar nu att ändra lagarna för vem som ska få avfyra raketer och köpa de fyrverkeripjäser, som nu säljs till allmänheten över disk. Om man ska ha rätt att avfyra raketer med så kallade styrpinne, ska det efter lagändringen krävas en tvådagars utbildning, godkänd av MSB. Tyvärr kommer de nya reglerna inte att träda i kraft förrän först till nästa år.
Jag hoppas att de tråkiga, svarta rubrikerna om skador och bränder ska minska när dessa nya regler träder i kraft. Att bland annat hundar ska slippa behandlas med lugnande medicin för att utstå nyårsafton och att mina och andras katter ska slippa sitta under sängen och skaka, för att folk, under några få minuter, gör av med otroliga summor på smällare och raketer, som gör så mycket skada.
Skänk dessa pengar till någon välgörenhet istället och känn att du gör något gott när vi firar in det nya året.



 
















De första åren, som jag hade min katt Tindra, sprang hon fram och tillbaka i lägenheten under nyårsnatten, från toaletten, in under sängen, tillbaka igen o.s.v. och jag mådde verkligen dåligt av att se henne så skräckslagen och inte veta vad jag skulle göra för att lugna henne. Sedan läste jag om Feliway, som innehåller en syntetisk kopia av kattens naturliga feromoner. När katten mår bra och är lugn så ansiktsmarkerar den och lämnar ansiktsferomoner när den gnider sitt ansikte mot möbler och andra föremål i hemmet och utomhus. Feliway gör katten lugn och gör att den känner sig trygg och tillfreds. Feromonerna kan även få katten att sluta med oönskade beteenden, som att kissa på andra ställen inomhus än i sin låda, klösa på möbler och bråka med andra katter. Feromonerna finns som spray och som en kula, som man sätter i vägguttaget, och som gör att feromonerna sprids i rummet. Det är kulan som jag använder för att lugna mina katter vid nyår. Den bör helst sättas i uttaget redan ett par dagar före nyår, för att göra bäst nytta. Jag drar även ner persiennerna för fönsterna och har på tv:n, på lite högre nivå än vanligt hela kvällen, tills smällandet har avtagit. Efter att jag började använda Feliway har katterna varit mycket lugnare vid nyår och har bara legat under sängen en liten stund kring tolvslaget. Tänk på att inte stressa upp dig själv, utan var som vanligt, annars kan du lätt överföra oro till dina katter.
Feliway spray använder jag i transportburen, när katterna ska till veterinären. Det har underlättat för dem, då speciellt Tindra är väldigt orolig inför dessa besök. Läs mer om Feliway här.
Hoppas att Du, som jag, firar en nyår utan smällare och fyrverkerier. Tänk på att det är lika skrämmande att använda smällare dagarna innan och efter nyårshelgen, då till exempel katter och hundar är utomhus.
Passar på att önska Gott slut och Gott nytt år, med hopp om en ny lagstiftning om raketer inom kort.




23 dec. 2017

Pynta enkelt med julblommor, mossa och små ljusslingor

Imorgon är det julafton och många har nog pyntat klart för flera dagar sedan, inför den stundande helgen. Kanske har även julgranen burits in i många av våra svenska hem och blivit placerad på den plats, som den alltid brukar stå på varje jul. I mitt föräldrahem var det länge tradition att ta in granen först på lillejulaftonens kväll. Hela familjen hjälptes åt att klä granen, sätta stjärnan på plats i toppen, hänga upp pyntet, som var samma år från år, sätta fast ljusslingan och slutligen satte vi fast de långa glittergirlangerna, så att de hängde från granens topp och nästan ner till golvet. Under många år höll vi hårt på traditionen att sätta in granen på kvällen före julaftonen och en regel, som var ännu viktigare, var att tända ljusen i granen först på julaftonens morgon. Det var den i familjen, som vaknade först den 24:e, som fick den stora äran att tända ljusslingan. Jag och min syster hade varsin egen liten gran i våra rum, när vi var barn. När jag flyttade hemifrån hade jag min julgran på balkongen, då det är ont om plats i min lilla tvåa. De två sista åren har granen uteblivit på balkongen, då många av mina pelargoner står kvar där ute under vintern. Helt utan gran är jag ändå inte. Förra året hade jag en liten sockertoppsgran och i år har jag en rumsgran, som jag köpte redan i slutet av sommaren. Nu står den på ett litet bord i vardagsrummet, pyntad med glittriga silverstjärnor, mossa över jorden och en batteridriven, liten ljusslinga, som hänger över grenarna.























Det är enkelt att pynta med ljusslingor och de ger ett mysigt, stämningsfullt sken. Utöver slingan i granen har jag satt en i den murgröna på båge, som jag haft stående på soffbordet i flera år. Jag brukar dekorera murgrönan efter årstiderna och till jul täcker jag jorden med grön- eller kuddmossa och pyntar med bl.a. små julgranskulor, som matchar kopparkitteln, som den är planterad i. Kulorna är lätta att sätta fast genom att sticka ner ståltråden, som de sitter på, i jorden. Om man vill dekorera med och pynt, som saknar ståltråd eller annan fästanordning, kan man antingen limma fast dem med limpistol eller själv fästa en bit ståltråd med lim. En limpistol kan man köpa i en hobbyaffär och fördelen med den är att det varma limmet stelnar inom några sekunder, så fort det svalnar. Nackdelen är att limmet blir väldigt varmt. Man får vara försiktig så att man inte bränner sig och jag rekommenderar inte att barn använder limpistol.


















Ytterligare en liten, batteridriven ljusslinga har jag dekorerat med i hyllan, som sitter på väggen i köket. Jag la slingan i några glasburkar med lock, som normalt står där tomma. Mycket enklare kan det inte bli och de små lampornas ljus ger en härlig effekt, när det speglar sig i burkarnas glas.
I år har jag varken orkat eller hunnit att pynta så mycket, då jag inte mått så bra. Jag har bara satt fram några få tomtar och någon ängel, men den stora adventsljusstaken med 11 ljus står som vanligt i vardagsrumsfönstret och i sovrummet hänger en ljuskrans av metalltråd, tillsammans med ett par julgranskulor i form av stjärnor, i matt, rosa färg, som matchar den rosa, randiga tapeten. Kring gardinstången, där jag hängt upp vita spetsgardiner, har jag lindat glittergirlanger, som helt täcker stången. Det tog inte många minuter att vira glittret kring stången, men det gav sovrummet lite extra julkänsla.


















Jag är en stor älskare av blommor och växter och det går knappast att ta miste på om man kommer hem till mig. Det är nästan ett måste för mig att ha dekorationer till jul, med levande blommor, växter, mossa, gärna pyntat med naturligt material. Förutom att det är vackert tycker jag att det är väldigt roligt att pyssla med blommor, oavsett årstid. Amaryllisen och hyacinten är några av mina favoritblommor till jul, speciellt sedan det på senare år presenterats en mängd olika varianter av amaryllisar, med annorlunda form på de klockformade blommorna, som nu finns i fler färger och mönster än tidigare. Dessa lökväxter, som båda är två klassiker till jul, är egentligen vårblommor, men drivs upp i mängder och säljs lagom till advent och jul. Förra året köpte jag flera, annorlunda amaryllislökar på internet. En av dem var en så kallad multiamaryllis, med ett flertal mindre lökar, som satt ihop, och varje lök gav ett flertal blomstänglar, men med blommor med mindre storlek. Amaryllisen, som snittblomma, håller i stort sett lika länge som när blomstängeln får sitta kvar på löken, men själv föredrar jag att plantera amaryllislökar i kruka och få nöjet att följa när den första knoppen kommer upp ur löken, tills att blommorna slår ut. I år köpte jag en amaryllislök i mataffären, redan flera veckor innan advent. Löken hade redan då en blomstängel som kommit upp gott och väl en dm och det gick att se ännu en knopp, som var på väg upp. Efter att jag planterat om amaryllisen i en lerkruka täckte jag jorden med mossa och satte ut krukan på balkongen. Där fick den stå fram till dagarna före första advent, då jag tog in den i värmen och dekorerade den och ställde krukan på soffbordet. Någon dag senare slog första blomman ut, precis som planerat. Om jag låtit den stå inne i värmen efter planteringen, hade troligtvis alla lökens blommor varit överblommade nu. Istället slår andra stängelns knopp ut lagom till julafton.


















Två av årets juldekorationer har jag arrangerat i två billiga loppisfynd. Jag har samlat på mig diverse kärl under åren, som lämpar sig att plantera i, även om det inte är det som föremålet egentligen är avsett för. För ett par veckor sedan fick jag se en krona i metall, som stod i ett hörn i mitt källarförråd. Jag minns inte när och var jag köpte den och jag kom inte ens ihåg att jag hade den i förrådet, men när jag fick se den fick jag direkt en idé om hur jag skulle göra ett jularrangemang i den. Då kronan knappt har någon kant på bottnen kunde jag inte plantera med jord. Istället täckte jag botten med vanlig grön mossa och sedan tog jag bort jorden på några taklökar, som jag placerade tillsammans i en grupp, så att mossan täckte rötterna. Jag tycker om att använda naturligt material och dekorerade med hasselnötter, kanelstänger, torkade clementinskivor och mjuken. Den är inte stickig att jobba med som "vanlig" en är och även om den torkar ser den hyfsat fräsch ut, men jag har duschat den och mossan med blomspruta för att behålla fuktigheten. Några små julgranskulor i olika röda nyanser fick ge arrangemanget lite färg, även de placerade i grupper för att inte ge ett rörigt intryck. Jag avslutade med att strö konstgjord snö på några ställen och vira buljongtråd (fråga efter tråd i någon blomster- eller hobbybutik) mellan mellan kronans sidor. Den silverfärgade buljongtråden ser nästan ut som spindelnät med rimfrost på och ger arrangemanget en fin effekt.























Min andra juldekoration i år var enkel att göra den också. Jag planterade en multihyacint i ett kopparkärl, täckte jorden med mossa, stack ner några små bitar mjuken, en rosett kring sejdeln och slutligen stack jag ner några kulor och stjärnor. Här använde jag kopparfärgad buljongtråd, som jag virade kring lökarna lite kors och tvärs.
Jag har lag ut ytterligare ett par bilder, på enkla dekorationer från tidigare år. Apelsinen med kryddnejlikor tog jag med då jag inte bara tycker att den är fin att hänga upp eller lägga i en skål, den doftar även väldigt gott och även luktsinnet ska få känna av att det är jul.
















20 dec. 2017

Från våren till vinterns första snö - Bilder under året

17 december


De senaste veckorna har det varit många dagar med riktigt grått och regnigt väder och det har t.o.m. utfärdats stormvarning. Vissa dagar har det inte ens varit riktigt ljust mitt på dagen och i eftermiddag är det ordentligt disigt, men så har väderleken plötsligt ändrats från den ena dagen till den andra och jag har känt mig lättare till sinnet. När jag vaknade av att solen gick upp över hustaken och lös rakt in genom mitt sovrumsfönster, var det helt klart lättare att komma ur sängen. Tyvärr var det inte många dagar under hösten, som bjöd på härligt, vindstilla höstväder, med klarblå himmel och sol, som fick naturens färgpalett att nästan se ut som en glödande brasa. Bladen på träd och buskar satt kvar ovanligt länge i år, då den första, riktiga frosten lät vänta på sig här i Halmstad. Jag kan inte minnas att jag sett kejsarolvonet, utanför dialysentrén, blomma medan den haft kvar sina höstfärgade blad på sina grenar, för normalt blommar den på bar kvist. När väl den första riktiga nattfrosten kom tappade träd och buskar sina blad ganska fort.
Det finns få ämnen som diskuteras så mycket som just vädret och vi har alla våra egna åsikter om hur det ska vara. Är det kallt ute är inte det bra och blir det några riktigt varma sommardagar, finns det alltid några som klagar över att det är för hett. Det är märkligt hur starkt vädret påverkar humöret och hur mycket lättare livet känns en solig sommardag, om jag jämför med en bister, grå och regnig höstdag. Ibland kan jag bli riktigt trött när det är dåligt väder flera dagar i rad, men jag tror inte att jag skulle uppskatta om vädrets makter alltid skulle stå på min sida. Vädret skiftar liksom årstiderna och hade det varit sommar året runt hade jag aldrig fått längta till den härliga våren, då naturen väcks till liv på nytt igen, flyttfåglarna återvänder efter att ha varit borta i flera månader, björkarna får skira, ljusgröna, små musöron och de första vårblommorna sticker upp i rabatten. De vilda djuren parar sig och så småningom föder de sina ungar. Märkligt nog tycker jag att våren är lika förtrollande varje år och jag uppskattar första snödroppen och fjärilen lika mycket varje år.

Då jag är liten och smal fryser jag lätt och kylan på vintern är inte något jag eftersträvar. Ändå infinner sig en speciell känsla i kroppen när jag ser den första snön falla utanför fönstret. Jag gillar att gå ut i naturen när det snöat. Mark och trädgrenar är täckta av vackert orörd snö, med gnistrande kristaller och det knarrar under skorna när jag går. Mina katter har delade meningar om snön. Ängla går knappt ut på vintern. Enligt henne är det för kallt, trots hennes långa, tjocka päls och om hon går ut ser man tydligt att hon inte gillar att sätta ner sina tassar i snön och hon får en mycket annorlunda gångstil. Tindra däremot kan springa runt i snön och dyka ner i den, som om hon jagade en mus.
I våras tog jag en bild, ut över gräs, träd och buskar, när jag stod placerad vid elskåpet i rabatten, utanför vårt hyreshus. Märkligt ställe att stå på kan tyckas, men det fanns en anledning. Jag planerade att ta en bild varje vecka framöver, för att följa naturens utveckling under året. Då ville jag stå på precis samma ställe varje gång och det var lätt att komma ihåg att stå just till vänster om elskåpet. Däremot var det inte lika lätt att komma ihåg att fotografera varje vecka, speciellt som det skulle vara mitt på dagen och det fick inte regna. Det blev i alla fall några foton, som du kan se här nedanför. Till höger på bilderna syns några av husen, där vi matar fåglar och ekorrar stora delar av året. Tittar du riktigt noga, på ett av fotona, kan du se två ekorrar, på stammarna på de två stora ekarna. Jag får se om jag fortsätter att gå ut med kameran och förevigar naturens gång, så att jag har bilder från hela året. Såhär mitt i den gråa, mörka vintern tycker jag att det är givande att få se lite minnesbilder från våren och sommaren. Kanske väljer jag att fotografera på en ny plats framöver och i så fall blir det i Hallägraskogen, en vacker, liten lövskog, som tar sin början strax utanför vårt hus. Om våren är det en av de vackraste platserna jag vet, med vita mattor av vitsippor, hagmark där kor och hästar ibland betar sommartid och ett djurliv med bland annat mängder av fåglar, räv och rådjur. Just nu känns det långt till våren, men imorgon infaller vintersolståndet, då är natten som längst och dagen som kortast, om man ser till antalet ljustimmar. Sedan går vi mot ljusare tider, även om förändringen går långsamt till en början.


10 dec






19 nov

28 okt








26 sep

















27 juni

















18 juni
















Solig eftermiddag 3 juni




















Kvällsbild 23 maj











13 maj
7 maj