Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

16 juli 2017

Baka kringlor - en sommartradition


I våra svenska hem finns det oftast en hel del olika traditioner, speciellt när det gäller mat och bakverk. Många av dem är främst förknippade med årets största högtider jul, påsk och midsommar. En och annan nyhet hamnar kanske på matbordet vid dessa helger, men man kan inte tänka sig att ändra och byta ut de klassiska rätterna, som ofta varit en tradition år efter år, ibland i flera generationer. Vad vore t.ex. midsommar utan jordgubbar eller ett julbord, som saknar griljerad skinka?
I min familj var det tradition att bjuda den som fyllde år på frukost på sängen, sjunga och uppvakta med presenter tidigt på morgonen. Till jul gjorde vi egen bräckkorv, som vi lämnade in till ett rökeri eller matbutik, för att få den rökad. Sedan skulle den stekas innan den serverades. Receptet på korven har gått i arv i flera generationer och jag minns den väl från julborden hemma hos mammas mostrar och morbror, där vi firade jul när jag var liten. Vår julgran satte vi in på lillejulaftons kväll och hela familjen hjälptes åt att klä den, sätta ljusslingan på plats och stjärnan i toppen. Den av oss i familjen, som vaknade först på julaftonens morgon, fick äran att tända ljusen i granen, men ljusslingan fick absolut inte tändas tidigare och elljusstakar och adventsstjärnor fick tändas först på 1:a advent. Min mamma tyckte om att baka och laga mat. Hon tog gärna hand om bär och frukt, både från vår trädgård och det som vi i familjen hjälptes åt att plocka i naturen, och gjorde bland annat saft, sylt, mos och gelé. När jag kom hem från skolan fick jag ofta hembakade kanelbullar. Mamma var duktig i köket och det är många maträtter, som hon lagade, som jag gör idag och jag tror att det är av henne jag fick mitt intresset för att laga mat och baka. Jag har tagit efter några av hennes traditioner i köket. En av dem är den hemgjorda bräckkorven, som vi hjälptes åt att göra till jul. Tyvärr är det svårt att hitta någon butik, som tar emot korv för rökning idag, så de sista åren har jag köpt en liknande korv, som är lokalproducerad. Nu när det är sommar är det näst intill ett måste att baka de goda kringlorna, som mamma brukade göra. Det var lite av en speciell tradition att få kringlor till eftermiddagsfikat, för det var bara på somrarna, som hon bakade dem. Ofta hade vi med oss kringlor till stranden och mammas hemkokta jordgubbssaft med is och citron på termos. Tyvärr gick min mamma bort alltför tidigt, då jag bara var 18 år, men hennes sommarkringlor bakar jag varje sommar. Receptet finns i en röd, gammal pärm, där mamma skrivit ner alla recept för hand i gammaldags skrivstil. "Margits torra kringlor" står det i pärmen, men i vår familj har vi alltid kallat dem för sommarkringlor. Var receptet ursprungligen kommer ifrån vet jag tyvärr inte. Idag har jag varit på barnkalas i Värnamo, då min systerdotters Livia fyllde 1 år. Jag hade lovat att ta med en påse kringlor till min syster och självklart fick Livia smaka på sin allra första kringla och kanske kan jag föra traditionen vidare i släkten, med dessa enkla, spröda, små kringlor med smak av kardemumma. En påse kringlor är en trevlig överraskning att ta med sig, om man är hembjuden till någon i sommar.

Det tar sin tid att rulla ut alla kringlorna, så jag bakar dem i omgångar. Jag gör degen på kvällen, låter den ligga i kylen över natten och bakar halva satsen ena dagen och resterande dagen därpå. Enligt receptet ska degen räcka till c:a 135 st. Jag får alltid många fler kringlor, men jag rullar ut dem tunnare och gör dem lite mindre än i receptets beskrivning. Det går bra att halvera receptet eller ta 2/3 av ingredienserna, som jag brukar göra. 

Recept:
3 ägg
300 g socker
200 g smält smör eller margarin
2 dl tunn grädde
1½ l vetemjöl
10 tsk bakpulver (Verkar mycket men jag har inte skrivit fel)
2 tsk nystött kardemumma (Jag tar lite mer då jag gillar kardemummasmaken)
Vispa ägg och socker. Tillsätt det smälta smöret och grädden. Blanda i mjöl, bakpulver och kardemumma. Arbeta degen väl och ställ sedan i kylen. Är degen för varm eller det är för varmt i rummet kan degen vara svår att rulla, men den får inte heller vara för kall, då kan degen dela på sig när man rullar ut den. Jag brukar ta ut en bit deg i taget ur kylskåpet, rulla till en tjock korv och dela den i bitar, lagom stora till en kringla. Rulla ut till knappt fingertjocka längder c:a 20 cm långa, eller mindre om så önskas. Använd inget mjöl till utbakningen. Forma till kringlor och lägg på bakplåtsklädd plåt. Grädda i 175 grader i 10-20 minuter tills att de blivit gyllenbruna. Blir de bruna smakar de lätt lite bränt. Blir inte kringlorna riktigt torra kan du lägga dem i en långpanna och sätta in dem i ugnen, som då ska stå på 50 grader. Det tar sin tid att baka alla kringlorna, men det är det helt klart värt. Lycka till!


13 juli 2017

Björktrastar häckade vid min arbetsplats


















I våras återkom herr och fru Strandskata till industriområdet och tomten där min arbetsplats ligger, efter att ha tillbringat hösten och vintern på varmare breddgrader. Jag har följt paret i flera år, men tyvärr har de inte haft någon större lycka med sina nytillkomna barn. Några år tog andra djur deras ägg och ifjol föddes tre fågelungar, men tyvärr var det bara en av dem som överlevde och växte upp. I år la honan tre ägg, men redan dagen efter att de kläcktes var ungarna försvunna och efter ytterligare några dagar var även föräldrarna borta. Jag har varit sjukskriven stora delar av våren och inte varit på min arbetsplats och därför har jag tyvärr inte kunnat följa strandskatorna som jag brukar göra, även om jag vid några tillfällen kört till jobbet, endast för att titta till de vackra fåglarna. Deras tydliga läten hörs emellanåt kring min arbetsplats, men jag har inte sett var strandskatorna befinner sig och om det möjligtvis kan vara herr och fru Strandskata, som flyttat med sina ungar till någon närbelägen tomt. Jag hoppas att de återkommer i vanlig ordning när det våras nästa år och då med större babylycka.

















För några veckor sedan trappades min sjukskrivning ner och jag började att arbeta igen, ett par timmar om dagen. En morgon frågade min kollega mig om jag sett det nya fågelboet. Jag blev först glad och förhoppningsfull och trodde att fru Strandskata lagt ägg ytterligare en gång denna säsongen, men så var inte fallet. Titta ut genom fönstret, bort mot hörnan vid garaget, uppmanade min kollega mig. Jag såg inget fågelbo och inte ens en enda fågel, när jag tittade ut genom fönstret från mitt skrivbord. Ovanför markisen, sa Johan och pekade. Ser du inte redet där? Jo, där såg jag boet, som till stora delar bestod av torkat gräs, och däri låg en björktrast och ruvade på sina ägg. Hur många ägg som låg i redet var det ingen av mina kollegor som visste säkert. Jag såg bara tre små ungar, men någon påstod sig ha sett sex stycken.






Några dagar tidigare, när jag satt bakom datorn på jobbet, tittade jag ut genom fönstret och fick se två fåglar, som flög runt tillsammans och såg ut som om de uppvaktade varandra. Plötsligt landade båda två på brädan, som stack ut ovanför ett av fönstrens markiser. Kanske var det då som de bestämde sig för att det var där som de skulle bygga sitt rede. Det var ett bra val av plats för ett fågelbo, då hustaket stack ut en bit ovanför och gav skydd mot sol och till viss del även mot regn. Att personalen på min arbetsplats sitter ute och äter lunch, bara ett par meter därifrån, kunde de klart inte veta. När någon kommit för nära boet har en av björktrastarna kommit flygande, från sin utsiktsplats i det stora trädet strax intill, och låtit ganska irriterad och hotfull på stämman. Jag höll mig lite på avstånd när jag fotograferade, för att inte störa och oroa björktrastarna alltför mycket. I det läget önskade jag att jag varit ett par dm längre, så att jag nått upp och kunnat få en bild mer ovanifrån på boet och de små fågelungarna, som troligtvis såg dagens ljus bara några dagar tidigare. Jag har sett tre små huvuden, på långa, smala halsar, som stuckit upp ur redet. Särskilt söta kan jag inte påstå att de var, då de nästan saknade fjädrar.


















I måndags satt jag ute och åt lunch och jag blev verkligen förvånad över hur mycket större ungarna hade blivit, sedan jag såg dem förra veckan. Två av dem satt på kanten av redet och jag kunde se att de fått fina fjädrar över hela kroppen. Herr och fru Björktrast flög i skyttetrafik med mat till sina ungar, som snabbt gapade och svalde, så fort föräldrarna kom och matade dem. De verkade inte uppskatta att jag och mina kollegor satt ute och åt så nära boet och studerade dem, men efter att först ha landat på taket och kollat in att ingen större fara hotade, flög de ner till boet och serverade ungarna mat och strax därefter lämnade de snabbt boet igen.


















Ungarnas läte övergick från ynkliga små pip, till ljud mer lika sina föräldrars. Jag funderade över hur många dagar det skulle dröja innan björktrastungarna skulle våga prova sina vingar och ta sin första flygtur ut från boet. Självklart hoppades jag att det skulle ske under min arbetstid, så att jag för första gången skulle få se små fågelungar ta sig ur sitt bo första gången i livet. De väntade inte på mig, för när jag kom till jobbet tisdags hade alla ungarna lämnat boet.


















Hur många ungar som trängts tillsammans i redet vet jag inte, men tre söta björktrastar befann sig på marken och trippade fram på företagets parkering och två av dem övade på att flyga under uppsikt av föräldrarna, som satt på taket eller kom med mat då och då. När jag kom ut på parkeringen och skulle gå nerför yttertrappan blev jag nästan skrämd av en av ungarna, som satt intill chefens bil, knappt en meter framför mig Där satt den lilla fågeln helt stilla och tittade upp mot mig. Jag gick sakta förbi den och då fick den brått till ett av syskonen, som försökte lyfta från marken med skiftande resultat. Den tredje ungen hade bättre flygkunskaper och lyckades nästan ta sig upp på taket. När den inte nådde ända upp landade den istället på en av cyklarna, som stod i cykelstället, på marken strax under fågelboet. Jag hoppas verkligen att de små björktrastarna fick luft under vingarna senare under dagen och kunde flyga, så att de inte blev anfallna av några större djur. I onsdags såg jag inga fågelungar på marken, men en av föräldrarna satt på tvantennen och verkade kommunicera med någon annan fågel. Inte för att jag kan eller förstår deras språk, men när den vuxna björktrasten kvittrade lät det som att en annan björktrast svarade en bit bort och så höll kommunikationen på en stund innan den vuxna fågeln flög och satte sig på taket. Idag såg vi bara en unge, som kom flygande och satte sig på staketet, intill där vi satt och åt lunch. Kanske ropade den efter föräldrarna och ville ha  mat. Det kommer att bli tomt efter familjen Björktrast, även om besöket var ganska kortvarigt. Jag håller tummarna och hoppas att de återkommer till nästa vår, så som herr och fru Strandskata brukar göra. Björktrastarna har verkligen bjudit på några spännande och underhållande veckor, som jag är glad över att jag fått ta del av. Tack för föreställningen och välkomna åter!  
















3 juli 2017

Körsbär i sockerlag med stjärnanis och kanel

Det är härliga tider som väntar då vi kan äta svenska grönsaker, frukt och bär. Jordgubbarna har varit mogna i flera veckor och för mig är just jordgubbar det svenskaste man kan tänka sig bland frukt och bär. Sedan jag började odla pelargoner har jag inte längre så mycket plats över på balkongen till att odla något ätbart, men i år har jag två små tomatplantor, som inte är större än att de får plats i en och samma spann. Plantorna står fortfarande kvar i trapphuset, där det är fönster från golv till tak, och härom dagen plockade jag den första mogna, röda körsbärstomaten. Tanken är att mina tomat- och chiliplantor ska flytta ut på balkongen för att få mer sol och förhoppningsvis mer smak, men det är tveksamt om alla plantorna kommer att få plats där. Utanför hyreshuset, där jag bor, växer hallon- och björnbärssnår där jag ibland plockar några bär när jag går förbi och från pappas trädgård får jag äpplen och vinbär, men det är ju bara en liten bråkdel av allt gott, som vårt avlånga land erbjuder under den svenska sommaren och hösten.. Ibland åker jag till en lokal odlare, i närheten av där jag bor, och köper bland annat majskolvar, olika sorters böner och kål, jordgubbar och deras hemkokta saft. När jag är inne i stan passar jag på att besöka handlarna på torget, som har mycket gott att erbjuda. Augustipäron var en av mina favoritfrukter när jag var liten. Små päron med väldigt söt och god smak, som nästan saknade kärnhus. Min kompis hade ett ympat päronträd i sin trädgård, med bland annat de goda augustipäronen. Det var tyvärr bara under ett par veckor, som de gick att äta, sedan blev de övermogna och trillade till marken. Min kompis mamma bor kvar i huset, men tyvärr blev det gamla päronträdet dåligt med åren och finns inte kvar. När jag var barn hände det att någon torghandlare sålde augustipäron, men det är många år sedan nu och jag saknar verkligen dessa små päron, som egentligen borde heta julipäron, då de var under juli månad som de mognade. I fjol fick jag veta att det med största sannolikhet växer ett träd med mina älsklingspäron, vid en skola på andra sidan stan. Om någon vecka ska jag åka dit och jag hoppas verkligen att det är rätt päron, så att jag får återuppleva ett kärt gammalt barndomsminne.
Jag tycker att frukt och bär oftast är godast färska, men då jag gillar att baka och laga mat gör jag en del efterrätter och kakor med frukt och bär och kokar äppelmos och gör sylt och saft någon gång ibland. De senaste veckorna har jag vid flera tillfällen köpt bigarråer och då de svenska inte är mogna än fick jag hålla tillgodo med importerade som var helt ok, men inte lika söta och smakrika som de svenska. För  många år sedan blev jag bjuden på inkokta körsbär, något jag minns som väldigt gott. Jag har inte tidigare provat på att koka körsbär i sockerlag, men härom dagen blev jag sugen på något gott och med bigarråer hemma i kylen blev det äntligen dags att prova på att göra sockerlag och koka bigarråer. Jag googlade lite efter lämpligt recept, men det slutade med att jag tog ingredienser efter eget tycke och smak. Smaksättningen med stjärnanis och kanelstång tillhörde egentligen ett recept på inkokta päron, men jag tyckte det blev god smak även till bigarråerna.

Recept
30-40 bigarråer eller körsbär
1 dl vatten
1 dl socker
1 hel stjärnanis
1 kanelstång

Gör såhär:
1. Koka upp vatten och socker och lägg i stjärnanis och kanelstång.
2. När sockret löst sig lägg i bären.
3. Låt koka tills att bären börjar bli mjuka c:a 15 min.
Servera rumstempererade med lite sockerlag och vaniljglass.
Låt gärna bären stå i lagen med kryddorna i kylen över natten. Då får de mer smak.

28 juni 2017

Äntligen satte min egen frösådda fingerpelargon knopp

Bäckagårds Mia fortsätter att blomma.


















Mitt intresse för odling har jag haft sedan barnsben, men det var först för några år sedan vid ett besök på Wapnö trädgårdsmässa, som jag fick upp ögonen för pelargoner. På mässan stannade jag till vid Svenska Pelargonsällskapets monter, nyfiken på de sticklingar som de sålde. Plantorna liknade inte alls de pelargoner, som jag tidigare mest sett säljas utanför mataffären. I mina ögon var de pelargonerna ganska tråkiga och dessutom hade jag känt att bladverken luktade mindre gott. De sorter, som föreningen visade upp, hade både vackra blad och blommor och några gav ifrån sig spännande dofter när man tog på bladen. Där och då väcktes mitt intresse för pelargoner och jag köpte mina allra första pelargonsticklingar. Tyvärr lyckades jag att ta död på dem inom några veckor genom att vattna dem för mycket. Pelargonodlingen fick sämsta tänkbara start, men jag gav inte upp utan köpte några nya sticklingar i en blomsteraffär, lånade en bok om pelargoner på biblioteket och när plantorna växte och blommade växte även mitt intresse och jag började ana pelargonernas spännande artrikedom och det stora antalet sorter, som korsats fram under åren.
När jag köpte mina sticklingar på mässan fick jag med en broschyr med information om Svenska Pelargonsällskapet. Året därpå blev jag medlem i föreningen, något som jag verkligen inte har ångrat. Som nybörjare på pelargoner fick jag lära mig mycket nytt när jag var på sällskapets träffar och medlemmarna delade glatt med sig av sina erfarenheter och odlingstips. Nu har jag odlat pelargoner under några år och jag känner mig inte längre som någon nybörjare, men varje säsong lär jag mig något nytt, som bidrar till att jag blir lite bättre på att ta hand om mina plantor. Visst händer det att en och annan planta dör, speciellt under vinterförvaringen, då jag inte har de allra bästa förutsättningar för mina plantor, men jag har lärt mig en hel del även av mina misstag. Om någon pelargon inte klarar sig tröstar jag mig med att det blir plats i hyllan åt en ny, spännande sort framöver.

Den första knoppen håller på att slå ut.


















I handeln dyker det då och då upp nya pelargonsorter, som förädlats fram under lång tid. För något år sedan provade jag själv, för första gången, att så pelargonfrön, som jag tagit från mina egna plantor. Om man ska vara riktigt korrekt ska två plantor väljas ut, som man vill korsa, och sedan hjälper man till med pollineringen med en liten pensel. Det är viktigt att plantorna står skyddade så att insekter inte har möjlighet att överföra pollen från andra pelargonplantor. Jag har inte gjort efter konstens alla regler när jag tagit frön. Insekterna på balkongen har fått stå till tjänst med pollineringen, vilket gör att jag inte vet vem som är mamma och pappa till mina frösådda plantor, men jag driver fram nya plantor mest för att det är roligt och spännande. Blir det en planta med annorlunda blommor och fint växtsätt sparar jag den, annars planterar jag ut den i rabatten utanför vårt hyreshus eller så hamnar den i soporna när säsongen är över, då jag inte har plats att spara alla. Det går aldrig att förutspå vad det blir för resultatet om man sår ett frö från en pelargon, som är framkorsad. Sår man däremot ett frö från en art, som med säkerhet inte pollinerats, får den nya frösådda plantan samma utseende, som pelargonen man tagit fröet från.

Den allra första blomman har slagit ut.


















Förra våren sådde jag frön, som jag sparat från föregående säsong. Krukan fick stå i fönsterkarmen i sovrummet, där den fick trängas med sticklingar under tillskottsbelysning från ett växtlysrör. Efter flera veckor hade fortfarande inte ett enda frö grott. Då hällde jag kokhett vatten över sådden och efter bara några dagar tittade de första små hjärtbladen upp ur jorden. Därefter började en spännande väntan på karaktärsbladen, som visar vilken typ av pelargon det blivit av fröet. Det syns rätt så tidigt om det t.ex. blir en stjärnpelargon, en planta med runda blad eller en fingerpelargon. Med tiden visar det sig om bladen blir enfärgade eller flerfärgade, med eller utan fjärilsmarkeringar. Långt ifrån alla mina frön grodde, men ett tiotal små, små plantor började ta form och visade sig ha lite olika form på bladen. En av dem såg först ut att bli en stjärnpelargon, men för var dag som gick blev jag alltmer övertygad om att det var en fingerpelargon, som börjat sitt liv hemma i mitt sovrumsfönster. Det finns bara ett fåtal pelargoner, som tillhör gruppen fingerpelargoner, så jag blev lite överväldigad över att ett av fröna hade grott och blivit just en liten, liten fingerpelargon. Efter några veckor var det dags att sätta om den i en egen liten lerkruka. Dagarna blev allt ljusare och solen starkare och jag drog för säkerhets skull ner persiennen för att inte de späda, små bladen skulle bli brända. Våren övergick till sommar och jag hade fullt upp med alla mina pelargoner på balkongen, men nästan varje dag, när jag steg ur sängen, tittade jag till min lilla fingerpelargon i sovrumsfönstret och gav den vatten och gödning om så behövdes. Jag hade kunnat sätta ut min fingerpelargon på balkongen, bland mina övriga över 200 pelargoner, men i fönsterkarmen hade jag bättre uppsikt över den, så där fick den stå. Den lilla plantan växte fortfarande sakta. Hösten hade passerat och vintern var på antågande så jag hade åter hängt upp växtlysröret i sovrumsfönstret. Den lilla plantan fick värme, extra belysning, vatten, min omvårdnad och kärlek. Så mycket mer kunde jag inte göra för att den lilla fingerpelargonen skulle klara sig under den mörka vintern.
Ute på balkongen hade jag sedan tidigare några fingerpelargoner med röda, ljusrosa och laxfärgade blommor. För var dag som gick blev jag allt mer nyfiken på vad min nya pelargon skulle få för färg och utseende på sina kronblad, men trots att det hade hunnit bli vår igen visade sig inte en enda knopp, men plantan hade tagit fart och börjat växa och var inte längre så liten. När det blev varmare ute på min inglasade balkong flyttade jag ut min fingerpelargon dit. Där trivdes den och jag gav den ny jord och planterade om den i en större kruka. Jag vet sedan tidigare att det brukat dröja till året efter sådd, innan mina frösådda pelargonplantor satt knopp och blommat första gången. Otåligt väntade på att plantan skulle visa sin första knopp, vilket aldrig verkade hända.

Bäckagårds Mia i sin helhet.


















Så plötsligt en dag för några veckor sedan, när jag gick ut på balkongen för att visa min pelargonodling för en av mina kusiner med fru som var på besök, fick jag se det jag så länge väntat på. Plantan hade satt knopp! Vilken härlig känsla det var att få se den lilla knoppen. Förhoppningsvis skulle det inte dröja så många dagar tills att den skulle slå ut och jag skulle få veta utseendet på min egen, allra första, frösådda fingerpelargon. Det var med spänd förväntan, som jag tittade ut på balkongen varje dag och en morgon hade den första blomknoppen slagit ut. De tre nedre kronbladen var vita, liksom det två övre, som även hade en mörkt cerise markering vid basen. Fler blommor har sedan slagit ut. Det är svårt att avgöra om kronbladen är helt vita eller har en aning av ljust rosa. Jag ska ta ett par sticklingar på plantan och se om de får samma utseende och färg, som moderplantan. Tre generationer ska få kronblad med samma egenskaper, så man ser att plantan inte "sportar" och plötsligt får blommor i en annan färg. Det ska bli spännande att följa min fingerpelargon framöver, då den är speciell. I Pelargonsällskapets bildbank finns endast en fingerpelargon med vita och ljust rosa blommor, men min nykomling är mer vit och har sina markeringar på de övre kronbladen. Jag hoppas jag lyckas föröka plantan och även ta hand om den så att den klarar vintern, För skoj skull har jag redan döpt den till Bäckagårds Mia, Min stjärnpelargon Bäckagårds Ängla, som jag fick fram för något år sedan dog under vinterförvaringen, Den var döpt efter min katt och Bäckagårds Tinna efter min syster. Bäckagård är namnet på den stadsdel där jag bor, som ligger några km utanför centrala Halmstad. Min nya fingerpelargon lär förhoppningsvis inte vara den sista frösådda pelargonen som jag driver upp, för det är verkligen roligt och spännande med fröodling av pelargoner. Prova du också!
Här på min blogg finns ett inlägg om frösådd och hur man tar frön på sina pelargoner. Lycka till!

12 juni 2017

Släck törsten i sommar med hemmagjord syrensaft


















De senaste åren har det blivit allt mer populärt att dekorera bakverk och efterrätter med ätbara blommor eller blanda dem i en sallad. I en blomsteraffär i Halmstad har jag sett att de till och med sålt olika ätbara blommor, paketerade i små presentförpackningar. Visst är det vackert att servera en efterrätt med blommor, men jag är tveksam till om alla ätbara blommor är någon smaksensation. Jag har i och för sig bara smakat kanderade violer, använt lavendelblommor när jag bakat biscotti och blivit bjuden på en mjuk kaka med pelargonblad, men jag tyckte inte att det smakade så speciellt mycket. Däremot tycker jag att saft gjord på fläderblommor är riktigt god och läskande, med mycket is och en citronskiva, speciellt en varm sommardag. För några år sedan läste jag i en tidning att man kunde göra saft på syrenblommor, något som jag aldrig tidigare hört talas om. Jag hade av någon konstig anledning fått för mig att syrenblommor till och med var giftiga, men blev ändå nyfiken över hur syrensaft skulle smaka och planerade att göra en mindre sats.























Under flera år har jag tänkt göra saft, men varenda gång har jag varit för sent ute och blommorna har redan börjat changera. En kväll härom veckan fick jag ett plötsligt infall att jag skulle ge mig ut och plocka syrenblommor, då jag under några dagars tid sett att de stått i full blom. Jag tog min elscooter och körde en runda kring grannhusen. Där utmed vägen växer många och stora syrenbuskar. Jag plockade av ett tjugotal lila blomklasar och la i korgen på scootern. Därefter körde jag raka vägen hem och efter ungefär en halvtimma låg blommorna och citronskivorna i en stor glasskål, täckta med vatten och socker, som jag kokat upp på spisen. Sedan skulle det bara kallna så att jag kunde ställa in skålen i kylskåpet. Där fick den stå fyra dygn innan jag silade upp saften, som då var färdig att dricka. Jag har ingen riktig silduk med ställning, men det gick lika bra med en kökshandduk, som jag la i ett durkslag. Det blev en saft med frisk smak, som inte var särskilt söt. Om jag ska likna smaken vid någon annan saft skulle det vara svartvinbärssaft. I recepten, som jag läst, står det att man ska använda sig av blommor från bondsyren, då en del andra sorters syrenblommor inte ger saften någon smak. Vill man få mer färg på saften kan man lägga i några blåbär när man kokar upp vatten och socker. Jag hade bara amerikanska blåbär hemma och de ger ingen färg, så istället la jag i fem hallon, som jag hade i frysen. De gav saften en härligt röd färg. Jag tog inte i någon natriumbensoat, för att öka hållbarheten. Istället för att hälla upp saften på flaskor, valde jag att frysa saften i några små plastlådor. Saften passar utmärkt att använda som välkomstdrink, blandad med bubbelvatten och t.ex. en skvätt gin, men det är något jag själv inte smakat. Den går även att använda saften till gelé och sorbet.

Syrensaft recept  
40 blomklasar
1,5 liter vatten
1,5 kilo strösocker, 1 dl socker = 90 g
5 citroner
1 påse (30 gram) citronsyra (kan uteslutas)
En knivsudd natriumbensoat
Eventuellt några blåbär eller hallon för att ge saften mer färg

Gör såhär:
Skölj blomklasarna. Klipp bort stjälkarna, som annars ger en bitter smak, och använd bara blommorna .
Koka upp vatten och socker, ca 10 minuter. Tillsätt citronsyran mot slutet.
Skrubba citronerna väl i hett vatten och skär dem i skivor.
Varva blommor och citronskivor i en skål. Häll över den heta lagen.
Lägg en tallrik överst, som håller ner blommor och citronskivor i sockerlagen.
Ställ skålen i kylen i 4-5 dygn.
Sila saften genom en silduk. Krama ur saften ur citronskivorna.
Häll upp saften i väl rengjorda flaskor eller frys in den.











8 juni 2017

Humörshöjande besök hos Gluggstorps handelsträdgård


















Så kom lördagen, i slutet av april, som jag hade väntat på, då jag tillsammans med ett tiotal vänner i Svenska Pelargonsällskapet Halland åter skulle besöka Patrik och hans familj och Gluggstorps handelsträdgård, i Tågarp i Skåne. I februari hade Hallandsgruppen årets första träff i Falkenberg. Tyvärr kunde jag inte vara med då, eftersom jag mådde riktigt dåligt och låg inlagd på sjukhuset. Mina goa pelargonvänner överraskade mig genom att skicka en hälsning och ett paket med ett tiotal små, orotade pelargonsticklingar. Posten knackade på min dörr och lämnade paketet en eftermiddag, då jag var hemma från sjukhuset ett par timmar på permission. Sticklingarna hamnade i all hast i en liten spann med jord, men jag hade inga större förhoppningar om att de skulle klara sig, då jag inte visste hur länge jag skulle vara inlagd. Nu, några månader senare, har de flesta sticklingarna börjat växa och till och med glatt mig med sina första blommor, även om plantorna fortfarande är små. Eftersom jag missade årets första träff såg jag extra mycket fram emot att få åka med till Tågarp, men det kändes osäkert in i det sista om jag skulle orka att följa med, då jag fortfarande inte mådde riktigt bra och var ordentligt trött.


















Det hade varit en tung början på året och livet med dialys och mina övriga krämpor hade känts jobbigare än på länge. Krångel med dialysen gjorde att jag plötsligt fick kraftig ångest, tappade livsgnistan och allt kändes meningslöst. För första gången låg jag inne på psyket ett par veckor och fick tabletter, som skulle få mig att må bättre och de hjälpte mig att komma på fötter igen.
Tyvärr har jag mått sämre igen sedan jag trappat ner på en av medicinerna, men jag hoppas att nya dosändringar ska ge en mer positiv tid framöver. Även om jag inte mått bra har det funnits inslag i vardagen, som tillfört glädje under kortare stunder. Mina älskade katter är alltid starka lyckopiller och de lämnade knappt min sida när jag mådde som sämst. Utöver Tindra och Ängla har mina pelargoner fungerat lite som terapi. Som alltid när jag pysslar med min odling rensar jag tankarna och det infinner sig ett lugn och harmoni i både kropp och själ. Det är märkligt hur mycket positivt som odling kan föra med sig och i mitt fall främst pelargonodling. Därför kändes det extra viktigt att komma iväg till Tågarp, då jag vet att Pelargonsällskapets träffar och speciellt våra små utfärder är väldigt trevliga, men framför allt ger det mig mycket positiv energi att komma hemifrån, träffa vänner med samma intresse och botanisera bland mängder av pelargoner, även om det tar på krafterna att vara på resande fot.


















När dagen kom för vår utfärd var det vackert väder och jag blev upphämtad och tog plats i baksätet på en av bilarna, som skulle ta oss till Tågarp. Jag passade på att slumra till en stund och när jag vaknade till hade vi inte lång väg kvar. Väl framme och inne i växthuset hälsade jag på ägaren Patrik och några av de medlemmar, som åkt i det andra bilarna. Det var som vanligt ett glatt återseende att träffa både Patriks familj och de medlemmar som slutit upp. Några av dem har jag kontakt med via Facebook, men de flesta hade jag inte sett eller hört av sedan i höstas. Vi hejade på varandra och det blev en och annan kram, men några längre konversationer blev det inte, då jag var helt fokuserad på att få titta på pelargonerna. Patrik hade tidigare skickat över information till mig om årets pelargonutbud och jag hade skrivit ner de sorter, som jag helst ville köpa, och gjort mitt bästa för att hålla listan så kort som möjligt. Jag hade lyckats ganska bra med det tyckte jag själv, tills att Patrik berättade att det tillkommit en hel del sorter, sedan han skickade övar årets sortimentet till mig. Suck! Hur skulle jag då lyckas att köpa ett lagom antal plantor. Egentligen ett trevligt problem att få fler vackra sorter att välja på, men min balkong har den yta den har och den är begränsad och rymmer inte alla pelargoner som jag skulle vilja ha. Det är som det är och bara att acceptera.

















 
















Jag hämtade ett brätte, som jag kunde sätta ner krukorna i, och tog fram min pelargonlista ur fickan. Sedan var det bara att ge sig ut i gångarna mellan alla plantor. Det dröjde inte länge innan jag fick hämta ännu ett brätte. Nytt för i år var att pelargonerna flyttat till ett annat växthus. Dessutom hade Patrik placerat alla sticklingar i bokstavsordning, vilket gjorde det enkelt att hitta bland alla olika varianter. Vid varje pelargonsort stod en moderplanta, med en skylt med information om den specifika sorten. I alla små krukor med sticklingar fanns en namnskylt nedstucken, med bild och där det även stod vilken pelargongrupp, som sorten tillhörde. När jag såg de blommande moderplantorna hittade jag såklart ytterligare en och annan pelargon, som jag föll för, utöver de sorter som jag hade skrivit ner på min lapp. Jag plockade till mig fler sticklingar än vad jag hade planerat att köpa, men så blir det nästan alltid när jag åker iväg med Pelargonsällskapet. Det är trångt bland plantorna på min balkong, men jag är optimistisk och intalar mig att det blir plats åt de nya plantorna ändå. Framöver ska jag sälja en del av mina sticklingar, som jag tog i våras när jag klippte ner mina plantor, och då lämnar de plats i hyllorna till i alla fall några nykomlingar och ännu finns det plats på golvet. Något extra vill jag unna mig emellanåt och jag får ju ut mycket positivt av min pelargonodling, så den får kosta. Dessutom är jag hemma hela sommaren, eftersom jag har svårt att resa iväg, och då vill jag ha något givande att sysselsätta mig med på hemmaplan. Jag säljer en del sticklingar och även om det inte är några större mängder så får jag in en och annan krona till nya plantor, jord, gödning m.m.


















När jag plockat till mig alla plantor som jag ville ha, slog jag mig ner på en stol och vilade mina ben och fötter. Samtidigt passade jag på att smaka en bit av den goda, mjuka pelargonkakan, som Patriks fru hade bakat till fikat. Recept på kakan hittar du här och vill du baka brysselkex med smak av pelargon hittar du recept på dem här. Jag lämnade växthusen en kort stund för att se om familjens nya tillskott, en några månader gammal hundvalp, var ute. Efter en stund dök den upp tillsammans med familjens andra hund, som jag träffat vid tidigare besök. Det var verkligen full fart på den nya, lilla krabaten och den ville hellre busa och leka än att låta mig klappa och kela med den. Åter tillbaka bland pelargonerna hörde jag att det diskuterades chiliplantor. Patrik hade några olika varianter till salu, som stod i ett annat växthus. Någon sort var för den som gillar chili med riktigt stark hetta, men det fanns även de som skulle ge mildare frukter. Jag har aldrig lagat mat med färsk chili, men någon gång ska vara den första, så jag köpte en planta av Belaforma, som så småningom ska få frukter av det mildare slaget. När jag betalade mina plantor passade jag även på att köpa gödning. Patrik använder en specialbeställd sort till sin odling, med ett innehåll väl avvägt för att passa just pelargoner. Gödningen, som är i pulverform, är lätt att använda och är dessutom dryg. Jag ger mina pelargoner en svag dos varje gång jag vattnar dem.

 
















Efter hand som vi blev klara med våra inköp bar vi ut alla brätten och kassar med plantor till bilarna och lastade in dem. Det var inte mycket utrymme kvar i bagagen när allt till slut var på plats. Tyvärr har trevliga möten så småningom ett slut och det var dags för oss att lämna Patrik, hans familj och Gluggstorps handelsträdgård. Vid det laget var jag trött, men väldigt nöjd med mina inköp och självklart glad att jag i sista stund bestämde mig för att åka med på utfärden.


















Efter att vi lämnat Tågarp fick jag veta att vi skulle köra till Tomatens Hus i Kvistofta, något som inte var inplanerat, men det var bara att hänga på. Jag trodde att några av medresenärerna var intresserade av att köpa tomatplantor, men väl framme visade det sig att det var maten som lockade hos Miss Alice delikatesser. Jag var inte hungrig, så medan de flesta andra slog sig ner inne på kaféet, som var mysigt inrett i ett växthus, gick jag till butiken. Där fanns mängder av färska kryddor i kruka och olika sorters tomatplantor, små- och storväxta, som skulle ge diverse olika tomater. Där fanns även bröd från deras bageri, olika produkter gjorda av tomater, porslin, choklad m.m. Jag har odlat tomater på min inglasade balkongen tidigare, men då plantorna drabbades av mängder av vita flygare flera år i rad, bestämde jag för något år sedan att det fick vara slut med odling av både tomater, gurka, melon m.m. De senaste åren har dessutom pelargonerna blivit allt fler och tagit över balkongen, så där finns inte längre plats för några storväxta tomatplantor, men det går ju faktiskt att ändra sig om tomatplantors vara eller icke vara. Att jag bor själv har ju den fördelen att jag bestämmer helt själv över vad som ska finnas på balkongen och jag slipper ta hänsyn till vad någon annan har för åsikt om min odling. Ja, som du säkert redan listat ut så köpte jag inte bara en utan två tomatplantor. Lemon Sherbert ska få små, gula tomater och Cherry Kisses små röda. Då båda sorterna är småväxta och blir c:a 35 cm höga, har jag planterat dem tillsammans i en större spann. Än så länge står de ute i trapphuset och har redan en hel del blommor, men inom de närmaste dagarna hoppas jag ha ork att göra plats för tomat- och chiliplantorna på balkongen. När jag vattnar tomatplantorna sprider sig en härlig doft från bladverken och jag ser verkligen fram emot att få äta många små solvarma tomater i sommar. Jag har beställt steklar (nyttodjur) från Lindesro AB, som saluför biologiskt växtskydd, och leveransen kommer om några dagar. Steklarna ska hålla vita flygare borta från både pelargoner och övriga plantor och sköter de sitt jobb lär jag verkligen inte ångra att jag köpte tomatplantorna.
Vår utfärd tog längre tid än vad jag planerat och när det var dags för hemresa och jag satte mig i bilen kom plötsligt tröttheten över mig. så jag sov i bilen även på hemvägen. När jag kom hem planterade jag om de gott och väl tjugo nyinköpta pelargonsticklingarna i lerkrukor. Vid det här laget har även de sticklingarna vuxit till sig och de flesta har börjat blomma.
Pelargonen är en underbar blomma och finns i mängder av framkorsade varianter och vildväxande arter, med spännande och skiftande utseenden och växtsätt. De är svårt att få nog av dem. För någon vecka sedan beställde jag sticklingar från Fibrex i England, men den leveransen kommer först i juli månad. Då blir det som en tidig julafton, för när jag får lov att öppna paketet med sticklingarna kommer jag att känna mig som ett barn på julafton. Idag ska jag besöka Anna, en av medlemmarna i Halland, som varit hos Sune Tryggs handelsträdgård, i Tungelsta utanför Stockholm. Anna har varit omtänksam och köpt några sticklingar där, som jag gärna vill ha till min samling. Förutom att sköta om alla mina pelargoner framöver måste jag bli mer aktiv med min sticklingsförsäljning om jag själv ska få plats på balkongen i sommar. Tack till er som var med på resan till Skåne och hoppas att ni alla får en riktigt härlig pelargonsommar.

29 maj 2017

Bekämpa ohyran giftfritt i växthus och på inglasad balkong


















Många är vi som gillar att odla både, blommor, frukt och grönsaker såhär års. Tyvärr finns det otrevliga, små djur, som också tycker om våra odlingar och angriper dem och i värsta fall tar död på plantorna om man inte bekämpar dem. Detta inlägg har jag publicerat tidigare, men det är lika aktuellt varje år, så därför lägger jag ut det igen, med tips om giftfri bekämpning av skadedjur.
Att odla i växthus, på en inglasad balkong eller uterum har sina fördelar. Klimatet blir gynnsamt för växterna och gör att man kan skörda till exempel tomater tidigare, än om man odlar dem på friland. Man får en helt annan valfrihet när man väljer vilka växter, grönsaker och frukter som man vill odla, då arter som t.ex. gruppen av medelhavsväxter trivs bäst att få stå inglasat med ett varmare klimat, om de ska trivas och utvecklas. Dessutom förlänger man odlingssäsongen jämfört med att odla utomhus. Tyvärr har det varma klimatet bakom glasrutorna också sina nackdelar. Drabbas odlingen av ohyra i ett växthus eller på en inglasad balkong utvecklas och sprider sig skadedjuren fortare i värmen och de trivs i den stillastående, varma, fuktiga luften. Det är lika tråkigt varje gång man upptäcker att plantorna drabbats av någon typ av oönskade små djur, som tar kraft från plantan och ibland till och med gör att den vissnar ner och dör. Oftast brukar man först lägga märke till att växtens blad blir klibbiga, ändrar färg och trillar av. Ibland har skadedjuren ätit upp delar eller hela blad på plantan. Vissa skadedjur är svåra att upptäcka medan andra inkräktare lätt syns med blotta ögat. Jag brukar ha för vana att kolla undersidan av bladen på mina plantor när jag vattnar, då det är där man först brukar upptäcka spår av ohyra. Jag har tidigare, till viss del, använt mig av provadopinnar, ett bekämpningsmedel i form av avlånga, vita stavar, som enkelt petades ner i krukan. Via rötterna på plantan tas de aktiva ämnena upp och tar död på ohyran, samtidigt som pinnarna även avger gödning. Tyvärr är dessa pinnar giftiga för vattenlevande organismer, så man bör tänka på att inte slänga jorden från behandlade växter på komposten. Då pinnarna är väldigt giftiga är det viktigt att endast använda dem till prydnadsväxter, som odlas i kruka, och inte till några ätbara växter. Ohyra, virus och mögel utvecklas lättare om luften är stillastående kring plantorna. Öppna gärna några fönster så att det blir genomströmning på luften och använd eventuellt en fläkt i växthuset eller på din inglasade balkong. Ett gammalt beprövat och billigt sätt att bli av med bladlöss och annan ohyra är att spraya angripna växter med en blandning av såpa, vatten och en liten skvätt T-röd. Man måste spraya växterna vid ett flertal tillfällen med någon veckas mellanrum, då man bara tar död på de fullt utvecklade djuren och inte äggen. Det finns även ett par olika preparat i handeln, som sprayas på plantan, men de flesta är giftiga och lämpar sig inte att användas på ätbara växter eller de som bär frukt. Även om min odling mestadels består av prydnadsväxter är jag skeptisk till att använda mig av giftiga preparat, för att bli av med de oönskade små djuren. Största anledningen är att både jag och mina katter vistas mycket på balkongen och att jag i hög grad kommer i kontakt med framför allt alla mina pelargoner, när jag rensar dem från vissna blad och blommor.


















För något år sedan diskuterade jag mitt återkommande problem med ohyra, med ägaren av en handelsträdgård, som använder sig av helt giftfria medel för att bemästra ohyran i sina jättestora växthus. Jag rekommenderades att ta kontakt med företaget Lindesro.se, som saluför biologiskt växtskydd. De säljer bland annat så kallade nyttodjur, som används för att bekämpa ohyra på växter, när man odlar i växthus eller annat avgränsat utrymme. Då mina  plantor fått påhälsning av både bladlöss och vita flygare fick jag veta att det krävdes olika typer av parasitsteklar för att råda bot på dessa angrepp. Dessutom fick jag veta att det finns ett flertal olika sorters bladlöss, något som jag tidigare inte hade en aning om. Efter att jag berättat om mina problem med ohyran på balkongen fick jag råd av Lindesros ägare om vilka nyttodjur, som lämpade sig bäst och som skulle angripa ohyran. Jag la min beställning och fick information om hur jag skulle gå till väga när jag fick leveransen. Några dagar senare kom försändelsen som utlovat.


















I paketen låg två små burkar, en förpackning med kartongkort och en gelékudde, som varit iskall när paketet packades. Kudden skulle se till att pupporna inte utvecklades under frakten. Jag gick ut på balkongen och skruvade av locken på burkarna, strax intill några av mina plantor och hällde ut hälften av innehållet, puppor och sågspån, på små tefat, enligt de medföljande instruktionerna. På papperskorten satt puppor, som så småningom skulle kläckas och utvecklas till parasitsteklar, vars uppgift var att lägga ägg inuti det vita flygarnas larver. Efter att jag hängt ut de små korten, som inte fick placeras i fullt solljus, ställde jag in förpackningarna med de återstående pupporna i kylskåpet. På så vis utvecklades inte resterande puppor innan det var dags att sätta ut dem på balkongen två veckor senare. Då steklarna inte ger sig på fullt utvecklade flugor satte jag ut gula klisterark, där ohyran fastnade. Första året jag använde mig av nyttodjur fick jag inte riktigt den effekt jag önskade. Lössen blev jag av med, men de vita flygarna försvann inte. Tyvärr hade jag mängder med vita flygare redan när jag satte ut nyttodjuren. Förra året satte jag ut nyttodjuren tidigare, innan ohyran hunnit föröka sig i någon större omfattning..Efter några veckor hade jag så gott som inga vita flygare kvar på balkongen. Det krävs en viss temperatur för att parasitsteklarna ska utvecklas, därför har jag väntat med att lägga årets beställning, men jag hoppas få min leverans i veckan som kommer. I år ska jag återigen ha tomat- och chiliplantor på balkongen och jag hoppas att nyttodjuren klarar av att hålla undan de vita flygarna även från de plantorna. Tidigare år, när jag odlade tomater, var plantorna översållade av vita flygare och de flög upp i ansiktet på mig när jag rörde plantorna eller vattnade dem. Därför slutade jag odla tomater. Så länge det finns vita flygare på växterna, lever steklarna, förökar sig och gör sitt jobb. Ett enkelt och giftfritt sätt att slippa ohyra i sommar.

21 maj 2017

Strandskatan har lagt ägg


















I mitten av mars månad dök herr och fru Strandskata upp vid min arbetsplats, lika punktliga som tidigare år. Tyvärr har jag varit sjukskriven många dagar under våren och har därför inte haft så mycket koll på det vackra fågelparet. Det är lika spännande varje år innan honan lägger sina ägg. Var tänker hon lägga dem i år? De flesta åren har hon lagt sina ägg på stenarna intill husväggen, på några skiftande platser kring byggnaden, med undantag för ett år, då hon valde att lägga dem på den då obebyggda granntomten. Förra året valde hon märkligt nog att lägga äggen en meter från företagets entré och där utanför ligger även parkering för anställda och besökande, så någon lugn plats valde hon verkligen inte ifjol. För snart två veckor sedan var det äntligen dags. En av mina kollegor berättade den glada nyheten. Fru Strandskata hade äntligen lagt sina ägg, i år på en mer skyddad plats. Företagsbyggnaden består till viss del av baracker, som byggts ihop och mellan två husdelar hade hon i år valt att lägga äggen, intill husväggen. Någon meter därifrån finns ett fönster, där man utan att störa dem, kan se paret turas om att ruva sina ägg. De flesta åren har honan lagt tre ägg, vilket är det mest normala, men än så länge vet jag inte hur många ägg hon lagt i år. Jag är sjukskriven, då jag opererat bort en del av en tå och vet inte hur det går för strandskatorna i år. Tyvärr har paret sällan fått några ungar. De flesta åren har andra djur lagt beslag på äggen. Förra året kläcktes alla tre äggen och för första gången fick vi se tre små ungar.  Lyckan blev dessvärre kortvarig, då två ungar var borta redan efter första dygnet. Den tredje ungen klarade sig och glädjande nog växte den upp snabbt och blev en stor och vacker strandskata. Jag håller verkligen tummarna för att paret ska få tre ungar i år, som växer upp och blir redo att tillsammans med föräldrarna lämna Sverige för varmare breddgrader i slutet av sommaren. Imorgon ska jag ringa till jobbet för att höra hur det går för herr och fru Strandskata, i hopp om goda nyheter.
Min kollega kommenterade att det blivit 3 ägg i år också.

18 maj 2017

Det grönskar allt mer utanför huset - Bilder vecka för vecka

13 maj


















Den 15:e april var en gråmulen lördag. Jag tog med mig kameran och gick utanför hyreshuset, som jag bor i. Väl ute ställde jag mig intill elskåpet, som är placerat bland buskarna, i rabatten några meter utanför husets ena ytterdörr. Tanken var att jag skulle ta en bild på grönskan och se hur naturen utvecklas, genom att följa upp med en ny bild varje vecka framöver, tagen från samma plats. Det var anledningen till att jag ställde mig vid elskåpet i rabatten, för att lätt få samma placering med kameran vid varje fotografering. Innan hyreshusen i området där jag bor började byggas, var området täckt av lövskog, en del av Hallägraskogen. En del gamla träd och buskar är bevarade och finns kvar mellan bebyggelsen och gör att huset, som jag bor i, ligger lummigt och där är ett härligt fågelliv. Ekorrarna hälsar på dagligen, i ett par av träden utanför huset, där jag och några av mina grannar hjälps åt att mata dem och fåglarna. Ibland får man se en kanin eller fasan och de händer att en igelkott smyger bland snåren på sommarkvällarna. Älg, rådjur och räv har vid några enstaka tillfällen passerat huset, till min stora förtjusning. När räven dök upp några sena sommarkvällar tyckte jag först att var en spännande upplevelse att få se en vild räv på så nära håll. Den stannade till vid stenen, som man ser på bilderna. Jag stod strax utanför ytterdörren och mina två katter stod ett par meter från mig. Räven vände sig om och tittade åt mitt håll och verkade inte det minsta rädd, trots att jag tjoade och viftade med armarna. Räven hade visat sig på samma plats, ett par dagar i rad, och när jag berättade om den för några bekanta, skrämde de upp mig då de talade om att rävar gärna ger sig på katter och de förmanade mig att hålla katterna inomhus. Som tur var verkade räven totalt ointresserad av Tindra och Ängla, som stod väl synliga och bara några meter ifrån den, i mina ögon mycket ståtliga räv, med sin vackra päls, men den var respektingivande. Om det stämmer att rävar tar katter har jag inte forskat vidare i. Vanligtvis är mina båda katter inomhus nattetid, även om det händer att Tindra blir ute hela natten, en och annan riktigt varm sommarnatt. Nu är det två år sedan räven visade sig hemma hos oss. Jag saknar den, för jag tror inte den skulle ge sig på katterna, men samtidigt ska inte en räv ha sitt liv i ett bostadsområde. De ska leva där de kan ha ett riktigt rävliv.
Tidigare fanns en lekplats vid den öppna gräsmattan mellan träden, med gungor, hängbro, ett litet hus, sandlåda och gunghästar. För några år sedan tog kommunen bort lekplatsen och de träbänkar och bord, som stod där. Sedan lät man en del av den växa igen, förutom gräsmattan, som fortfarande klipps. På så vis kommer man åt de gamla hallonbuskarna, som växer omkring den lilla gräskullen och några björnbärssnår en bit därifrån. Där blir inga stora mängder hallon, men det är gott att äta några när jag är ute med katterna.
Den 15:e april, när jag tog första bilden, hade gräset inte vuxit särskilt mycket och några musöron på träden hade inte hunnit utvecklas. På andra sidan hyreshuset, på solsidan, hade buskarna kommit bra mycket längre och hade en härligt skir grönska. Nu, några veckor senare, har de vita blommorna på krikonträden slagit ut, vilket syns lite dåligt på fotot. På min balkong på 4:e våningen, som ligger åt skogens motsatta sida, ser jag havet när träden är avlövade. Nu har bladen på trädkronorna slagit ut så mycket att de skymmer havet och de lastfartyg och båtar, som jag ibland kan se. För ett par veckor sedan placerade fastighetsbolagets områdesvärd ut de träbänkar, som står ute under årets varmare delar. Det står en bänk på fram- och en på baksidan av huset där jag bor. Där sitter jag ofta en stund på eftermiddagen eller kvällen och njuter av fägelkvitter, tittar på ekorrarna, och pratar med grannarna. Oftast är mina katter med mig ute och ibland gör någon av dem mig sällskap på bänken eller så försöker jag aktivera dem genom att kasta godisbitar, som de får jaga. Ibland blåser jag såpbubblor och både Ängla och Tindra tycker om att jaga dem, när de dansar fram med vindens hjälp i luften. Det händer ibland att jag tar plats, liggande på ryggen, på bänken. Det är väldigt avkopplande att ligga där och titta upp mot himlen och följa molnens framfart på himlen och fåglarna, som seglar fram på sina vingar. Utetemperaturen har verkligen skiftat den senaste tiden och långt ifrån alla dagar har inbjudit till att sitta ute. Dessutom  har jag inte riktigt haft orken att vara ute med katterna. Förra torsdagsmorgonen, när jag åkte till sjukhuset för att operera en av mina tår, föll snöblandat regn. Idag kom sommarvärmen utan förvarning. Plötsligt visade termometern på 27°C och det pratades om värmerekord på radion. Självklart vore det skönt med lite lagom varmt väder framöver, men samtidigt behövs det mycket regn både för naturens skull och böndernas odlingar. Tyvärr blir vi väl aldrig riktigt eniga om hur vi vill att vädret ska vara. Lite lagom varmt vill jag ha det, så vi kan njuta länge av våren.

7 maj


2 maj


















22 april
15 april



6 maj 2017

Strandskatan solar sig på biltaket


















Herr och fru Strandskata dök upp vid min arbetsplats på Söndrums industriområde i mitten av mars, lika punktliga som tidigare år. Jag förmodar att det är samma par, som troget återkommer och häckar alldeles intill företagets lokaler. Förra året fick jag glädjen att se deras allra första ungar. Tidigare år har andra djur tagit deras ägg. Tre små ungar kom till världen förra året, men tyvärr blev livet för två av dem väldigt kort. Troligtvis tog något djur dem, för redan efter något dygn var bara en unge kvar. Jag fick följa den och se den växa upp. En dag i augusti hade hela familjen Strandskata flugit sin kos och flyttat till varmare breddgrader. Honan har ännu inte lagt några ägg i år, om det inte hänt de senaste dagarna, då jag varit hemma från jobbet och inte mått riktigt bra i slutet av veckan. Både honan och hanen har en stor förkärlek till våra bilar, på företagets parkering. De befinner sig ofta på bilarnas tak och har tyvärr skaffat sig en ful ovana och uträttar sina behov på biltaken, vilket mina kollegor ogillar starkt, medan jag tar det med ro. Jag får ju glädjen att se dessa vackra fåglar häcka på väldigt nära håll. Häromdagen, när jag kom ut och skulle ta min bil för att köra hem, hade en av strandskatorna lagt sig ner på taket, på en av mina kollegors bil. Där låg den i godan ro och såg ut som om den solade sig. Den uppskattade inte när jag närmade mig för att ta en bild på närmare håll. Jag fick se den lyfta och flyga iväg över hustaket, där den andra strandskatan trippade runt på sina långa ben och letade mat på gräsmattan. Det blir spännande att följa dem även i år. Jag håller tummarna för att de får tre fina små barn även i år och att alla överlever och får växa upp.

4 maj 2017

Annorlunda små pelargonblommor

P. laxum P. columbinum, primärhybrid


















För några veckor sedan var det några riktigt härliga dagar, med sol och temperaturer upp emot 15°C och det kändes som om våren verkligen var på gång. Sedan kom den plötsligt av sig och det blev frostgrader på nätterna, snålblåst och kallare, mulna dagar. Jag som längtat efter att få börja vårstäda balkongen och klippa ner mina pelargoner, som jag planterade om för ett bra tag sedan.

P, gibbosum, art


















Trots att balkongen är inglasad är det inte många dagar som lockat mig att vara där ute, då jag hade behövt täckjacka och vantar för att inte frysa, men nu har vårvärmen äntligen återkommit, förhoppningsvis för att stanna. Det är tyvärr inte bara vädret, som gjort att jag ligger efter med städning och skötseln av mina pelargoner. Jag har inte haft den riktiga orken, som krävs om jag ska dammsuga, torka av, flytta hyllor och krukor. Sedan jag började arbeta igen, efter den tre månader långa sjukskrivningen, har jag varit riktigt trött, men lite pyssel och omplantering av några små pelargoner, som än så länge står inomhus, har det ändå blivit. Det är ett avstressande tidsfördriv och ger mig ett skönt inre lugn, när jag får ta hand om mina pelargoner.

P. laxum, art


















Under dagarna, då jag var sjukskriven, planterade jag om några pelargoner varje dag och till slut hade alla plantor, små som stora, fått ny jord. Min plan var att klippa ner plantorna ett par veckor senare, då de acklimatiserat sig i den nya jorden. Nu har jag lite dåligt samvete för att jag ligger efter i planeringen. Några få pelargoner har jag ansat rejält och städningen är påbörjad, men jag har en hel del kvar att ta tag i. Att jag är sent ute med att beskära pelargonerna har trots allt fört något gott med sig. Jag har kunnat njuta av en tidig blomning av många av plantorna. En del pelargoner har vuxit iväg på höjden sedan förra säsongen och består mest av långa, rangliga stjälkar. Med dem finns inget annat att göra än att klippa ner dem riktigt ordentligt. Det kan kännas lite burdust när man tar till sekatören och det inte blir mycket kvar av plantan, men ganska snart brukar nya små blad växa ut och framåt sommaren har man förhoppningsvis en fin, tät planta. Tyvärr lär jag få en lite senare blomningen på de hårt nedklippta plantorna, då jag normalt brukar klippa ner mina pelargoner tidigare på våren.

Px. ardens, primärhybrid


















Jag tar tillvara sticklingarna, på pelargonerna som jag klipper ner, och sticker ner dem i jorden intill moderplantan. Det bästa hade varit att sätta varje stickling i en egen liten kruka, men det får bli ett senare jobb, när jag förhoppningsvis är lite piggare. Mina miniatyrpelargoner och även en del plantor, som tillhör gruppen dvärgar, har inte vuxit så mycket, så de ska jag bara toppa lite i år. En och annan stickling tar jag även på småplantorna om det går. Dels säljer jag sticklingar och det är alltid bra att ha lite småplantor om jag vill byta till mig nya sorter vid våra träffar med Svenska Pelargonsällskapet. Många av mina pelargoner, av de ovanligare sorterna, har jag köpt av medlemmar i sällskapet och då för en billig peng. Det är bara en av flera fördelar, som man har som medlem i föreningen. Passa på att bli medlem du också och få många nya pelargonupplevelser, ny kunskap om denna artrika blomma, åk  på utflykter och träffa och lär känna trevliga medlemmar, www.pelargonsallskapet.se
Tack vare att jag inte var så tidigt ute med saxen har jag fått se några fina, annorlunda pelargoner blomma under tidig vår. De ser du på bilderna i inlägget. En del är arter, som växer vilt och några är primärhybrider, vilket betyder att man korsat två arter. Plantorna är förhållandevis stora, medan blommorna bara är gott och väl en centimeter i diameter, men otroligt vackra när man tittar på dem på nära håll.
Nu hoppas jag att det härliga vädret, som inlett maj månad, fortsätter ett bra tag framöver. Då blir det många stunder bland mina pelargoner på balkongen.
Sköna maj välkommen!


P. blamdfordianum, art



26 apr. 2017

Bullar med vaniljkräm och mald vaniljstång

Bullar till fikat är en riktig klassiker.. De kan varieras på många olika sätt både när det gäller smak och utseende, allt från släta bullar till snurror, knutar mm. Jag brukar använda mig av ett recept, som räcker till 20 snurror, hämtat ur en gammal hemkunskapsbok från skoltiden. Receptet är enkelt, men jag brukar oftast ändra på smaksättningen, lite efter vad jag är sugen på. Senast jag bakade gjorde jag en ny variant av snurror, som jag fyllde med vaniljkräm, smör, socker och mald vaniljstång. Dr Oetker har, sedan ett par år tillbaka, Vanilje-Twister i sitt sortiment. Det är en liten kvarn med torkade bitar av vaniljstång, som är praktisk att använda för att smaksätta efterrätter och bakverk. Bullarna blev saftiga och de fick bra betyg av grannarna och patienter och personal på dialysen, som jag bjöd på mina nybakade bullar. De som blev över la jag i frysen och de var nästa lika goda, när jag åt av dem upptinade i mikron och lite ljumna. Häromdagen hittade jag en bulltävling på Hemmets Journals hemsida och igår skickade jag in mitt recept och bild på bullarna. Jag gillar att delta i alla möjliga tävlingar på nätet, men jag har aldrig tävlat med något recept tidigare. Det blir en spännande väntan innan tävlingen är avgjord och jag får veta om juryn gillar mina vaniljbullar.   

Recept, 20 snurror
Ingredienser:
50 g smör
3 dl mjölk
50 g jäst
3/4 dl socker
½ tsk salt
8-9 dl vetemjöl
Fyllning:
50 g smör
2 msk socker
Dr Oetkers Vanilje-Twister
Vaniljkräm (½ påse Dr Oetkers vaniljkräm bakstabil + 2 dl mjölk)
Till pensling:
1 ägg
pärlsocker
(20 st pappersformar)

Gör såhär:
Sätt ugnen på 225°C.
Tag fram smöret så att det blir rumstempererat eller kör det en kort stund i mikron.
Tillsätt mjölken och värm den till 37°C.
Smula ner jästen. Rör så att den smälter.
Tillsätt socker, salt och 7 dl vetemjöl. Arbeta in det väl.
Tillsätt, om det behövs, mera vetemjöl lite i taget och arbeta degen tills den är blank och släpper bunken.
Mjöla bakbordet och häll upp degen. Arbeta den smidig.
Kavla ut degen till en rektangel. Bred på vaniljkräm, smör, strö över socker och vrid några varv på vanilje-twistern, så att det blir mald vaniljstång över hela degrutan. Lämna ett par cm av degrutans yttre långkant utan fyllning. Rulla ihop degen. Dela rullen i 20 delar. Nyp ihop bullarna försiktigt och lägg dem i pappersformar. Låt bullarna jäsa övertäckta med bakduk till dubbel storlek, i en halvtimma eller längre. De ska kännas lätta och porösa när man trycker på dem och gropen efter fingret ska gå tillbaka.
Pensla dem med det uppvispade ägget och strö över pärlsocker. Grädda dem vackert gyllenbruna c:a 8 minuter.
Låt bullarna kallna under bakduk.

24 apr. 2017

Vårtecknen blir allt fler


















Det är en härlig tid på året just nu. Naturen blir vackrare för var dag som går. Buskarna börjar få små "musöron" och man kan börja ana en skir grönska i trädkronorna. Hyreshuset, som jag bor i, ligger i utkanten av Hallägraskogen, som är omgiven av bland annat av villakvarter, skolor, församlingshem och prästgård. Det är en gammal lövskog, delvis med stora, höga träd varav några växer bara några meter utanför ytterdörren. Vi matar fåglarna och ekorrarna i stort sett året om, och de senaste veckorna har man märkt hur fåglarnas aktivitet ökat markant och de bjuder på kvitter och fågelsång stora delar av dygnet. I höstas köpte jag en byggsats till en fågelholk. Den är ihopsatt sedan länge och nu hoppas jag få hjälp med att sätta upp den, för nu är det bråttom om jag ska få se någon liten fågel flytta in och lägga sina ägg däri. Det vore verkligen spännande att få följa ett fågelpar, som får tillökning framöver.


















Under många år har vi haft ett flertal ekorrar på dagliga besök utanför huset. Ett år kunde vi räkna till att de var sex ekorrar, men några ungar har vi tyvärr aldrig sett till. Har vi tur kanske vi får se små ekorrbarn i år. Redan för ett par veckor sedan veckor sedan plockade jag årets första vitsippor i Hallägraskogen. De var små, bara ett tiotal, och hade ännu inte slagit ut helt. När jag kom hem satte jag dem i ett snapsglas. Det påminde mig om när jag var liten och jag plockade vårens första hästhovar och vitsippor och skyndade hem för att överraska mamma. Då brukade hon ta fram ett snapsglas ur skåpet och sätta vårblommorna i det på köksbordet. I Hallägraskogen brukar hagmarken täckas av vita mattor av vitsippor. Då är skogen som allra vackrast, nästintill sagolik, och en av mina favoritplatser. Vissa år har man låtit några hästar eller kor vistas i skogen sommartid, för att beta av delar av skogen och för att bevara landskapsfaunan, då en del lite ovanliga arter växer där.


Då jag besöker sjukhuset i Halmstad fyra gånger i veckan, för min dialysbehandling, följer jag en del buskar och träd, som växer utanför det gamla tegelhuset, som är sjukhusets äldsta byggnad och inhyser bland annat dialysmottagningen. Mitt i vintern blommar en kejsarolvon precis utanför entrén och för ett par veckor sedan började de sju japanska körsbärsträden att blomma. De slår alltid ut tidigt där de står intill tegelväggen. De är väldigt vackra när de står i full blom, men tyvärr är det en väldigt kort period man får njuta av det flor av ljust rosa blommor, som klär in trädkronorna. Redan förra helgen såg jag att blombladen börjat trilla och det såg nästan ut som snöflingor, som föll mot marken. I tisdags var det inte bara blomblad som dalade. Det föll snö kring sjukhuset, även om det var väldigt lite och lokalt. Påskhelgens väderomslag med snö kom säkert som en chock för många påskfirare, speciellt då vi haft närmare 15 plusgrader dagarna dessförinnan. På påskaftonens morgon visade termometern på bara +2° C och snöblandat regn hängde i luften. Jag och pappa hade planerat att köra bil ner till min syster i Malmö, för att fira påsk tillsammans med bland annat mina syskonbarn och lilla Livia. Då det varnades för kraftigt snöoväder höll påskfirandet på att bli inställt. Pappa ville inte köra om det blev halka och jag hade olägligt, men lagligt, tagit av mina dubbdäck och satt på sommardäck på min lilla Toyota, så sent som på skärtorsdagen. Vi valde till slut att ta tåget till Skåne och fick en trevlig eftermiddag hos min syster och Björn och det bästa av allt var att jag fick träffa Livia, som blev 9 månader häromdagen. Senast jag såg henne var när hon döptes vid advent förra året. Nu fick jag äntligen ha lite egentid med henne och det var en härlig känsla när hon somnade i min famn, efter att jag fått leka med henne och hon verkligen gjort allt för att få allas uppmärksamhet. Tack och lov slapp vi snö i Halmstad, men på vägen hem låg ett tunt vitt täcke över marken i delar av Skåne. På Facebook såg jag att många platser längre norröver i landet fått betydligt mer snö, ett riktigt bakslag nu när våren kommit en bra bit på väg och jag tagit in värmefläkten från balkongen och plockat bort alla filtar, som skyddat pelargonerna från kylan hela vintern. Vilken tur att snömolnen passerade Halmstad och lät oss ha fortsatt barmark, speciellt då jag planerat att sätta ut en del överblommade vårlökar, i rabatten utanför huset.
Påsken bjöd mest på grått och trist väder, men utanför dialysentrén såg jag årets första maskros, som vuxit upp ur asfalten, precis vid husväggen. Där stod den med rötterna i minimalt med jord och lös som en liten sol. Maskrosen är oftast ingen favoritblomma, speciellt inte för trädgårdsägare, som får mängder av den i gräsmattan, men blomman vid husväggen lyste upp för stunden i det gråa, kalla vädret.


















Häromdagen stannade jag till vid en gård, som ligger i närheten av där jag bor. Jag kör förbi en av hagarna på väg till arbetet och har sett deras kor med kalvar, under flera veckors tid. På nära håll såg jag att flera av kalvarna redan vuxit sig riktigt stora. Tyvärr såg jag inte till ägaren och ville därför inte gå ner mot hagen helt oanmäld. Det är många djur som får ungar vid den här tiden på året. Tanken var att jag skulle hälsa på en bekant, som har får, som fick lamm för några veckor sedan. Jag har varit väldigt trött sedan jag började jobba igen efter sjukskrivningen, så i år fick jag tyvärr ställa in det efterlängtade besöket hos de små lammen. Bilderna på kalvar, får och lamm är därför från tidigare år, men väl värda att se igen.

 

































Även om våren bjuder på mycket vackert och många av djuren, både tama och vilda, får ungar som är bedårande söta, är en en del djurarter långt ifrån lika välkomna och efterlängtade som de flesta andra. Som kattägare tänker jag först och främst på fästingar, loppor och löss. Ängla kom in med årets första fästing för flera veckor sedan. Jag har vant mig vid att ta bort de äckliga små djuren, men tycker fortfarande att de är äckliga. Jag oroar mig även över att jag ska bli angripen. Då mina katter, främst min långhåriga katt Ängla, ligger i sängen tillsammans med mig på nätterna, har det hänt ett par gånger att jag blivit biten av loppor eller löss, som någon av katterna troligtvis haft med sig in i pälsen. För någon vecka sedan var det åter dags och jag vaknade med ett flertal bett, som kliade ordentligt. Kortisonsalva brukar lindra mina kliande bett. Katterna behandlar jag med ett läkemedel mot fästingar, loppor och löss, som man droppar på deras hud i nacken. Spindlar, myggor och knott är andra små djur, som jag verkligen ogillar, men katterna är duktiga på att jaga småspindlar och ibland äter de även upp dem. Det är en liten tröst, när man som jag får ångest av spindlar, små som stora. Man kan inte älska allt levande på vår jord och jag försöker att njuta så mycket jag kan, av allt som den svenska våren har att bjuda på. Nästa helg är det Valborg och jag hoppas att ett riktigt fint vårväder infinner sig, med värme och sol. Sköna maj välkommen....